God Morgon!

Jag har nu återvänt från de djupa skogarna för en kort stund. Jag sitter som bäst på kansliet och tar hand om de skogar vi har besökt och som vi anser vara skyddsvärda. Våra bedömningar av skogens skyddsvärde lägger vi i de många artfynd av rödlistade arter som vi gör i området, samt områdets naturskogskvaliteter. Arterna vi hittar är beviset för skogens kontinuitet och kvalitet. Detta för att många av de skogslevande, rödlistade arterna är tämligen kräsna. Dom vill ha en skog med gammelskogsstrukturer. Väldigt många vill ha tillgång till hård död ved, som endast återfinns i en skog med åldersdignitet där träden har vuxit långsamt. Och framförallt så vill dom ha en skog att leva i. Arterna ljuger inte. Deras livsmiljöer utgörs av en fungerande natur, där skogen har fått utvecklas under lång tid. I många av skogarna vi besöker ser vi spår av tidigare plockhuggningar och dimensionsuttag, men aldrig av kalavverkning. Dessa uttag av träd har dock inte, i de flesta fall, skadat skogens kvaliteter. I somliga skogar ser vi avsaknad av en generation träd. Detta torde dock inte utgöra en anledning att kalhugga ett område där arterna (som i en del fall löper risk att försvinna ur våra skogar) redan finns. Istället bör man i dessa områden hjälpa skogen på traven och återställa vad vi tagit ifrån den. Kanske genom att nyskapa död ved, ringbarka träd eller göra en naturvårdsbränning? Jag låter det vara osagt med exakt vilka metoder man återskapar avsaknaden av generationer, det är upp till experterna att bedöma. 

I Sverige har vi bedrivit skogsbruk under århundraden. Men det är bara sedan slutet av 50-talet som vi har kalhuggit många stora ytor, och därmed fragmenterat upp landskap. Detta är det främsta problemet för många av de arterna vi hittar. Fragmenteringen. Bruket har under senare år blivit snällare mot naturen, bland annat i och med den generella hänsynen. Tyvärr har det dock gått så långt att det inte finns så hemskt mycket naturskogar med höga naturvärden kvar i landskapet,  vi upptäcker trots det mycket ofta att kvarvarande skogar med höga naturvärden har planeras för kalavverkning. Den generella hänsynen på ett kalhygge av en naturskog kan inte ersätta den skogen som gått förlorad.

Jag får rapporter från våra inventerare som är ute. I måndags besökte dom ett tiotal avverkningsanmälda skogar. Två fanns kvar. I dessa skogar hittade våra ideella hjältar arter som är starkt hotade, hotade och nära hotade. Många arter vars främsta hot utgörs av snabbt minskade livsutrymmen. Hänsynsytor kommer på sikt troligen inte vara lösningen för de starkt hotade arterna. Hänsynsytorna kommer troligen endast fungera så länge substratet finns kvar för dessa arter. Jag skriver troligen eftersom omloppstiden för en naturskog uppgår till många hundra år. Det moderna skogsbruket, med kalhuggning som främsta metod, har endast bedrivits sedan 50-talet. Rödlistan växer. Hänsynsytorna finns fortfarande kvar, men skogen som vuxit upp runt dessa ytor består inte av långsamt växande träd i olika åldrar. Snarare det motsatta. Vart ska arterna ta vägen när dessa hänsynsytor inte finns längre?

Har vi därför verkligen råd att hugga skogar med dokumenterat höga naturvärden?

Jag slutar här för idag för att fortsätta med vår vädjan till markägarna att avstyra avverkningsplanerna för de skogar vi hittat, där de hotade arterna redan finns.

För skogens skull.

Fridens

Malin

Fjällskog i mina hemtrakter

Annonser