God förmiddag!

Det är med ett tungt hjärta jag skriver idag.

Skrev Sara på min bil igår när vi glada i hågen begav oss mot dom snöklädda topparna och fjällskogen.

Vi möttes av det här:

Jag älskar fjällskogar av hela mitt hjärta. Det finns inget finare, inget mer skört men ändå så stabilt och varaktigt som fjällskogarna. Dessa, våra sista vildmarker, där, i somliga fall, endast sparsamt med träd, för dåtidens husbehov, har tagits ut för länge sedan. Skogar som, trots det tuffa klimatet och i många fall svåra förhållandena, långsamt växt upp och bildat magnifika skogsområden som klär sluttningarna innan fjällbjörksbältet och slutligen kalfjället tar vid.

Att avverka dessa skogar är en skymf mot allt vad god naturvård heter, det är en skymf mot moder jord och det är ett missbruk av de resurser naturen bistår oss med. Hur många kantzoner,  och evighetsträd som än lämnas på hygget, så har man ändå brutit en kontinuitet som varat i hundratals, tusentals år. Vad har vi för rättigheter till det?

Hur vill vi människor betrakta fjällskogarna? Som ett virkesförråd eller som det unika ekosystem det är? Hur vill vi uppleva fjällskogarna, ens om vi någonsin har förmånen att vandra i dem?

Ska det se ut såhär i våra fjällområden?

eller såhär?

Jag vet inte vad ni tycker men jag vet vad jag tycker. Alla fjällskogar måste få leva. Alla fjällskogar måste skyddas. Idag brukas dom, om än i mindre skala än skogarna nedan fjällregionen. Dom naggas i kanten. Liten bit efter liten bit äts dom upp och ersätts med homogena landskap med träd på rad. Idag finns dessutom ett än större hot mot dessa makalösa vidder. Vindkraft. Vindkraft är bra. Men stora parker planeras att byggas i fjällurskogar och på obrutna kalfjäll. 

Om ett par hundra år kanske människan sitter och tittar på bilder som denna, skakar på huvudet och undrar vad i hela friden vi tänkte på?

Igår satt jag på en stubbe av en över 230-årig nedhuggen, livskraftig, gran mitt på ett hygge, mitt i fjällen. Granen hade levt ett långt liv och hade fortfarande liv kvar att ge, till sig själv och slutligen till de arter och organismer som är beroende av trädet när det långsamt har dött och fallit till marken. Granen var en del av det som är så unikt med fjällskogen; orördheten och kontinuiteten. Nu ligger den förmodligen packad som sågplank tillsammans med sina fränder, där kommer den göra föga nytta för den biologiska mångfalden i skogen.  

Vi är snart på väg mot nya, hotade fjällskogar. Vi har ändrat på vårat positiva budskap på min bil, och jag hoppas av hela mitt hjärta att svaret är ja. Jag vet inte hur måga fler hyggen jag orkar med. Och jag skulle så gärna vilja berätta för er om magiska skogar och underbara naturupplevelser istället för detta sorgliga budskap.

Fridens

Malin

Annonser