Hejsan,

Det är just nu en extremt hektisk tid.  Mycket har hänt och mycket ska hinnas med. Mycket skulle kunna sägas om många frågor som jag arbetar med just nu, men jag väljer att fokusera detta inlägg på ”miljö”certifieringen FSC.

Det här blir nog ett långt inlägg….så häll upp en kopp kaffe och luta dig tillbaka om du tänker läsa hela inlägget.

När en FSC-certifierad markägare bryter mot de kriterium som dom ska följa enligt FSC så kan man klaga på detta. Man skickar sina synpunkter till berörd (certifierad) markägare. En formell process startas och man ska kunna förvänta sig ett svar från markägaren inom rimlig tid (rimlig tid verkar tyvärr enligt min uppfattning, och erfarenhet av gott och väl 50 -talet klagomål, i många fall vara ett tidsspann helt utan tidsbegränsning…). När markägaren väl har svarat finns det två vägar att gå..

1. du väljer att inte upprätta ett formellt klagomål till certifieringsansvarig (då det finns en helt naturlig och godtagbar förklaring till det som skett).

2. du väljer att skicka frågan vidare till certifieraren i form av ett formellt klagomål. Så långt borde allt vara solklart. Du klagar, ansvarig svarar, du går vidare eller inte.

Lätt som en plätt… Eller?

Alla som är certifierade borde ha kunskap om denna process. Jag menar, har man certifierat sig så ska man ju också förstå vad detta innebär, även i form av intressenters (organisationer, föreningar, bybor, direkt berörda markägare, du, jag…) engagemang i det åtagandet som certifieringen innebär. Dessutom finns det ju faktiskt en handledning i detta. Åtminstone jag tycker att om man på största allvar åtar sig en certifiering som ska innebära ett hållbart skogsbruk så ska man även ha kunskap om hur processer inom certifieringen ska gå till. Att certifiera sig bör innebära ett ansvar åt ALLA håll. Inte bara gentemot uppköparna och aktieägarna, utan även gentemot skogen, den biologiska mångfalden, de människor som påverkas negativt av en avverkning bredvid deras hus, de människor som använder skogen som en tillflyktsort från dagens stress och måsten. Detta gäller både den certifierade markägaren och den som har ansvaret för att certifieringen följs, certifieraren. Inte minst gäller det organet FSC. Processen är för mig, som lutar mig mot den handledning som finns, solklar. Varför handlar då certifierare och markägare helt olika? I väldigt många fall är hanteringen av Naturskyddsföreningens klagomål fullständigt okoordinerad och ologisk. Det finns ofta inte ens en röd tråd i de olika aktörernas agerande. Jag får olika signaler från olika markägare och sedan olika signaler från olika certifierare. Ibland får jag även olika signaler och olika besked från en och samma certifieringsansvarig. Tillexempel kan nämnas att en certifieringsansvarig, under ett och samma år, gett mig 3 olika besked i hur man hanterar våra klagomål.

Kan inte hjälpas att jag blir lite snurrig när jag sitter med klagomål..

Låt oss vända på det hela. För certifierarna kanske detta är solklart. Dom kör samma procedur gentemot alla intressenter. Men när man, som Naturskyddsföreningen, är en intressent gentemot flera olika certifierare och markägare och får olika besked och hantering från samtliga så blir hela processen väldigt rörig. Själv har jag i dagsläget skickat ett antal klagomål till 3 olika certifierade markägare (jag har en drös klagomål kvar att skicka, vilket kommer ske inom kort). Jag har, för varje markägare, fått helt olika reaktioner – alltifrån helt oförstående till vad detta överhuvudtaget innebär, till att vilja förklara skeendet som föranledde klagomålet i fält, istället för att följa den procedur som finns beskriven hos FSC, eftersom man tycker att ”allt detta papperstjafs och skit som Naturskyddsföreningen håller på med bara tar upp en massa arbetstid”. (citat från en mycket arg aktör som har lyckats avverka i en nyckelbiotop). Eller att ett stort bolag ber att få veta hur man ska behandla vårt klagomål.

Är det verkligen rimligt att Naturskyddsföreningen, som intressent, ska behöva lägga tid och resurser på att förklara för certifierade markägare hur en klagomålsprocess går till?? Någonstans borde ju certifieraren se till att den certifierade markägaren har koll på processerna inom certifieringen, och slutligen borde FSC se till att aktörerna är koordinerade. Det är många som sliter i mig och jag lägger en miljon gånger hellre min tid på att stötta våra ideellt aktiva och på att rädda skogar, än att förklara för certifierade markägare hur certifieringen fungerar.

Jag tycker att dessa fakta är mer än pinsamt för de berörda markägarna, certifierarna och FSC  i stort. Organet FSC borde åtminstone se till att de grundläggande arbetssätten är förankrade hos de som blir certifierade. Samordning och kalibrering kallas detta. Tyvärr måste jag säga att jag inte ser något resultat av någon samordning eller kalibrering. Inte för att jag vet om någon kalibrering har genomförts eller inte. Men ändå…FSC har ju faktiskt funnits i landet sedan 1999. Det borde ju inte vara någon nyhet för de certifierade markägarna att någon kan komma att starta en klagomålsprocess mot dem.  Man kan ju aldrig lyckas med uppkörningen om man aldrig lärt sig växla och använda blinkers när man ska svänga. Men man kan tydligen lyckas bli certifierad utan att veta hur processer inom certifieringens ramar ska rattas.

Naturskyddsföreningen var med i uppstarten av FSC och satt med fram till förra året. Då fick föreningen och föreningens medlemmar nog. Droppen hade så att säga runnit över bägaren. För många dokumenterade ”misstag” i verkligheten utan påföljder var en av de flera anledningar som fick Naturskyddsföreningen att lämna FSC. Detta, tillsammans med flera alarmrapporter från oss fick även FSC i Tyskland att fundera på vad som egentligen händer här i Sverige – landet som är så väldigt miljömedvetet, som ligger i framkant när det gäller naturhänsyn i skogsbruket och, som rätt och slätt, är så himla präktigt…

Därför var två högt uppsatta personer inom FSC –Tyskland i Sverige i början av veckan. För att försöka förstå vad i hela friden vi håller på med. Jag var med under deras besök som slutade med att dom inte alls förstår vårt sätt att bruka skogen med kalhyggen som främsta metod. Dom lyssnade, ifrågasatte, lyssnade lite till, ifrågasatte lite till. Avslutningsvis kan sägas att dom inte köper den svenska modellen.

Avslutar med ett citat från en av dessa personer (återgivet från mitt minne):

”Jag är här för att förstå kritiken mot FSC. Nu har vi åkt igenom ert landskap i snart en timme för att besöka någon form av hygge. Det känns lite konstigt när det enda jag ser är hyggen. Jag tror jag förstår vad den Svenska Modellen och trakthyggesbruket innebär ur produktionssynpunkt och ekonomiska aspekter, men jag tror att Sverige är helt fel ute med detta sätt att bruka skogen. Att Naturskyddsföreningen har lämnat FSC skadar FSCs trovärdighet som en pålitlig certifiering vilket är synd eftersom jag fullt och fast tror på FSC som en lösning. Ni har dock, vilket jag förstår efter dessa dagar, inte förtroende för systemet. Det är dock inte upp till er att återgå till systemet för sakens skull, det är upp till systemet att bevisa att de är värdiga ert förtroende.”

Fridens

Malin