God afton.

Dagens övningar var föga uppmuntrande. En skövlad sandtallskog sammanfattar det hela väl. Jag ringde till vår inventeringskoordinator och vedsvampsexpert Olli Manninen och berättade var vi var och hur det såg ut. Han blev tyst, och sen suckade han djupt och sa ”oh nej. det där var en av mina favorit skogar!”

Vackra sandåsryggar med riktigt riktigt senvuxna tallar som i dalarna avlöstes av myrar och små tjärnar har nu förvandlats till ett inferno av körspår efter markberedning i de känsliga sandåsarna. Ett tidigare hem för en mängd arter. Inte minst marktaggsvampar som idag dokumenterades i hänsynsytorna – där marken inte hade slitits upp med rötterna vill säga. Förutom de små hänsynsytorna så är nu landskapet helt och hållet ödelagt för dessa marktaggsvampar.

Sverige har ett särskilt ansvar för den här typen av sandtallskogar. Ändå försvinner dom i en rasande takt. Dom kalhuggs. För denna skog är det nu kört. Denna typ av skog kommer aldrig återskapas igen. Med flerhundraåriga, långsamtväxande tallar. För nu ska här planteras och skördas igen om en sisådär 80-90 år kanske…

Av naturskogen blev det en virkesåker.

Jag blir så himla arg. Hur kan man med gott samvete påstå att man bedriver ett hänsynsfullt skogsbruk när man sliter upp så djupa sår i en så känslig miljö? En sandtallskog behöver inte mängder med död ved (även om denna hade relativt gott om den varan) för att klassas som nyckelbiotop. En sandtallskog kan vara en nyckelbiotop trots att den ser ganska alldaglig ut eftersom marksvampfloran ofta är mycket intressant och skyddsvärd – vilket vi dokumenterade idag med fynd av åtminstone 3 olika rödlistade svampar som vi inte hade sett där förut.

För två år sedan dokumenterade vi dessutom en hel drös med fynd av 15 olika rödlistade arter – vilket bolaget givetvis inte brydde sig om och körde på – business as usual… Trots att dom visste att där fanns ett högt skyddsvärde; i rödlistade, hotade och starkt hotade arter, men inte minst ett skyddsvärde i att bara vara sig själv. Skogstypen sandtallskog…

 

image

Ja vad säger man..

Det kändes tungt att behöva lämna Hans ensam på hygget för att åka hem ett par dagar innan vi möts upp igen i Härjedalen nästa vecka. Det är inte ett lätt jobb att göra helt ensam – att dokumentera förödelsen av skyddsvärda skogar. Man behöver sällskap för att lätta upp den tryckta stämningen som snabbt infinner sig när man vet vad som gått förlorat.

Skicka honom alla en tanke i hans arbete – för jag vet att han läser detta och tror att han skulle uppskatta allas vårat stöd.

Lämnar nu skogen (eller de föredetta skogarna kanske jag ska säga) och återväder på tisdag för att återuppta dokumenteringen av det vi en gång larmat om som skyddsvärt – men som stora ”miljö”certifierade bolag ändå har avverkat..

Fridens Malin