Hej alla,

Jag har varit jättesjuk. Riktigt hur sjuk jag har varit har jag börjat förstå först nu när jag tillfrisknat så smått och läkarna förklarar hur illa däran jag har varit. Jag fick en rejäl lunginflammation. Den slog ner som en blixt från en klar himmel. Jag gick och lade mig, tillsynes frisk, och vaknade några timmar senare. Desorienterad med 40 graders feber och en obeskrivlig smärta i hela kroppen. Främst i lungorna. Jag spenderade många timmar med att kräkas upp slem, ligga i en feberyr dvala och bara ha ont. Min familj var uppe hos mig under julen, och det var nog tur det. Min mamma såg till att jag kom i väg till sjukhuset. Jag var askgrå i ansiktet, hade löjligt hög feber, hostade slem fast jag inte kunde hosta för jag hade så ont och kippade konstant efter andan, eftersom jag hade svårt att andas.

Själv ville jag ingenstans. Jag mådde så dåligt och hade så ont att jag bara ville ligga kvar. ”inte än” sa jag till mamma. ”snart” sa jag. allt för att förhala det oundvikliga – att röra på mej. ”Nu” sa mamma, och ledde mej ut till bilen för vidare färd mot hälsocentralen som snabbt satte mej i en ambulans till sjukhuset – där jag idag, en vecka senare, sitter och förundras över hur fort saker kan förändras.

I morgon blir jag utskriven. Jag har en lång väg att gå för att komma tillbaka till den fysik jag hade i fredags för en vecka sedan. Det kan komma att ta upp till ett år om jag har otur. Men jag kommer att bli okej.

För läkarna har fixat mej. Dom har som genom ett trollslag fixat det som var trasigt och kunde tagit livet av mej.

Jag beundrar deras arbete enormt, och jag önskar att jag kunde göra samma sak i mitt arbete. Jag vill också kunna fixa det som är trasigt – så att jordens lungor får fortsätta andas.

Tyvärr finns det ingen antibiotika i hela världen, eller något gips att lappa ihop med, eller blodprov att analysera för att laga en skövlad naturskog. När den är borta så är den borta.

I morgon får jag åka hem. På en vecka har jag gått från frisk och stark till frisk och lång väg kvar till stark, via en läskig omväg som heter sjukdom. Men jag lever.

Människor går för det mesta att laga.

Det gör inte skogen.

Fridens,

Malin

Annonser