God Morgon!

Sitter just uppstigen i min bil med datorn i knät, en kopp kaffe i handen och en stor hög med flera hundratals fynd av rödlistade arter som ska registreras och skickas till markägare och myndigheter. I går avslutades dagen i ett stort, mer eller mindre, sammanhängande område i Jämtland där Bergvik, genom Stora Enso, har påbörjat avverkningar. Mina mediventerare fick göra en inventering av den kvarvarande skogen samtidigt som gjorde en kontroll av det hygget som hade tagits upp. Dom stora virkestravarna som låg brevid vägen skvallrade om en brandpräglad naturskog. När jag som bäst stod och fotograferade virkesvältorna så dök en masiknförare, låt oss kalla honom Sven, upp och undrade vad vi gjorde och vilka vi var. Jag presenterade mig artigt och förklarade vårat syfte.

Det blev tyst.

Efter ett tag svarade Sven att han hade fått noggranna order ovanifrån om vad han skulle göra om han träffade oss i skogen. Order? Var det meningen att jag skulle bli orolig över min säkerhet? Jag var ju trots allt en liten tjej, helt ensam vid ett stort kalhygge tillsammans med en stor maskinförare som inte var särskilt imponerad av vårat arbete. Det visade sig dock att ordern bestod i att inte under några omständigheter diskutera med oss.

Vi hade en timmes lång diskussion.

Sven tyckte att vi överdrev de rödlistade arternas betydelse. ”Det finns ju lunglav överallt”, sade han. Jag förklarade för honom att, visst, här i jämtland finns det relativt gott om lunglav, eftersom det fortfarande finns en hel del livsmiljöer för lunglaven kvar.  Men det är här. Arten är rödlistad eftersom dess livsmiljöer försvinner i en takt som, om den inte kraftigt saktas ner, faktiskt betyder att lunglavens livsmiljöer på sikt riskerar att försvinna. Arterna är del av något så mycket större, nämligen ett fungerande ekosystem. Många av de arter vi söker kräver gammelskogens strukturer och den hårda döda veden som bara en naturlig skog kan producera. Sven skruvade lite på frågan, ”dom rödlistade arterna finns överallt, även i produktionsskogar”. Jo, visst gör dom det svarade jag. Dom finns kvar i plantagerna på de strukturer som lämnats kvar från den ursprungliga skogen. Men när dessa strukturer har förmultnat och försvunnit finns det inget nytt material för arterna att leva på eftersom dagens industriskogar består av snabbväxande träd av samma slag som saknar de kvaliteter som de flesta rödlistade arter kräver.

Sven funderade ett tag på detta sen sa han något intressant. ”Det är underligt att man får höra en sak från en person och en helt annan sak från någon annan, det du säger verkar vettigt.”

Men gammal skog finns ju hur mycket som helst av, fortsatte han. Vad är det ni kämpar för egentligen? Jag vände mig om och pekade upp mot sluttningarna som är helt kalavverkade och där contortan står på rad. Högst upp på själva toppen finns det en liten plätt naturskog kvar. Den skogen innehåller en rikedom av liv. Med träd av olika ålder, med död ved i olika stadium, med en mångfald av arter och skatter som bara finns i en riktig skog.

Det är den vi kämpar för.
Sven begrundade allt jag hade berättat för honom, tog mej i hand och tackade och åkte sedan hem till sin familj. Jag hoppas att vårat samtal har sått ett litet frö av förståelse hos honom.

Idag fortsätter vi inventeringarna av de skogarna som Sven och hans kollegor arbetar i innan vi fortsätter vår färd en bit norrut i länet.

Malin

det fragmenterade landskapet med små spillror naturskog kvar

virkesvälta vid hyggeskanten

Annonser