Hej,

För ungefär ett år sedan drog Greenpeace igång en internationell skogskampanj för bevarandet av ett levande skogsekosystem i det norra skogsbältet. Som en del av denna kampanj genomförde Greenpeace för ett tag sedan en aktion mot SCA:s största pappersmassafabrik  med kravet att företaget Essity (tidigare SCA hygien) städar upp i sin leverantörskedja och slutar handla med bolag som avverkar  skyddsvärda skogar. Det hela kokar ner till att Greenpeace i sin aktion kräver att SCA, som leverantör till Essity, måste dra tillbaka sina avverkningsanmälningar av värdefull skog i så kallade värdetrakter  d.v.s. landskap med särskilt höga ekologiska bevarandevärden.

Greenpeaces aktion och krav upprörde. Och plötsligt kom debatten att bli ett litet ordkrig om värdetrakter. Organisationens krav ansågs t.ex. av SCA att vara schablonmässiga och ineffektiv naturvård,

SCA, liksom många andra kritiska aktörer som har uttalat sig i frågan, grundar sin kritik på att en värdetrakt per definition inte innebär att varje hektar inom detta avgränsade område innehåller de högsta ekologiska värdena. Tvärtom finns det nämligen inom värdetrakterna även delar som är starkt påverkade av gängse skogsbruk med kalhyggen. Jag kan förstå att man kanske finner det förvirrande eller rent provokativt med ett krav på avverkningsstopp i områden som redan är påverkade av skogsbruk. Samtidigt poängterar Greenpeace i sitt pressmeddelande att det handlar om just ekologisk värdefull skog i värdetrakterna. Och jag har mycket svårt att tro att de skulle vända sig mot avverkning av t.ex. contorta i värdetrakter.  Oavsett kan jag nog tycka att kritikerna lite missar en viktig poäng i sin kritik. Det som utmärker värdetrakterna är nämligen att de har en långt större koncentration av värdekärnor, d.v.s. områden som bedöms ha extra stor betydelse för växter och djur, än vad som finns i övriga skogslandskapet. Vad det i praktiken innebär är att värdetrakterna som helhet idag har större förutsättningar för bevarandet av den biologiska mångfalden på landskapsnivå än det hårt fragmenterade skogslandskapet som man oftast hittar utanför värdetrakterna. Värdetrakterna kan alltså, genom sin koncentration av värdekärnor, förse skogslandskapet med viktiga funktioner och processer samt livsmiljöer för en mängd arter. Att arbeta med värdetrakterna som utgångspunkt är därför ett kostnadseffektivt sätt att öka möjligheterna för en långsiktig funktionalitet för såväl skyddade områden som för skogslandskapet som helhet.  Man får helt enkelt mer naturvård för pengarna. Avgörande är då såklart hur skogen inom värdetrakterna hanteras – oavsett om det handlar om skogsbruk, restaurering eller skogsskydd.

Just nu pågår en översyn av värdetrakter i hela landet, vilket är bra eftersom det verkligen behövs ökad kunskap om värdetrakternas avgränsning, deras naturvärden och vilka förutsättningar för bevarande av naturvärden och livsmiljöer som finns. Denna kunskap är helt omistlig i myndigheternas bevarandearbete, liksom för skogsbrukets planering, så att rätt insatser ska kunna göras på rätt plats för en ändamålsenlig naturvård. Att då, under denna översyn – innan översynen är klar och värdetrakterna kartlagda -, planera att avverka naturvårdsvärdefulla skogar i värdetrakterna kan jag nog, till skillnad mot vad SCA ger uttryck för, tycka är en smula kontraproduktivt. Dessvärre visar Greenpeace i sin rapport Wiping Away the Boreal konkreta exempel på att detta sker. Något som per definition innebär en ökad fragmentering samt förlust av livsmiljöer i skogslandskapet inom värdetrakterna, vilket i sin tur innebär ett kraftigt försvårande av arbetet med värdetraktskonceptet. Hela poängen är ju att det i dessa områden redan idag finns goda förutsättningar för den biologiska mångfalden på landskapsnivå. Det är därför i dessa landskap oerhört viktigt med rätt insatser. Både vad gällande skydd som skötsel, restaurering och prioriteringar inom skogsbruket. Kunskapen om värdetrakternas innehåll av naturvärden och livsmiljöer är därför en nyckelfråga, samt att denna kunskap sedan förvaltas på ett klokt sätt.

När jag läst otaliga kritiska inlägg till Greenpeaces aktion och krav så tolkar jag dessvärre dessa som att utgångspunkten är att all skog i värdetrakterna, utom möjligen värdekärnorna, ska vara förbehållet skogsbruk med kalhyggen, markberedning och odlingar av gran eller tall, eller i värsta fall främmande trädslag som contorta. Jag hoppas verkligen att jag tolkar svaren felaktigt, för med en sådan inställning riskerar även värdetrakterna att sluta som en stor del av resterande skogslandskap ser ut – ett  fragmenterat hygges- och ungskogshav med öar av skyddade och avsatta områden – och lite generell hänsyn här och var. Detta kommer i så fall knappast att landa i någon kostnadseffektiv naturvård. Och eftersom det är långt dyrare att restaurera landskap än att göra rätt från början så faller i så fall hela värdetraktskonceptet.

 

För att illustrera vad det hela handlar om så kan man ta upplägget i åtgärdsprogrammet för Vitryggig hackspett som ett exempel. Inom åtgärdsprogrammet för vitryggen arbetar man utifrån värdetrakter och fokusområden. Och eftersom de generella krav som ställs på skogsbruket enligt lagstiftningen inte på lång väg är tillräckligt höga för att klara tillräckligt mycket av vitryggens, och många andra arters, livsmiljöer – och därmed arternas långsiktiga överlevnad – krävs insatser utöver lagstiftningens krav. Man kan säga att värdetraktskonceptet lite grann ställer de förväntningar som politiken ställer på skogsbruket inom ramen för ”frihet under ansvar” på sin spets. För vitryggens del så kommer målen endast nås bara om skogsbruket samverkar med myndigheterna och ideell naturvård.

Inom värdetrakterna behöver man alltså integrera och samla all kunskap och alla naturvårdsinsatser på landskapsnivå. Skogsbruket behöver bli transparent vad gällande sin landskapsplanering, innehållet i sina frivilliga avsättningar samt sina långsiktiga skogsbruksplaner i områdena. All information behöver komma upp på bordet, och där det saknas kunskap behöver denna lucka täppas till. Den ideella naturvårdens kunskaper behöver tas tillvara. På så sätt kan myndigheter och markägare i samverkan gemensamt arbeta för att rätt åtgärder sätts in på rätt ställe, så att värdetrakterna blir det verktyg de har potential att vara.

Säger dock skogsbruket nej till en sådan samverkan så faller också den politiska inriktningen där skogsbruket faktiskt förväntas ta ett större ansvar för naturvården än vad lagen kräver. Ytterst hamnar vi då i en diskussion om VAD det egentligen är för ansvar man kan förvänta sig av skogsbruket, eller om frihetsgraderna helt enkelt har blivit lite för stora.

Fridens,

Malin

Slutligen måste jag tyvärr, på förekommen anledning, påminna om vad som gäller för er som vill delta i debatten i kommentarsfältet.  Jag kommer att radera alla inlägg som innehåller:

  • Personangrepp, påhopp eller antydningar som kan uppfattas som kränkande av såväl läsare som av den person det gäller.
  • Kommentarer som inte håller sig till ämnet
  • Hela tidningsartiklar som kopieras in som en kommentar – diskutera istället Skogsbloggens innehåll i relation till tidningsartikeln och länka till artikeln istället.
  • Egna blogginlägg som kopieras in som en kommentar – diskutera hellre Skogsbloggens innehåll i relation till era egna inlägg och länka till dem istället.
  • Grovt språkbruk.

Alternativet är att kommentarsfältet stängs ner.

Annonser

Hej,

Nu är det några dagar sen jag kom hem från Almedalen med en ny insikt. Skogsbranschen med Skogsindustrierna i spetsen har i princip helt slutat att prata om grunden för deras verksamhet, nämligen skogsbruket. Istället har man skiftat fokus till att främst prata om bioekonomi och alla olika produkter som kan framställas av trä. Visst, begreppet bioekonomi har cirkulerat ett antal år nu som den stora lösningen på klimatutmaningarna, inte minst inom skogsbranschen, så det är ju naturligt att det är bioekonomi man lägger sitt fokus på.  Men branschen har ändå tidigare i sina resonemang alltid haft med sig att råvaran kommer någonstans ifrån (skogen) och tas ut på ett eller annat sätt (avverkning), och fört diskussioner även om detta.

Tills nu som det verkar.

Under majoriteten av de seminarier jag var på under Almedalsveckan resonerades det i det oändliga om allt fantastiskt som ska göras av den till synes outtömliga källa av träråvara som Sverige besitter. Företrädare för en mängd olika branscher talade sig varma om den förnyelsebara resursen trä. Jag fick dock uppfattningen att deras bild var att Sverige är proppfullt av råvara som bara står och väntar på att bli till hus, papper, kartong, kläder, biobränsle, plast, med mera, och att denna råvara bara är att hämta lite när helst det passar.

Inte någon pratade någonsin om den stora utmaningen, nämligen att råvaran kanske inte räcker till precis allt. Eller att Sverige inte kommer kunna uppnå de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen som rör skog. Eller att vi är i slutfasen av en total omdaning av hela vårt skogsekosystem där majoriteten av arealen där råvaran växer idag består av trädodlingar som ännu är för unga att avverka, varför branschen – med kalhyggen som förhärskande metod – ger sig in i den lilla del av Sveriges värdefulla skogar som finns kvar.

Missförstå mig inte nu. Självfallet behövs en omställning till ett biobaserat samhälle. Denna måste dock baseras på en hållbar markanvändning, där uttaget av naturresurserna sker på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden och ekosystemens förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster inte äventyras. När det gäller brukandet av skogen behöver det anpassas till ekosystemens ramar för långsiktig produktion och med hänsyn till alla ekosystemtjänster, där träråvara endast är en. Andra aspekter, som biologisk mångfald, sociala och kulturella värden, måste också vägas in i hur mycket som kan tas ut ur skogen, och med vilka metoder råvaran tas ut. Ur ett sammanvägt perspektiv kan man dock konstatera att det redan idag råder en brist på skogar som kan tillgodose alla ekosystemtjänster. Skogsbruket kan därför knappast heller anses bedrivas inom ekosystemets ramar.

Skogen påverkar klimatet på flera sätt. Dels är den ett gigantiskt lager för kol. Det finns stora mängder kol bundna i träden, och ännu mer i marken. Vid avverkning, eller att virkesförrådet minskar på annat sätt, släpps kol ut i atmosfären. Nedbrytning av hyggesrester ger också utsläpp av kol. Likaså ger dikning – dikesrensning eller skyddsdikning – på mullhaltiga jordar kraftiga utsläpp av växthusgaser från nedbrytning av torv i marken, och klimatet i sig bryr sig knappast om var kolatomerna kommer ifrån. Trä kan dock på många områden ersätta fossila material och därför vara ett av bidragen till klimatarbetet. I den ekvationen måste man ha med sig att skogens klimatnytta genom substitution endast fungerar om förnybart bränsle och material verkligen ersätter de fossila. Idag ligger dock skogsindustrins fokus på kortlivade produkter som papper och kartong. En ökad tillförsel av råvara till marknaden innebär inte heller per automatik en ökad substitution. För att skogen ska räcka till mer krävs därför snarast minskad resursförbrukning och en ökad hushållning och effektivisering. Om skogen ska kunna bli en viktig del av lösningen på klimatutmaningarna måste skogsbruket förändras. Något som kräver såväl politiska beslut, som en förändrad attityd och vilja hos skogsnäringen.

Man ska också ha i minnet att om skogsbruket inte är hållbart, kan exempelvis biobränsle från skogen inte heller betraktas som hållbart.

Vägen mot ett biobaserat samhälle kräver alltså att markanvändningen sker på ett sådant sätt att möjligheten att nå andra miljökvalitetsmål, utöver Begränsad klimatpåverkan, inte motverkas eller försämras. Idag påverkar skogsbruket möjligheten att nå ett flertal av dessa mål starkt negativt. Och det är detta som är själva kärnan, den stora elefanten i rummet under Almedalen. Något som ingen ville prata om. Det går inte heller att bortse från det faktum att skogar med månghundraårig kontinuitet, och en stor biologisk mångfald knutet till denna kontinuitet, INTE är en förnyelsebar resurs. Det tar 700 år för en skog att skapa en 700-årig kontinuitet. Varken mer eller mindre. Dagens skogsodlingar kommer inte tillåtas bli så gamla, tvärtom finns krafter som förespråkar en ännu kortare omloppstid i skogen än vad vi har idag. Så för varje förlorad kontinuitetsskog av rang så går viktiga värden förlorade för alltid. Även dessa faktum behöver diskuteras i samtalen om omställningen till ett biobaserat samhälle. Konsumenterna vill idag göra medvetna val. Producenterna vill producera och sälja hållbara produkter. Detta ställer mycket stora krav på såväl skogsbranschen som övriga näringsaktörers trovärdighet, inte minst vad gällande information om hur råvaran från skogen tagits ut, på bekostnad av vad, och hur produkten har producerats. Ytterst så kommer det vara konsumenterna som avgör vad de anser vara godtagbart. Att, som idag, hävda att skogsbruket är hållbart eftersom man avverkar mindre än tillväxten samt att man planterar två plantor för varje fällt träd duger inte om man ska vara trovärdig. Då har man missförstått innebörden i begreppet hållbart.

Med detta inlägg tar jag nu semester. Jag känner dock att jag tyvärr måste avsluta med några tråkiga pekpinnar. Det är jättekul med en livlig debatt i kommentarsfältet. Dessvärre är det många som har kontaktat mig med påpekanden kring språkbruk och stötande innehåll i kommentarsfältet varför jag alltför ofta måste radera kommentarer, även om delar av dess innehåll är både tankeväckande och intressanta inlägg i debatten. Därför förtydligar jag nedan vad som gäller för kommentarsfältet. Jag kommer fortsätta att radera alla inlägg som innehåller:

  • Personangrepp, påhopp eller antydningar som kan uppfattas som kränkande av såväl läsare som av den person det gäller.
  • Hela tidningsartiklar som kopieras in som en kommentar – diskutera istället Skogsbloggens innehåll i relation till tidningsartikeln och länka till artikeln istället.
  • Egna blogginlägg som kopieras in som en kommentar – diskutera hellre Skogsbloggens innehåll i relation till era egna inlägg och länka till dem istället.
  • Grovt språkbruk.

Jag hoppas att detta är något som alla kan respektera. Alternativet är att stänga kommentarsfältet, vilket vore mycket tråkigt.

Med detta önskar jag er alla en härlig sommar!

Fridens

Malin

Hej,

Ingen som läser den här bloggen, eller följer samhällsdebatten i stort, lär ha missat den bomb som Skogsstyrelsens generaldirektör släppte för ungefär en månad sedan. Med endast en handfull personer underrättade, beslutade sig myndighetens högsta chef för att införa ett kunskapsförbud om nyckelbiotoper i fjällkommunerna. Myndigheten har nu alltså helt abdikerat från att inhämta ny kunskap och att överhuvudtaget hantera kunskap om nyckelbiotoper i detta område. Det finns oerhört mycket att säga om det som hänt den senaste månaden, och jag lär få all anledning att återkomma i kommande inlägg. Men här följer ett litet axplock av alla de saker jag reflekterat över den senaste tiden.

Det har verkligen blåst stormvindar runt detta, fullständigt oförankrade, beslut som har upprört inte bara hela naturvårdssverige, utan även ett stort antal forskare, som mycket riktigt konstaterar att beslutet inte har något som helst stöd inom naturvårdsbiologisk forskning. Övriga myndigheter är oroade över vad beslutet innebär, och internt inom myndigheten har beslutet inneburit starkt upprörda känslor hos de som arbetar med frågan.  Jag har själv blivit uppringd av ett stort antal bestörta tjänstemän inom Skogsstyrelsen. På det sätt som Skogsstyrelsens ledning har kommunicerat och hanterat detta beslut så omgärdas det, åtminstone i min värld, av en stor avsaknad av respekt för medarbetarna, deras kunskap, erfarenhet och det mångåriga arbete med nyckelbiotopsinventeringar.

Generaldirektören har angett en uppsjö av olika motiv för detta beslut, och många är minst sagt märkliga. Motiven verkar inte heller ha någon som helst förankring i den världsbild som de tjänstemän har som faktiskt – till skillnad från Skogsstyrelsens ledning – arbetar praktiskt med nyckelbiotopsinventeringar i nordvästra Sverige.

Bara för att ta några exempel på knasiga motiv:

Metodiken för nyckelbiotopsinventering utvecklades ursprungligen för förhållanden i södra och mellersta Sverige. Det här är rent av felaktigt. Faktum är att Norrbotten var ett av de första länen i landet där metodiken för nyckelbiotopsinventeringar utvecklades. I Skogsstyrelsens handbok för inventering av nyckelbiotoper finns det dessutom riktlinjer för hur myndigheten ska hantera områden med stor andel naturskog. Vidare har myndigheten nyligen presenterat resultatet av sin uppföljning av biologisk mångfald. Denna visar på nyckelbiotopernas oerhört stora betydelse för biologisk mångfald. Myndigheten har dessutom tagit fram en sammanställning av denna uppföljning baserad på resultatet för fjällkommunerna. Denna sammanställning visar tydligt att det inte finns någonting som talar för att nyckelbiotoperna i fjällkommunerna skulle vara av tveksam kvalitet, eller att metodiken har slagit fel på det sätt som Skogsstyrelsens ledning låter påskina. Detta är dock ingenting som Skogsstyrelsens ledning verkar vilja berätta om, något som riskerar leda till ökade missuppfattningar om att nyckelbiotoperna skulle ha bristande kvalitet i nordvästra Sverige – vilket ju är helt felaktigt. Och det är dessutom anmärkningsvärt att det är själva Skogsstyrelsen som bidrar till denna missuppfattning.

Hösten 2016 publicerade Skogsstyrelsen i en rapport framtagen i samverkan med skogssektorns olika aktörer en nulägesbeskrivning kring nyckelbiotopsfrågan. Rapporten identifierar särskilt svårigheterna kring tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet i nordvästra Sverige. Att använda denna rapport som ett motiv för att sluta hantera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige är tämligen långsökt – eller kanske bara ett desperat halmstrå då man behövde någon form av underlag att hänvisa till – och det känns inte heller särskilt balanserat. Åtminstone om myndigheten verkligen menar allvar med att vilja balansera åsikter och slutsatser från samtliga aktörer som medverkat till rapporten. Slutsatserna i denna rapport anger nämligen att

Från delar av skogsbruket efterfrågas snarare andra arbetssätt än kompletterande arbetssätt, medan ideell naturvård betonar att kompletterande metoder i så fall inte ska ersätta nyckelbiotopsinventeringen.”

En förstärkt och riktad inventeringsinsats skulle kunna ge ökad förutsägbarhet och ett förbättrat underlag för skoglig planering.”

”Insatser för förstärkt inventering, ökad prioritet av nyckelbiotoper vid allt formellt skydd, fortsatt kompetensutveckling och utvecklad kommunikation om nyckelbiotoper kan sannolikt bidra till att begränsa psykosociala problem för alla aktörer.”

Utifrån nulägesbeskrivningen kan man självfallet dra en hel massa slutsatser beroende på vad man väljer att utgå från för uppgifter, om man tänker välja att balansera dessa, och vad man har för motiv. Oavsett så står det överhuvudtaget INGENTING i rapporten som indikerar behov av ett kunskapsförbud i nordvästra Sverige – tvärtom. Det står dock, med all önskvärd tydlighet, klart i rapporten att det är ett mycket stort problem för markägare när nyckelbiotoper upptäcks i ett sent skede, ofta vid tillsyn i samband med avverkningsanmälningar. Givet detta – vilket förövrigt upprepas flera gånger i rapporten – framstår det som märkligt, eller kanske bara desperat, att utgå från rapportens slutsatser som ett motiv för pausbeslutet.

Och det hela blir ju dessutom ännu mer skruvat när generaldirektören nyligen begär 5 miljoner kronor för att satsa på mer tillsyn vid avverkningsanmälningar av skogar med höga naturvärden i nordvästra Sverige. Det är ju precis exakt just detta som markägarna i nulägesbeskrivningen har angett som ett mycket stort problem! Dvs. att nyckelbiotoper upptäcks i samband med tillsyn vid avverkningsanmälningar. Jag måste säga att jag har väldigt svårt att förstå generaldirektörens resonemang här faktiskt. Tidigare utförde Skogsstyrelsen inventeringar och tillsyn, något som markägarna uppenbarligen fann problematiskt eftersom upptäckten av nyckelbiotoper ofta kom så sent. Detta problem löser alltså Skogsstyrelsen nu genom noll inventering och mer tillsyn?

Om nu Skogsstyrelsen har begärt dessa pengar för att mildra kritiken från miljörörelsen så behöver man gå några steg längre än bara ökad tillsyn. För endast tillsyn förändrar knappast något när det gäller vikten att tillhandahålla kunskap till markägarna. Läget är således oförändrat och kunskapsförbud råder likväl. Ska myndigheten återfå något av sin trovärdighet och kunna reparera den förtroendeklyfta den själv har grävt behövs det mer än bara tillsyn. Det bästa är givetvis om myndigheten häver själva pausbeslutet. I andra hand kan den se till att ändra föreskrifter och allmänna råd så att det råder samrådsplikt för alla skogar över 120 år i nordvästra Sverige. En sådan förändring har Skogsstyrelsen mandat att göra, och den kan göra det snabbt. Det skulle även visa att myndigheten faktiskt menar allvar med att vilja ha med alla aktörer i sin samverkansprocess.

En paus ger också ökad möjlighet till en konstruktiv dialog kring ansvar och åtgärder med olika intressenter i skogssektorn. Detta är ett av de märkligaste motiven till beslutet, och jag kan inte låta bli att undra hur i hela friden tankebanorna gick när detta formulerades. Den samverkansprocess som Skogsstyrelsen har startat för att diskutera just dessa frågor har myndigheten i princip grusat sönder och samman med sitt beslut. Och jag har faktiskt mycket svårt att tro att Skogsstyrelsens ledning på fullaste allvar trodde att miljörörelsen skulle acceptera ett förbud mot kunskap om nyckelbiotoper och sedan gladeligen sätta sig ner för att föra en dialog inom samverkansgruppen om just nyckelbiotoper samtidigt som risken för avverkning av just nyckelbiotoper avsevärt ökat i nordvästra Sverige genom myndighetens försorg. Naturskyddsföreningen och WWF är de enda miljöorganisationer som var inbjudna till samverkansgruppen, inga övriga av samhällets ”olika intressenter i skogssektorn” har funnits med eller, vad jag vet, varit inbjudna. ”Samverkans”gruppen som nu ska diskutera dessa frågor har decimerats och utgörs plötsligt istället snarare av en partsinlaga från de 13 representanter från skogsbruket som är kvar i gruppen (tillsammans med representanter från myndigheter). Såväl de två representanterna från miljörörelsen som de två representanterna från forskarsamhället har nu lämnat samverkansprocessen med anledning av pausbeslutet. Och allt detta eftersom Skogsstyrelsens ledning själv, handgripligen, ändrade förutsättningarna för arbetet. Ville man verkligen ha en samverkan värd namnet om dessa frågor så hade man i min värld inte stört gruppens arbete med detta drastiska beslut, utan låtit gruppen jobba ifred. Och vi hade, enligt min mening, goda förutsättningar att faktiskt komma fram till bra resultat. Men nu är det som det är. Och vi kommer aldrig kunna stå bakom förslag som underminerar miljömålet.

Den innebörd och status begreppet nyckelbiotop fått inom ramen för skogscertifieringen får direkta konsekvenser när ett område registreras som nyckelbiotop. Här är Skogsstyrelsen ute och slirar på väldigt hal is kan jag tycka. Skogsstyrelsen är själva mycket tydliga med att myndigheten inte har någon som helst del i kontroller eller de krav som certifieringsstandarden ställer. Certifieringen är ett marknadsstyrt incitament och har inte ett endaste dugg med myndighetens tillsynsarbete att göra. Att nyckelbiotoper har blivit en del av certifieringens krav är knappast myndighetens fel, utan snarare något som skogsbruket själv har förhandlat fram och skrivit under på att inte avverka. Att då Skogsstyrelsen tar upp detta som ett motiv för sitt kunskapsförbud är högst anmärkningsvärt. Är det verkligen myndighetens uppgift att anpassa sina metoder efter skogsnäringens behov? Hur stämmer det överens med Skogsstyrelsens värdegrund om objektivitet, saklighet, tydlighet och pålitlighet? Med detta beslut väljer myndigheten dessutom att inte längre arbeta enhetligt, vilket självfallet undergräver myndighetens trovärdighet att utföra sina arbetsuppgifter. Jag menar, om jag har en skog som sträcker sig 500 meter om vardera sida gränsen för pausbeslutet så kan denna registreras som en nyckelbiotop på ena sidan, och en…vad det nu kallas…på andra sidan. Det känns ju föga trovärdigt eller förtroendeingivande.

Dessutom – ett företag som avverkat oregistrerade nyckelbiotoper innan pausen lär ju knappast låta bli att avverka dem under pausen. I synnerhet då Skogsstyrelsen nu underlättat för företaget att göra detta. Sektorsansvaret har hitintills inte fungerat särskilt bra, och jag har flera hårddiskar med exempel på certifierade markägare som avverkningsanmält och avverkat oregistrerade nyckelbiotoper. Är nyckelbiotoperna inte registrerade så finns de helt enkelt inte, och kan därmed avverkas utan någon påföljd från certifieringen.

Något som också är värt att fundera över är hur marknaden kommer att reagera på Skogsstyrelsens beslut. Kommer de överhuvudtaget kunna känna sig trygga med att köpa någon som helst råvara från nordvästra Sverige överhuvudtaget?

Kritiken mot det införda kunskapsförbudet är massiv. En samlad miljörörelse, en forskarkår, fackförbundet (som menar att pausen behöver hävas omedelbart), övriga myndigheter, och nu går dessutom flera av myndighetens tjänstemän ut i ett offentligt, forskarlett, upprop mot generaldirektörens beslut. Och även här blir det hela lite snurrigt. Man kan ju tycka att ledningen borde kunna stå upp för sitt beslut och svara tydligt på den kritik som framförs. Och givet att generaldirektören så envetet upprepar att pausen är nödvändig är det väl inte mer än rimligt att han också kan svara på kritiken mot de, i min värld väldigt svajiga, argument som angetts. Men när de tjänstemän som arbetar med frågan vänder sig till styrelsen och pekar på att beslutet grundas på felaktiga och vilseledande påståenden – då vill ledningen plötsligt inte längre svara på några frågor om dessa grunder utan hänvisar till styrelsen (som ju faktiskt inte fattat själva beslutet – och än mindre kommit fram till grunderna för det), som i sin tur hänvisar tillbaka till generaldirektören.

Det finns dock en samhällsaktör som jublar över beslutet; skogsnäringen. Men det var knappast oväntat givet att många aktörer inom näringen lobbar stenhårt för att nyckelbiotopsbegreppet ska försvinna helt och hållet. I hela landet. Det är för mig väldigt tydligt att Skogsstyrelsens ledning har valt sida i denna fråga. Man har än så länge inte visat någon som helst vilja att gå miljörörelsen, fackförbundet, forskarkåren eller sina egna erfarna och kunniga medarbetare till mötes. Man pratar om en samverkansprocess som ska lösa alla knutar, en process som nu endast är en partsinlaga och består av endast en intressent; skogsnäringen. I min värld hade det väl varit betydligt enklare och smidigare för alla om generaldirektören istället bara erkände att pausbeslutet inte var så värst bra och hävde det så att vi alla kan återgå till arbetet i samverkansgruppen.  Att myndigheten inte heller har en saklig och trovärdig grund för beslutet gör knappast saken bättre.

Debatten om skogen har under lång tid varit mer eller mindre polariserad, men de senaste åren har åtminstone jag upplevt att någon form av vettig dialog äntligen har börjat ta form mellan de olika intressenter som står på varsin sida av skyttegraven. Paradoxalt nog är det Skogsstyrelsen, som ändå har kämpat ganska hårt för att denna dialog ska ta form, som i princip raserar den. Myndighetens generaldirektör öppnade Pandoras box och skapade en djup oro, en förtroendeklyfta och irritation. Inte bara hos hela den svenska miljörörelsen och hela naturvårdssverige, utan även inom den egna organisationen, bland övriga myndigheter, fackförbundet och forskarvärlden.

Jag skulle nog dessutom våga påstå att Skogsstyrelsens kunskapsförbud om naturvärden i nordvästra Sverige innebär en allmänt negativ bild av hur myndigheten arbetar. Och sen kan jag inte låta bli att ställa mig frågan:

Kan en myndighet verkligen pausa sin verksamhet? Det är ju lite som att bilbesiktningen skulle ta en paus och hänvisa till att den förväntar sig att alla bilförare hanterar pausen på ett ansvarsfullt sätt och själva kontrollerar sina bilars körduglighet. Oavsett vad förarna har kunskaper om hjullager, bromsar eller kardanaxlar.

Fridens,

Malin

 

Hej,

Nyligen presenterade Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen en reviderad strategi för formellt skydd av skog. Mycket riktigt så konstaterar myndigheterna i denna att det är mer kostnadseffektivt att bevara skogar som redan har höga naturvärden än att behöva återskapa dem. Samtidigt konstaterar myndigheterna även att miljömålet Levande skogar inte kommer kunna uppnås till målåret 2020 med de etappmål som den förra regeringen satte, och att det därför behöver sättas nya mål om skydd av skog efter 2020.

Att vi ska nå miljömålen är något som regeringen tydligt har slagit fast upprepade gånger. Biologisk mångfald, en giftfri vardag och god havsmiljö är dessutom de områden som regeringen har mejslat ut som prioriterade områden. För att bevara den biologiska mångfalden krävs krafttag. Till att börja med måste regeringen säkerställa att de skyddsvärda skogar som finns kvar får ett långsiktigt skydd. Enligt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsens analyser utgörs ca 3 % av den produktiva skogen av oskyddade, dokumenterade, värdekärnor, dvs. områden av mycket stor betydelse för biologisk mångfald.

3 % (inte 25 eller 10 eller ens 5 %) oskyddade värdekärnor finns alltså kartlagda. Hur många fler värdekärnor som finns kvar i landskapet vet vi inte. Men vi vet åtminstone att just dessa 3 % finns. Och vi vet var de finns. Vi vet också att skogsbruket fortsätter att tugga sig igenom dem. För många arter är effekterna i princip irreversibla när dessa skogar kalavverkas och den nya skogen som växer upp på ett hygge kommer i framtiden inte kunna hålla samma artrikedom som fanns i det naturliga skogsekosystemet. Det finns inte heller någon forskning som har kunnat påvisa att skogsekosystemet kan läkas så att naturskogens mångfald hinner återetableras under den – ur ett skogligt perspektiv – mycket korta tid som den uppväxande skogen kommer att få stå kvar innan den avverkas igen.

Ett mantra som vi får höra om och om igen är att vi aldrig har haft så mycket skog som vi har idag, och att det avverkas mindre än vad det växer samt att det planteras fler plantor än vad som avverkas. En argumentation som används för att tuta i folk att skogsbruket i Sverige är hållbart. Med detta synsätt är ett hygge inget problem eftersom det bara är en fas i en ny skogs uppväxt.

Ett biologiskt skogsbegrepp är dock mer komplext än växande virkesvolym och innefattar långt mer än bara träd. Kunskapen om olika ekologiska samband och processer, med otaliga interaktioner mellan arter, är dessutom ofullständig. Ett naturligt skogsekosystem kan ha sitt ursprung i en mycket avlägsen forntid och bära en biologisk mångfald som utvecklats tillsammans med olika träd under åtskilliga årtusenden. Med ett biologiskt skogsbegrepp har vi således mindre skog i Sverige än någonsin.

Vi har inte en susning om vilka slutliga effekter dagens skogsbruksmetoder kommer att ha på det naturliga skogsekosystemet. Den storskaliga kalavverkningen startade runt 1940–50-talet, och bör ses som ett enda gigantiskt experiment med vår natur – där skogsbruket tutar och kör med kalhyggen som i princip enda metod, utan att riktigt veta vad det i slutändan innebär. Med detta i åtanke borde det inte vara ett svårt beslut att omgående undanta åtminstone de 3 % skyddsvärd skog som faktiskt finns dokumenterad.  Men även om regeringen har ökat anslaget för skydd av skog rejält, så räcker det inte till för att skydda ens detta. Samtidigt driver LRF något slags korståg mot skogliga naturreservat med argumentet att Vi behöver använda naturen mer för att ställa om till en bioekonomi. Och då kan vi inte fortsätta att ta bort skogsproduktion på det sätt som har skett.” Detta låter givetvis oroväckande – men hur står det egentligen till i verkligheten?

Kikar man på vad den senaste statistiken från myndigheterna faktiskt visar (vilket kanske inte alltid är skogsnäringens starkaste sida) så har staten sedan 1909 inte lyckats skydda mer än 4,8% av den produktiva skogen  (varav 2,6% nedan den fjällnära gränsen). Detta handlar om, utslaget över tid, 0,04%/år – alltså en skyddstakt helt utom kontroll, om man lyssnar till LRF:s resonemang. Fast – rätt ska vara rätt – jag förmodar att LRF:s företrädare i sitt uttalande endast syftade till den sammantagna arealen som skyddades under förra året, vilket handlar om hisnande 0,15 % av den produktiva skogen.

Samtidigt har, sedan 50-talet, ungefär 60 % kalhuggits och omvandlats till produktionsskogar – till stor del i princip utan hänsyn, och avverkningstakten är ca 1 % av den produktiva skogen/år.

Vad innebär då allt detta i praktiken? En god vän till mig gjorde för ett tag sedan ett pedagogiskt räkneexempel på vad skogsbrukets utveckling kan innebära för den biologiska mångfalden som är knuten till naturliga skogsekosystem. Låt oss för enkelhetens skull kalla dessa skogsekosystem för ”gammelskog” (förväxla nu inte detta med riksskogstaxeringens definition av gammal skog, vilket är någonting helt annat).

Räkneexemplet utgår från en avverkningstakt på 1 procent/år – vilket är fallet idag – och omloppstider på 100 år. Eftersom den storskaliga kalavverkningen startade under 40-50-talet så börjar vi vår resa där. Kalavverkningar har dock förekommit innan denna period, men endast i mindre skala. I södra delen av landet kom man igång tidigare än i norra delen, men det är ingen som vet exakt när man på olika platser började kalhugga skogen.

exempel-1

I det första räkneexemplet börjar kalavverkningen på 40-talet. Avverkningstakten är alltså 1 procent av den totala arealen per år och efter 100 år har hela arealen avverkats. All skog har då en ålder under 100 år och de skogar som höggs på 40-talet kan åter avverkas.

För avverkningstakten på den kvarvarande gammelskogen ser det dock mycket annorlunda ut. Till en början gör inte en avverkningstakt på 1 procent någon större skillnad på den totala arealen gammelskog som aldrig tidigare kalhuggits – förändringen per år är liten. Men mot slutet av omloppstiden händer något – avverkningstakten stiger hastigt. Varför det blir så behöver man knappast vara någon matematisk forskare för att räkna ut. Hugger man bort en hektar från 100 hektar händer inte mycket. Hugger man bort en hektar av 50 hektar så gör inte heller det någon större skillnad. Men avverkar man en hektar i ett 10 hektar stort område så har plötsligt 10 procent försvunnit, och så vidare..

Problemet är dock att vi inte riktigt vet i vilket skede vi är inom omloppstiderna idag. Därmed är det inte heller någon som riktigt har koll på exakt hur mycket tid som återstår innan all gammelskog utanför skyddade områden är oåterkalleligt borta.

Låt oss ta ett sådant exempel:

exempel-2

I detta landskap, eller landsdel för den delen, har kalavverkningen startat betydligt tidigare och vi ligger just nu i slutfasen av en 100-årig omloppstid. Avverkningstakten och omloppstiden är desamma som i förra exemplet. Problemet är att vi i detta exempel 2017 ligger mitt inne i den period där gammelskogen försvinner som hastigast. Om detta skulle gälla på nationell nivå är tiden väldigt knapp.

Det är viktigt att ha i minnet att ovanstående är ett hypotetiskt exempel, för vi vet inte riktigt var vi är på tidsaxeln. Det varierar förmodligen dessutom i landet vid vilken tidpunkt kalavverkningarna började, och det hela är självfallet skalberoende. I vissa områden kan redan all gammelskog vara borta, medan man i andra hittar större sammanhängande och funktionella arealer. Dock visar exemplet att man med dagens hastighet i skyddsarbetet med lätthet passerar den extrema böjen på kurvan – kvar har man då det berömda restaureringsarbetet att ta tag i. Ni vet, det där som enligt Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen är långt mer kostsamt att utföra än vad det är att skydda det som är skyddsvärt.

Att dagens skyddstakt är för låg för att Sverige ska nå sina mål om biologisk mångfald råder det knappast något tvivel om. Den behöver öka. Skogsbrukets frivilliga avsättningar, som är en mycket viktig pusselbit i arbetet, måste säkras vad gällande kvalitet, transparens och långsiktighet. Men inte ens med ett kraftigt ökat skydd och frivilliga avsättningar på rätt plats i landskapet så kommer vi att kunna nå våra mål. Hur skogen används och brukas utanför dessa områden kommer att vara en avgörande faktor om Sverige ska kunna uppnå ett hållbart nyttjande av skogsekosystemet och gå i mål med miljökvalitetsmålen Levande skogar och Ett rikt växt- och djurliv.

Och, oavsett vilken åsikt man har i denna fråga så tror jag nog ändå att vi alla är överens om att omvandlingen av det som finns kvar av naturliga skogsekosystem till kalhyggen inte är lösningen.

Fridens,

Malin

När vi visar bilder på hyggen så får vi inte sällan höra att vi är onyanserade, att vi vill lägga en död hand över allt skogsbruk (vilket i sig är helt uppåt väggarna fel) och att vi sprider skrämselpropaganda. Det står givetvis var och en fritt att ha en åsikt om hur vi väljer att föra ut ett budskap. Detta ändrar dock inte det faktum att Skogsstyrelsen årligen tar emot ca 60 000 anmälningar om avverkning. Det ändrar inte heller det faktum att den absoluta majoriteten av de anmälda avverkningarna som årligen utförs avverkas genom kalhyggen. Hyggena finns således obönhörligen där, och oavsett vad man tycker om dem så är det även ett faktum att det största hotet mot de rödlistade och hotade skogsarterna är just avverkning enligt dagens intensiva skogsbruksmetoder.

Om det nu är onyanserad skrämselpropaganda att visa bilder på hyggen – dvs. resultatet av den skogsbruksmetod som skogsnäringen envist klamrar sig fast vid – så kan åtminstone jag tycka att det är ett ologiskt resonemang att å ena sidan propagera för dagens skogsbruksmetoder samtidigt som man å andra sidan kallar bilder och filmer av hyggen för skrämselpropaganda. I synnerhet som ca 200 000 hektar avverkas varje år.

På tal om skrämselpropaganda. Ingen som följer skogsdebatten kan ha undgått alla krigsrubriker om artskyddsförordningen det senaste året. ”Lavskrikan hotar skogsbruket i norr” (…ehh ursäkta, lavskrikan hotar skogsbruket?). ”Skyddade arter stoppar avverkningar” (även här en logisk kullerbytta: skyddade arter är ju just precis vad de låter som – skyddade).  ”Artskyddsförordningen riskerar tillväxt inom bioekonomi”. Tydligen riskerar tillämpningen av artskyddsförordningen att skapa en osäker försörjning av träråvara till industrin enligt Skogsindustrierna. De menar alltså att enorma mängder biomassa inte längre kommer att kunna tas ut ur skogen på grund av artskyddsförordningen. Och inte bara det, den hotar tydligen även äganderätten,  riskerar lägga en våt filt över skogsbruket och, som LRF uttrycker det, så riskerar den dessutom såväl jobb som välfärd, miljö och landsbygdens utveckling.

Huvudanledningen till alla de katastrofrubriker som förekommit den senaste tiden är att artskyddsbestämmelserna i EUs naturvårdsdirektiv, art- och habitatdirektivet samt fågeldirektivet (som förövrigt har varit gällande i Sverige sedan mitten av 90-talet) efter drygt 20 år har börjat tillämpas vid skogsbruksåtgärder. Detta genom artskyddsförordningen.

Hade jag varit aktiv skogsbrukare och läst de talrika nattsvarta rubrikerna, debattartiklarna och ledarna om vad artskyddet i skogen riskerar ställa till med så hade nog till och med jag fått skrämselhicka. Inte minst eftersom artiklarna berättar för mig att det finns en mycket stor sannolikhet att hela min verksamhet kommer att behöva upphöra – helt på min egen bekostnad. I de fall artskyddet aktualiseras i ett avverkningsärende så är det miljöbalken, en annan lagstiftning än Skogsvårdslagen (SVL), som gäller. Ärenden inom ramen för SVL innebär att ”pågående markanvändning  inte avsevärt får försvåras” (pågående markanvändning = skogsbruk, något jag skrivit tidigare om).  Markägaren är dock skyldig att utan ersättning lämna sådan miljöhänsyn som anges i SVL. Men hänsynen får alltså inte avsevärt försvåra för skogsbruket. Vid artskyddsärenden utgår däremot ingen ersättning eftersom den ”pågående markanvändningen” i dessa fall är artskydd och inte skogsbruk. Ska man nu tro budskapen som skogsnäringen trummar ut så riskerar dock artskyddsförordningen att resultera i en smärre ekonomisk katastrof för en massa skogsägare. Regelverket riskerar även såväl jobb, tillväxt, landsbygden och  råvaruförsörjningen.

Den 18 oktober publicerades en artikel i pappersversionen av ATL med rubriken ”51 avverkningar har stoppats”. ”Det här är bara början” säger Södra Skogsägarna i artikeln.

Det här gjorde mig lite nyfiken, så jag kontaktade Skogsstyrelsen för att bringa klarhet i hur ”stoppade” dessa avverkningar verkligen är. Jag fick i samma veva reda på att det inte längre rörde sig om 51 ärenden, utan snarare 53, alltså ca 0,088 % av alla avverkningsanmälningar som kommit in 2016.

Nåväl, av dessa 53 ärenden visar det sig att 5 avverkningar har förbjudits i sin helhet med hänvisning till artskyddet. I dessa fall utgår ingen ersättning – helt i linje med lagstiftningen.

5 avverkningar, det motsvarar 0,0083 % av alla avverkningsanmälningar.

Ytterligare 3 avverkningar har tvingats anpassas med hänsyn som går utöver vad Skogsvårdslagen kan kräva att en markägare tar utan ersättning. Avverkning har dock inte förbjudits för hela de berörda områdena.

3 avverkningar som till viss del har stoppats motsvarar 0,005 % av alla avverkningsanmälningar.

Resterande 45 avverkningsanmälningar som berörts av beslut enligt artskyddsförordningen innebär inte någon inskränkning av markägarens rätt att bruka skogen eftersom den hänsyn som myndigheterna fattat beslut om ryms inom ramen för vad skogsbrukaren redan är skyldig att lämna utan ersättning. Är man missnöjd med detta så är man också per definition missnöjd med inriktningen på dagens skogspolitik. Dessutom, drygt hälften av dessa 45 anmälningar handlar förövrigt om att markägaren endast förbjuds att avverka  under en viss tid av året, t.ex. häckningstiden.

Artskyddet är ett förbud som sätter ramar för markanvändningen. Äganderätt betyder inte per definition att man har en fri förfoganderätt. Rätten begränsas genom regelverk, och brukande av skog måste ske lagligt i enlighet till rådande miljölagstiftning. Artskyddsförordningen är helt enkelt samhällets respons, i form av lagstiftning, på den utarmning av livsmiljöer som skett på landskapsnivå under decennier. Självklart innebär implementeringen av artskyddsförordningen att vissa skogsägare kommer att stöta på hinder i sina avverkningsplaner på något sätt. I år har 0,013 % (8 st) av alla avverkningsanmälningar inneburit ett förbud enligt artskyddsförordningen som går utöver Skogsvårdslagens krav. Hur detta skulle kunna vara det stora hot mot skogsbruket, jobben, tillväxten, landsbygden och råvaruförsörjning som skogsnäringen trummar ut har jag mycket svårt att se.

(Och samtidigt kallas bilder som vi publicerar på några av de många tusentals kalhyggen som tas upp varje år för skrämselpropaganda…)

Givet att lagstiftningen alldeles nyligen har börjat implementeras så behöver vi nu främst se hur den fungerar i praktiken, både vad gällande syfte (livsmiljöer och bevarandestatus) samt hur långt (eller kort) den når. Ett antal ärenden är just nu föremål för rättsliga prövningar, samtidigt som myndigheterna utbildar och kalibrerar sina anställda. Så istället för att riva upp himmel och jord, låt oss vinna erfarenheter och rättspraxis av regelverket istället för att kräva att en lagstiftning som just börjat tillämpas ska rivas upp.

Fridens

Malin

Hej! Sedan den 3 augusti i år är det enligt EUs förordning om hantering av invasiva främmande arter förbjudet att, bland annat, odla dessa i Sverige. Detta är en viktig förordning, för ingen vill väl ändå avsiktligt sprida en invasiv art – eller en art där osäkerheterna och kunskapsluckorna om arten är stora? I detta sammanhang kan man tycka att en främmande art som har i) stor spridningspotential, ii) hög spridningsrisk och iii) förhöjd risk för negativ påverkan på den inhemska biologiska mångfalden per automatik borde klassas som invasiv. Åtminstone i mina öron låter samtliga dessa punkter som själva definitionen av en invasiv art – i synnerhet om samtliga punkter stämmer överens med egenskaperna för en och samma art. Något de gör för vad som idag har kommit att bli Sveriges sjunde vanligaste trädslag.

Jag pratar självfallet om contortatallen.

Contortan infördes storskaligt i Sverige 1968. Många skogsbolag, och även mindre markägare, odlar idag gladeligen contorta på sina marker, i synnerhet SCA – vilka dessutom har som målsättning att använda contorta på inte mindre än 20% av sin årliga avverkningsareal. Konsekvensen av skogsbrukets ambitioner för en ökad produktion är att ca 600 000 ha av den produktiva skogsmarken idag består av contortaodlingar (något som enligt mitt tycke per definition borde klassas som rena plantager, vilket det av någon outgrundlig anledning inte gör). Vi har alltså omvandlat våra naturliga skogar till rena odlingar av främmande trädslag på en yta större än vad som är formellt skyddad nedan den fjällnära gränsen. Anledningen till odling av contorta är givetvis dess fördelar för produktionen, ett ämne man vet väldigt mycket om idag. Långt mindre vet vi dock om contortans långsiktiga effekter på skogsekosystemet. Man vet faktiskt inte heller särskilt mycket om nuläget. För under de decennier som skogsbruket pysslat med att odla contorta så har man nog i första hand roat sig med att räkna tillväxt och kubikmeter istället för att – åtminstone parallellt – göra en grundliga utvärderingar av omfattningen och hastigheten av t.ex. spridningen.

Det finns givetvis en hel del skrivet om just contortan och dess risker. Men det mesta av det jag läst landar blott i rena bedömningar om att det finns uppenbara risker med arten. Jag har dessutom inte läst eller hört om att markägare gör systematiska uppföljningar i verkligheten, d.v.s. i skogen, av vad deras odlingar åstadkommer. Därför finns det självklart även mycket stora kunskapsluckor. FSC har dock tagit fram den bästa kunskapssammanställning som åtminstone jag har läst. Och även här landar man endast i en rad bedömningar:

”Den stora spridningspotentialen hos contorta, både den inneboende och den realiserade i andra delar av världen i kombination med att vi nu allt oftare observerar självspridning i Sverige gör att spridningsrisken bedöms vara hög, trots att vissa omständigheter tyder på att spridningspotentialen kan vara begränsad under svenska förhållanden.”

Okej, hög spridningsrisk alltså… Men de där omständigheterna som skulle tyda på att denna spridningspotential kan vara begränsad då? Jo, det handlar om tre teorier som utifrån dagens kunskapsläge inte går att dra några säkra slutsatser om huruvida dessa teorier överhuvudtaget är relevanta eller inte.

”Förändringar har visats på beståndsnivå för flera organismgrupper, men i befintliga studier är effekterna relativt begränsade. Dock bedöms risken för att contorta kan påverka biologisk mångfald utanför skogsmark fortfarande som stor. Sammantaget blir därför bedömningen en förhöjd risk för biologisk mångfald.”

Det finns redan en del studier som visar att contortaodlingar i Sverige hyser färre arter av lavar, kärlväxter och insekter än vanliga tallskogar. Frågan är då vad de långtgående effekterna på landskapsnivå blir? Tja, kunskapssammanställningen konstaterar det vi redan vet, nämligen att

”Det råder idag stor kunskapsbrist och osäkerhet när det gäller landskapsperspektivet på contorta i Sverige, både med avseende på spridning, biologisk mångfald samt skadegörare och patogener.”

En given slutsats är alltså att vi faktiskt inte vet särskilt mycket. Vad vi dock vet är det faktum att det finns självsådda plantor av contorta lite här och var i anslutning till de landskap där man planterat in dem. Än värre så har man tydligen även hittat contorta i fjällen – 2 mil (!) från närmsta odling.

Detta får mig att fundera lite kring vad som kommer att hända i ett varmare klimat. Och jag skulle gärna vilja se t.ex. SCA:s långsiktiga plan för att hålla sina contortafrön borta från våra fjällmiljöer.

Hur som helst, i min värld borde vetskapen om att vi inte vet så mycket vara tillräcklig för att förbjuda all fortsatt användning av contorta fram till dess att man kan säkerställa att den (eller något annat främmande trädslag för den delen) inte äventyrar våra naturliga ekosystem. Jag menar, man skickar ju knappast ut en ny bil på marknaden om man anser att den har en förhöjd trafiksäkerhetsrisk, eller där avsaknaden av kunskap samt osäkerheten kring denna risk är stor. Inom flera delar av skogsbruket verkar man dock tänka precis tvärtom och testkör i stor skala. Och det är faktiskt först för ungefär ett år sedan – efter ca 50 år av odling – som forskarna på allvar har börjat kika på problematiken.

För att återgå till EU-direktivet. Frågan som nu är på tapeten är om contortan är invasiv eller inte. På SLU:s, ArtDatabankens, hemsida läser jag att en främmande art ska uppfylla ett antal kriterier för att betraktas som invasiv. Dels ska den transporteras från ursprungsområdet till ett nytt område. Dels ska den kunna etablera en livskraftig population. Och för att få en permanent etablering och sedermera bli invasiv måste arten kunna tillväxa och därefter kunna sprida sig vidare till nya områden. Givet vad vi vet om contortan idag så kan jag nog tycka att den kvalar in i samtliga dessa kriterier. Den är transporterad hit, den växer och frodas på ca 600 000 ha och den verkar ju sprida sig utan större problem.

Naturvårdsverket, som arbetar med riskbedömningar, anser att arten är invasiv. Skogsstyrelsen däremot tycker precis tvärtom och anser att ”det kan vara bra att andra personer fattar beslut om detta [contortan] än de som gör riskbedömningarna” (Här hänger jag inte riktigt med i Skogsstyrelsens resonemang måste jag säga – det är väl snarare så att det är de som gör riskbedömningar och samtidigt har ett helhetsperspektiv över landskapets olika naturtyper som är bäst lämpade). Vidare uttalar Skogsstyrelsen att ”vi förespråkar inte total frihet för en art som contortan, vissa begränsningar ska vi ha, men för exempelvis skogsägare i södra Sverige kan det vara svårt att hitta ett annat alternativ till gran.

Här hoppas jag verkligen att den intervjuade tjänstemannen fick en ytterst temporär black-out eller blev fullständigt missförstådd. För åtminstone har inte jag hört annat än att contortan, enligt Skogsvårdslagen, fortfarande är förbjuden att odla i södra Sverige. Och så bör den förbli – för inte vill vi väl ha mer av detta i landet:

Contorta så långt ögat kan se. Plantage eller skog?

Det är inte bara Skogsvårdslagen som reglerar användandet av contorta. Även FSC-certifieringen har tydliga regler. Till exempel så ska skogsbrukare, ”genom övergripande dokumentation, försök och/eller erfarenhet ha kännedom om produktions och kvalitetsfördelar i förhållande till inhemska trädslag samt kännedom om eventuella negativ miljöpåverkan som användandet av främmande trädslag kan leda till”. Jag är tämligen övertygad om att de skogsbrukare som använder contorta har en god kännedom om produktion och kvalitetsfördelar. Men resten då; den eventuella negativa miljöpåverkan? Jag menar, när inte ens vetenskapen vet – hur ska då skogsbrukaren veta detta? Och blir inte denna okunskap i förlängningen egentligen en tydlig avvikelse mot FSC:s regler för att odla arten?

Vidare får contortan, enligt FSC, endast användas ”med stor restriktivitet efter det att det genom försök eller erfarenhet visats att den endast ger ringa självspridning till omgivningen”. Här är det mycket oklart vad ”ringa” och ”omgivningen” innebär i form av kvantitet och areal. Handlar det om max 50 plantor 50 meter från odlingen? Eller 100, eller 1000? Och är det okej om dessa plantor återfinnes i fjällen – 2 mil från närmsta odling?

Enligt FSC får contortan (eller andra främmande trädslag) inte heller ha påtagliga negativa effekter på andra ekosystem eller biologisk mångfald. Låt mig här påminna om den rapport som FSC själv gett ut… ”Sammantaget blir därför bedömningen en förhöjd risk för biologisk mångfald.”  Även om detta endast är en bedömning så är det, vad jag vet, ändå den aktuellaste bedömningen av artens risker. Framtagen av FSC själv. Uppenbarligen är det ändå helt okej att ca 15% av SCA:s årliga avverkningsareal idag består av contorta, och att bolaget har en målsättning att höja denna siffra till 20%.

Utöver ovanstående så ska skogsbrukare, enligt FSC:s regler, även ha ett program för att hantera eventuella negativa ekologiska effekter vilket omfattar aktiva åtgärder som att exempelvis ”begränsa och ta bort oönskad självspridning”. I vanlig ordning när det gäller FSC:s regler så är definitionerna oklara. Vad innebär i sammanhanget ”begränsa” och ”oönskad”? Jag kan inte heller låta bli att undra hur många skogsbrukare som faktiskt aktivt och systematiskt plockar bort oönskad självspridning.

Det är ett stort ekologiskt vågspel att sprida främmande arter. Idag har vi en rad främmande arter i skogslandskapet där contortan har blivit så vanlig att den är vanligare än den absoluta majoriteten av våra inhemska trädarter. Det finns ofta en punkt där man inte längre kan vrida klockan tillbaka och stoppa en negativ utveckling, och vi vet att med contortan följer stora risker och osäkerheter. Med detta följer därför även en stor risk att samhället i framtiden kommer att behöva använda stora resurser för att sanera främmande trädslag från t.ex. naturreservat för att dessa inte ska konkurrera med inhemska arter. Eller har man tänkt att markägarna själva ska bekosta detta i den händelse det skulle behövas? Personligen tror jag inte man tänkt särskilt mycket alls kring detta. Jag tycker därför att det är väl motiverat att väcka frågan om användningen av främmande trädslag – i synnerhet invasiva sådana – verkligen kan anses vara samma sak som skogsbruk med inhemska trädarter?

Är det verkligen pågående markanvändning att omvandla svensk skog till odlingar med främmande trädslag?

Fridens,

Malin

Hej,

Vi brukar väldigt ofta få höra att vi i debatten enbart visar på dåliga exempel i skogsbruket. Jag kan ha viss förståelse för att vissa kan uppleva debatten på detta sätt, för trots att vi lyfter även goda exempel så ger detta sällan samma mediala skräll som de dåliga. Och det är knappast vi som styr vad media vill eller inte vill publicera. Hur som helst, det kan säkert ligga någonting i kritiken vi får om att vi endast skulle kommunicera katastrof, men man bör här ha i minnet att alla de brister och fel som vi pekar på är brister som faktiskt förekommer på riktigt, i skogen. Och de exempel vi brukar visa upp är inte något som vi själva har suttit och snickrat ihop hemma på kammaren, det handlar snarare om dokumenterade och koordinatsatta exempel som är hämtade från verkligheten.

Det är inte vi som har hittat på att miljökvalitetsmålen som rör skog inte kommer kunna nås med dagens politik och styrmedel, det är de ansvariga myndigheternas väl grundade bedömning. Det är inte heller vi som har hittat på att drygt 900 av skogens arter är hotade, eller att avverkning av skog med lång skogskontinuitet samt igenväxning och allt tätare skogar är de absolut största bidragande orsakerna till att många rödlistade skogsarter minskar i antal, det är snarare experternas bedömning.  Och det är verkligen inte vi som år efter år konstaterar att skogsbruket påverkar hänsynskrävande biotoper mer eller mindre negativt vid drygt var tredje avverkning som följts upp, eller att 43 %(!) av kända forn- och kulturlämningar är negativt påverkade eller skadade vid avverkningar, det är Skogsstyrelsens uppföljningar som konstaterar detta.

Och att vi använder dessa fakta, bland andra, när vi debatterar är väl ändå inte så konstigt?

Jag skulle självfallet fortsätta kunna hänvisa till andra fakta vi lutar oss mot i debatten, men det tänker jag inte ta upp er tid med. För vad jag vill ha sagt är att vi i vårt arbete alltid utgår från bästa tillgängliga naturvårdsvetenskapliga kunskap, myndigheternas uppföljningar av såväl miljömål som naturhänsyn, åtaganden som Sverige har gjort (och har att leva upp till) inom ramen för den internationella rätten och EU-samarbetet, de olika lagstiftningar som skogsbruket har att följa samt befintlig officiell statistik.

Debatten blir givetvis alltid problematisk när man inte är överens om de fakta som ligger på bordet, eller vad dessa fakta egentligen innebär i relation till det budskap man för fram. Ibland behöver man givetvis förenkla utformningen av ett budskap så att det blir begripligt för läsaren. Men att förenkla ett krångligt budskap är en sak. Att använda fakta för att bilda myter är en annan. Låt oss ta ett par exempel på två faktabaserade myter som lätt kan vilseleda läsaren att tro att tillståndet i skogen är långt bättre än vad det är.

Det har aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Olika debattörer brukar ofta använda detta som ett självklart argument i debatten om huruvida skogsbruket är hållbart eller inte. Det är dock något oklart vad som menas. Handlar det om areal eller om volym? Vilket startår jämför man med när man säger detta? För 20 år sen? 50? 100? 500? Den oinsatte läsaren leds hur som helst med sannolikhet att tro att arealen skogsmark bara ökar och ökar. Vilket givetvis inte stämmer. Att virkesvolymen ökar stämmer dock, åtminstone om man jämför med 1900-talets början.  Det går dock inte att likställa ökade volymer virke med ett hållbart skogsbruk (vilket många debattörer dessvärre verkar göra utan någon närmare eftertanke). Förutom möjligen i ekonomiska termer då, men knappast i ekologiska eller sociala dito.

Nu är jag tämligen övertygad om att de olika debattörerna utgår från volymer när man säger att det aldrig funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. Så jag blev lite nyfiken över hur virkesvolymerna ser ut i våra skyddade produktiva skogar, skogar som till övervägande del utgörs av naturskogar som är gamla på riktigt och som tidigare täckte en långt större del av skogslandskapet än vad som är fallet idag. Jag ringde därför till Riksskogstaxeringen som sitter inne med enorma mängder mätdata över skogen och frågade om förhållandena mellan skyddade områden och övrig areal vad gällande virkesvolymer. Visar sig att virkesvolymen, föga förvånande, är större i de produktiva skogarna i skyddade områden än i de produktiva skogarna på övrig areal:

Landsdel Skyddad areal, m3/ha Övrig areal, m3/ha
Norra Norrland 123 96
Södra Norrland 190 135
Svealand 190 155
Götaland 205 178
Totalt 158 138

Utifrån dessa fakta så kan man fundera lite över om det verkligen är sant att det ALDRIG skulle ha funnits så mycket skog i Sverige som det gör idag. För att budskapet ska vara ärligt behöver det nog förtydligas en smula kan jag tycka. Det skulle vara väldigt tjusigt om man framöver istället fick läsa att det inte har funnits så mycket virkesvolym i skogarna, åtminstone inte om man jämför med 1900-talets början. För det är, åtminstone vad jag vet, det enda man nog med hyfsad säkerhet kan säga.

På detta tema gör LRF den märkligaste skogshistoriska tolkning jag har hört. På sida 24 i senaste numret av LAND Lantbruk skriver företrädare för LRF att ”Sverige var avskogat för drygt 100 år sedan” och att det privata ägandet och brukandet samt den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar” (vilken förövrigt varit en devis endast de senaste dryga 20 åren – inte dryga 100) har gjort att Sverige åter har beskogats.

LRF_Land 2016

Jag vet inte hur LRF har kommit fram till denna slutsats. Men en stadig ökning av virkesförrådet sedan 1900-talets början går väl ändå knappast att likställa med att Sveriges skogsmark skulle ha varit avskogad, d.v.s. kal, för drygt 100 år sedan? Detta resonemang landar långt utanför kategorin att använda fakta för att skapa myter. Det är snarare rent felaktigt, fullständigt vilseledande och dessutom ganska svårt att förklara med fakta. Faktum är att det i varje län i hela landet idag finns skog med åldersklasser över 140 år, om än med en rejält stor skillnad mellan norra och södra Sverige – där det för 100 år sedan i Svealand och Götaland fanns i alla fall 5,6 respektive 1,7 %  skog äldre än 40 år om man får tro Riksskogstaxeringen. Inte ens södra Sverige var alltså helt avskogad för 100 år sen – vilket ofta förs fram i debatten.

Andelen gammal skog ökar. Visst, statistiken visar mycket riktigt att andelen ”gammal skog” ökar. Och den har ökat i hela dryga 20 år. Men även här handlar det självfallet om vilket startår man väljer, för kikar man på hur det såg ut på 20-talet så har andelen skog över 160 år totalt sett snarare sjunkit drastiskt. Nu har kriterierna för ”gammal skog” av någon anledning satts till skog över 120 år i södra- respektive över 140 år i norra Sverige. Hur det ser ut för exakt dessa åldrar sedan 20-talet har jag tyvärr inte kunnat hitta i statistiken eftersom Riksskogstaxeringen för dessa två åldersparametrar endast redovisar ökningen sedan mitten av 80-talet. Ur ett skogsekologiskt perspektiv så gör 20 respektive 40 år knappast någon större skillnad dock.

gammal skog

Hur som helst, detta faktum används mer som regel än undantag av diverse debattörer för att sprida myten om ett välmående skogsekosystem där den biologiska mångfalden inte alls är särskilt hotad.

Det finns dock ett par saker man behöver ha med sig när det gäller denna statistik – i synnerhet när man använder den som ett slagträ i debatten om hur det är ställt för den biologiska mångfalden i skogen. För det första, de rödlistade och hotade skogsarterna är – enligt artexperterna – mest frekventa i gamla skogar som inte kalavverkats. Detta följer av den enkla anledningen att naturliga processer har skapat och upprätthållit en kontinuerlig tillgång till livsmiljöer. För det andra, det är ett faktum att dessa viktiga kontinuitetsskogar avverkas i en alltför hög takt – åtminstone om man får lita på ansvariga myndigheters bedömningar. Det tar långt mer än 120-140 år att återskapa den skogskontinuitet, variation och mångfald som många arter är beroende av.

Dessutom, statistikens ”gammal skog” säger ingenting om skogens innehåll i form av till exempel viktiga livsmiljöer. Professor Bengt-Gunnar Jonsson skrev för några år sedan en debattartikel i ämnet, vilken är lika aktuell idag som den var då.

Och återigen, det handlar givetvis om vilket år man jämför med. Vare sig det handlar om statistik över ”gammal” skog eller hur mycket skog det finns eller inte finns i Sverige. Detta gäller givetvis också för de andra, i debatten välanvända, statistikområdena beträffande att arealen lövskog och död ved ökar. Jag tänker återkomma till dessa två områden i ett annat blogginlägg.

Fridens,

Malin

Hej,

Nyligen presenterade Skogsstyrelsen den senaste statistiken om miljöhänsyn i skogsbruket för avverkningsperioden 2012/2013-2014/2015. Det är verkligen inte någon munter läsning som Skogsstyrelsen bjuder på. Lika lite i år som förra året. Eller åren innan dess. Förvisso så har vissa parametrar som följs upp blivit bättre, men samtidigt har en oerhört viktig parameter fortsatt på sin rutschbana åt fel håll. Och det är just denna parameter jag tänker fokusera på i detta inlägg.

Det handlar givetvis om den påverkan som avverkningarna har haft på hänsynskrävande biotoper, det vill säga områden som är av stor betydelse för biologisk mångfald. Givet att de hänsynskrävande biotoper som Skogsstyrelsen har följt upp ligger inom skogar som har avverkats så är de ju givetvis oerhört viktiga för den biologiska mångfalden i det brukade lanskapet. I synnerhet om vi ska nå de mål vi har om att bevara den skogliga biologiska mångfalden och att upprätta en grön infrastruktur.

Av myndigheternas uppföljning så konstateras det en negativ påverkan på 35 % på de hänsynskrävande biotoperna under perioden.

Vi pratar nu alltså om var tredje granskad avverkning. Lite drygt.

Självklart finns det grader av den negativa påverkans omfattning, vilket Skogsstyrelsen delat upp i liten och stor negativ påverkan. Liten negativ påverkan kan handla om t.ex. att enstaka träd har avverkats inom den hänsynskrävande biotopen, medan stor påverkan ofta handlar om att hela biotopen är avverkad. Oavsett graden av påverkan så handlar det de facto om negativ påverkan och siffrorna är verkligen ingenting att vara stolt över.

Blickar man också tillbaka lite i tiden så kan man konstatera att siffrorna pendlat mellan 33 % till 42 % negativ påverkan vid de senaste 15 uppföljningarna. I snitt visar alltså uppföljningarna att mer än var tredje uppföljd avverkning har påverkat hänsynskrävande biotoper negativt ända sedan avverkningssäsongen 1998/1999 då statistiken började redovisas. Det kan här vara värt att nämna att samtliga dessa avverkningar och uppföljningar har genomförts inom ramen för rådande politik med frihet under ansvar och skogsvårdslag med likställda mål för miljö och produktion.

Samtidigt som förlusten av, och skador på, hänsynskrävande biotoper alltjämt fortsätter så matas vi med uttalanden som ”att det tar tid att se resultat i skogen”, eller att ”nyckelbiotoper är ett stort problem”. Att det har hänt mycket sedan 90-talet råder det ingen tvekan om. Såväl naturhänsyn vid avverkning som frivilliga avsättningar har ökat. Men samtidigt visar ändå statistiken, år ut och år in, att de värdefullaste områdena i avverkningstrakterna skadas eller förstörs i en oacceptabelt hög omfattning – oavsett om andelen naturhänsyn ökar eller inte. Frågan jag därför inte kan låta bli att ställa mig är vad den naturhänsyn som faktiskt lämnas har för kvalitet och hur länge den också får stå kvar. Kvaliteten är givetvis avgörande för nyttan av hänsynen – likaså långsiktigheten. Och om inte dessa två parametrar kan uppfyllas så är vi nog ute och trampar på riktigt djupt vatten. De hänsynskrävande biotoperna är ju per definition de mest värdefulla områdena att spara vid en avverkning. Syftet är solklart; att låta naturvärden växa in i kommande skogsgeneration. Därmed är givetvis även långsiktigheten ett absolut måste, och det finns onekligen ett stort behov av att Skogsstyrelsen börja följa upp även dessa två parametrar av naturhänsynen. Hur ska vi annars kunna veta vad naturhänsynen verkligen bidrar med i miljömålsarbetet? Som det är idag utgår i princip alla kort och gott från att ca 7 % naturhänsyn lämnas på hyggena och att dessa är långsiktiga och bidrar på bästa sätt till bevarandet av biologisk mångfald – trots att trenden med bristande miljöhänsyn inte verkar vända, och trots att Skogsstyrelsen är väl medvetna om att tidigare hänsyn som lämnats på hyggen faktiskt avverkningsanmäls och avverkas i okänd omfattning.

Och när jag nu ändå är i farten och skriver om områden värdefulla för biologisk mångfald så kan jag inte låta bli att ramla in på en av mina hjärtefrågor; nyckelbiotoperna.

Det förs idag en mängd olika dialoger i olika konstellationer om just miljöhänsyn och hur miljömålen ska kunna klaras. En sak som står ganska klart i dessa dialoger (och inte minst i media) är att delar av skogsbruket, med LRF i spetsen, gör allt vad de kan för att Skogsstyrelsens väl etablerade och beskrivna inventeringsmodell för nyckelbiotoper i princip bör skrotas. Jag läste senast idag ett konstigt uttalande om detta i Skogsland där LRF tydligen menar att Skogsstyrelsen ska ha insett att nyckelbiotopbegreppet behöver ses över. Måste säga att jag blev en smula förvånad över det uttalandet, eftersom Skogsstyrelsen, vad jag vet, överhuvudtaget inte har uttalat denna ambition. Jag förmodar att LRF baserar sitt uttalande på Skogsstyrelsens pågående projekt ”Nulägesbeskrivning om nyckelbiotoper”. Detta projekt har knappast som mål och syfte att ändra begreppet, utan snarare att skapa en samsyn om arbetet med nyckelbiotoper samt att få en överblick över nuläget i skogen för nyckelbiotoper. Detta är i min värld en helt annan sak än att se över själva begreppet. Eller vet LRF  något som jag möjligen har missat?

En annan sak som ofta uttalas om nyckelbiotoperna är att begreppet ska vara oförutsägbart och vagt. Detta är något jag finner mycket märkligt. Skogsstyrelsen har såväl en tydligt utformad handbok  som checklistor för att identifiera nyckelbiotoper. Myndigheten kalibrerar sig regelbundet och metoden är densamma över hela landet. Jag skulle nog vilja säga att metoden är väldigt förutsägbar, och dessutom ganska enkel för alla och envar att använda, bara man tar sig tiden att läsa på och skaffar sig den kunskap som krävs. Här tror jag att skogsbruket skulle kunna ha mycket att hämta från den ideella naturvården som har stora kunskaper om arter och arters ekologi. Kunskaper som vi gärna delar med oss av.

Nyckelbiotoper

Exempel på klockrena nyckelbiotoper som identifierats av ideell naturvård i samband med att avverkningsanmälan hade gjorts.

Hur som helst, det står klart att bristerna i miljöhänsynen i skogsbruket är oacceptabelt stora. Delar av skogsbruket har fått nog av nyckelbiotoper. Livsmiljöer för hotade arter fortsätter att avverkas. Områden som aldrig tidigare kalhuggits fortsätter att fragmenteras och minska. Frågan är hur man ska lyckas vända denna trend? Att fortsätta att föra dialog är givetvis viktigt, men vi har inte så mycket mer tid att prata bort. Det behöver bli konkreta resultat i skogen också så att alla de röda pilarna blir åtminstone lite urblekt rosa. Skogsbruket har ju nyligen med ett symboliskt handslag sagt att man står bakom målbilderna för god miljöhänsyn och att det arbetet kommer att fortsätta. Gott så.  Grejen är bara det att det arbetet har hållit på sen 2011, och tydliga målbilder har funnits framtagna sen 2,5 år tillbaka. Samtidigt hör jag från flera skogsägarhåll att målbilderna går för långt (dvs man är inte villig att ställa upp på dem), eller att man aldrig hört talas om dem. Det som dessutom krånglar till det hela en smula är att, oavsett symboliska handslag eller goda ambitioner, ingen egentligen alls behöver ställa upp på målbilderna, eftersom de är helt frivilliga att följa eller inte följa. Till saken hör att målbilderna är skogsbrukets och Skogsstyrelsens gemensamma uttolkning av hur det skogspolitiska målet som rör miljö ska kunna nås, åtminstone i delar. Målbilderna i sig är det inget större fel på, men för att de ska göra skillnad i skogen så krävs att skogsbruket som helhet ställer upp på, och framförallt, implementerar dem. Här tror jag att näringen en nöt som behöver knäckas ganska omgående.

Och det är kanske där LRF m.fl. ska lägga sitt krut istället för att försöka försämra förutsättningarna för den biologiska mångfalden ännu mer genom ett försvagat nyckelbiotopsbegrepp. Inte minst skulle det innebära bättre siffror i statistiken framöver vad gällande hänsynskrävande biotoper.

Fridens

Malin

Hej,

Skogspolitiken vilar som bekant på devisen ”frihet under ansvar”. Tanken med friheten och ansvaret är att de två jämställda målen, produktion och miljö, i stor utsträckning ska kunna nås på frivillig väg. Tittar man lite närmre på hur detta ska ske så kan man konstatera att produktionsfrågorna i hög grad är reglerade i lagstiftningen. Samtidigt förväntas miljöfrågorna uppnås med frivilliga insatser, vilket tydligt speglas av att preciseringarna för lägsta nivån för miljöhänsyn i princip endast finns beskrivna som allmänna råd i lagtexten.

Ett råd är ett råd. En lag är en lag. Det är alltså en viss skillnad på målstyrningen för de jämställda målen.

Samtidigt krävs det mer än vad som redan görs för att nå de viktiga miljömålen som rör skogen. Till att börja med krävs det att åtminstone skogspolitikens inriktning efterlevs. Detta handlar inte minst om att politiken förväntar sig att markägarna ska ta ett större ansvar på frivillig väg än vad lagen kräver. Här blir det i och för sig lite otydligt hur mycket ansvar detta innefattar – i synnerhet eftersom lagens krav är så pass oprecisa. Alltså inte så lätt för skogsbruket att ta till sig, och leva upp till, skogspolitikens inriktning med den stora frihetsgraden den innebär, och det ansvar som följer med den.

Självklart går det att komma långt i miljöarbetet genom såväl dialog som frivillighet, men de senaste årens utvärderingar av miljömålsuppfyllelse visar att Sverige inte kommit tillräckligt långt. Något som inte minst den miljömålsansvariga myndigheten Skogsstyrelsen har tydliggjort genom att klargöra, bland annat, att;

– Det råder brist på arealer gammal skog med skogskontinuitet

– Hänsynskrävande biotoper och vattendrag skadas i alltför hög omfattning

– Det  saknas flerskiktade skogar

– Det råder brist på död ved i olika kvaliteter och i olika miljöer

– Bristande hänsyn i dagens skogsbruk leder till fortsatt fragmentering av landskapet

– Avverkning av värdekärnor och nyckelbiotoper fortsätter, i runda slängar, med 2000 hektar per år.

Ofta hör jag representanter från skogsbruket säga att vi måste vänta och avvakta resultatet av dagens naturvårdsarbete innan några förändringar i dagens politik eller lagstiftning bör komma på fråga eftersom det tar tid för skogen att leverera ett resultat. Detta är givetvis helt korrekt. För ungefär på samma sätt som det tar 500 år för ett träd att bli 500 år så tar det också 150 år för de planterade träden på ett hygge att bli just 150 år (utan att lägga någon värdering vid just denna ålder). Det tar givetvis också den tid som naturen behöver för att återhämta sig innan vi vet vad den generella hänsynen kommer att ha för inverkan på nästkommande skogsgenerations mångfald av arter och livsmiljöer. Hur lång tid denna tidsrymd är vet åtminstone inte jag, men vi kan nog med säkerhet utgå från att det handlar om den tid det tar för arternas livsmiljöer att återskapas och för arterna att återetablera sig. Här spelar givetvis den generella naturhänsynen en viktig roll som livbåtar under hyggesfasen och den efterföljande tid det tar för den uppväxande planteringen att utvecklas. Det finns dock flera inbyggda problem i detta. Dels så råder det stor osäkerhet i hur länge naturhänsynen blir kvar på hygget. Den kan blåsa omkull och den kan avverkas vid senare tillfälle. Dels så finns det en stor risk att nästkommande skogsgeneration med mycket stor sannolikhet kommer att avverkas innan den nått den ålder och utveckling som är nödvändig för att arter ens ska ha en möjlighet att återkolonisera sig efter hyggesfasen. Dessutom så har vi idag inte en susning om huruvida dagens hänsyn är tillräcklig. För att veta detta måste vi, som sagt, vänta. Rejält länge. Jag skulle nog därför känna mig något mindre oroad om jag visste att hänsynen koncentrerades till områden med faktiska förekomster av de känsliga arterna. Väldigt väldigt ofta hör jag dock skogsbruket framhålla att man inte kan förväntas ha kunskap att identifiera enskilda arter, det räcker med att kunna identifiera strukturer.

Men om arten inte finns i hänsynsytan då? Kommer hänsynen då göra någon nytta? Kommer den att kunna säkerställa arternas fortlevnad i det brukade landskapet så som den är tänkt? Livbåten bör ju rimligen ha passagerare för att rädda liv. Att tom guppa runt i havet tills den sjunker lär ju knappast rädda någon.

Tomma eller fulla livbåtar?

Självklart förstår jag att det tar tid att få reda på resultaten av den hänsyn som tas idag, och som har tagits de senaste 20 åren. Men jag köper faktiskt inte att under tiden vi väntar på detta resultat så fortsätter trycket på de så viktiga kvarvarande gamla skogarna med skogskontinuitet att vara högt. Flerskiktade skogar fortsätter att avverkas, likaså rena nyckelbiotoper och värdekärnor. Just de områden som oftast hyser de känsligaste arterna. Därför tycker jag nog att det är rimligt att åtminstone de som planerar skog för avverkning har en mycket god kunskap om arters ekologi. Inte minst för att helt enkelt säkerställa att hänsynen tas på rätt plats så att livbåten slipper guppa ensam över havet.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket klargör i utvärderingen av miljökvalitetsmålet Levande skogar att ”tiden är en kritisk faktor, då avverkningar av värdekärnor försämrar förutsättningarna för många arters framtida överlevnad”.  Här blir det hela faktiskt ganska knepigt när skogspolitiken är uppbyggd på det sätt den är. Att miljömålet SKA nås har regeringen varit tydlig med. Men, dessa biotoper har idag per definition inget rättsligt skydd, vilket är en brist i sig, samtidigt förväntas de av politiken att avsättas på frivillig väg om miljömålet ska kunna nås. För att krångla till det hela ytterligare så kan Skogsstyrelsen dock inte kräva mer hänsyn än upp till en viss nivå inom ramen för att ”pågående markanvändning” (dvs skogsbruk) inte ska försvåras. Detta handlar oftast endast några få procent av ett avverkningsplanerat område – resten förväntas alltså markägaren att ta frivillig hänsyn till om vi ska nå de politiska målen. Frivillig alltså, vilket innebär att markägaren givetvis själv kan välja att hugga – eller inte hugga. Jag delar därför myndigheternas uppfattning i utvärderingen om att ”Gränsen för vad som inte kan anses ingå i pågående markanvändning eller normalt brukande, behöver klargöras.”

Att bryta mot lagen kan givetvis inte anses ingå i begreppet ”pågående markanvändning”. Att tydliggöra miljöhänsynen i lagstiftningen borde därför rimligen vara något som såväl miljörörelsen som varje markägare borde vara ense om. För alla vill väl ändå ha tydlighet kring vad det är som gäller tänker jag. Sen har vi säkert helt skilda uppfattningar om hur lagen behöver tydliggöras.

När det gäller den pågående avverkningen av värdekärnor och nyckelbiotoper så är detta ett mycket bekymmersamt faktum som troligen har sin grund i flera orsaker. Framförallt handlar det nog om att kunskapsunderlaget om naturvärden i skogen är bristfälligt. När den nationella nyckelbiotopsinventeringen genomfördes på småskogsbrukets marker under 90-talet så hittade man endast ca 20 % av nyckelbiotoperna. Alltså finns det ett stort mörkertal av nyckelbiotoper i landskapet. Något som inte minst den ideella naturvården bekräftat genom att vid inventeringar hitta nya nyckelbiotoper. Det handlar nog också i många fall om bristande kunskap hos markägaren/planeraren/virkeskuppköparen vad gällande inventeringar av naturvärden. För inte sällan har de tidigare oupptäckta nyckelbiotoperna som ideell naturvård hittat avverkningsanmälts – av såväl de stora skogsbolagen som av ombud till privata markägare – oavsett om markägarna är certifierade (och därmed har förbundit sig att ha kunskap och komptetens att identifiera nyckelbiotoper) eller inte.

Sen finns det nog ytterligare en dimension i denna kunskapslucka. Markägaren/planeraren/virkeskuppköparen som ska planera ett område för avverkning går nog ut i skogen med flera olika målsättningar; hitta kubikmeter, identifiera och avgränsa naturvärden, planera lämpliga körvägar, avgränsa nyckelbiotoper för vidare samråd med Skogsstyrelsen, och så vidare. Med så många olika målsättningar är det nog lätt att det blir fel från början – oavsett ambitionsnivå – i synnerhet när det handlar om avverkningsplanering av äldre skog. Självklart borde detta problem inte vara omöjligt att lösa, bara viljan finns. Som ett första steg för att underlätta arbetet för planeraren så borde varje avverkningsplanering av äldre skog, eller skog som misstänks hålla höga naturvärden, föregås av en naturvärdesinventering som genomförs av en ekolog. Detta skulle kunna säkerställa att nyckelbiotoper och andra höga naturvärden identifierades och kartlades innan man ger sig in med snitselband och planerar avverkningen. Det skulle nog också höja sannolikheten för en optimal naturhänsyn som fyller livbåten med passagerare, i de fall skogen inte bör prioriteras för skydd/avsättning vill säga.

Att ha denna kunskap borde rimligen göra livet något enklare för den som kommer efteråt och ska avverkningsplanera området. Och en tydlig planering bör även göra livet långt mycket enklare för den som sitter i maskinen och faktiskt avverkar skogen. Väldigt ofta är det tyvärr maskinförarna som får bära hundhuvudet när det går fel. Jag vet inte hur ofta jag stått i skogen med diverse skogsbolag och ifrågasatt bristen på snitslad naturhänsyn, och där svaret varit att det är maskinförarna som har att fatta rätt beslut vid avverkningen. Här ifrågasätter jag inte maskinförarnas kompetens, utan snarare deras arbetsförhållanden. Kl. 2 på natten i snöstorm är det nog inte så enkelt att göra rätt avvägningar och fatta rätt beslut.

Den stora kunskapslucka som finns rörande naturvärden i skogen behöver verkligen förbättras på alla plan. Såväl hos markägare, planerare, virkesköpare som hos myndigheterna. För det är ju rimligen lättare att göra rätt prioriteringar och fatta väl avvägda beslut om man faktiskt har tillgång till kunskapen att göra det.

Fridens,

Malin

Hej,

Efter ett litet uppehåll här på Skogsbloggen så är jag tillbaka igen efter en lång julledighet och en, minst sagt, späckad rivstart på ett nytt år.

Innan jag gick på ledighet i december så damp det ner ett intressant förslag från Ekoturismföreningen i min mailbox. Förslaget går i stort ut på att staten använder en del av sitt skogsinnehav på ca 7000 hektar som omgärdar Tivedens nationalpark och ställer om detta till hyggesfria metoder. Det är Sveaskog som förvaltar dessa 7000 hektar. Förslaget skulle innebära win-win för både samhället och näringslivet i Laxå. Dels kan en omställning av skogsbruket på så stor areal tjäna som ett startskott för regeringens löfte i regeringsförklaringen om att ”Sveriges potential som turistdestination med fokus på natur- och ekoturism tas tillvara.” Dels, men inte minst, kan det också ge oss beprövade erfarenheter av vad ett hyggesfritt skogsbruk i en större omfattning innebär rent företagsekonomiskt över tid. Är det verkligen en helt oacceptabel förlustaffär? – vilket företrädare för dagens kalhyggesbruk ofta verkar mena. Eller kan det kanske rent av gå med en acceptabel vinst?

Hur som helst så menar Ekoturismföreningen att en omställning av skogsbruket runt Tiveden skulle innebära såväl ökade antal långsiktiga årsarbetstillfällen till orten, framförallt genom en ökad turism, vilket i förlängningen skulle generera långt mer pengar till statskassan än vinsten från en kalavverkning av området. Detta är åtminstone min analys av den kalkyl som Ekoturismföreningen presenterat. Utan att gå in på djupet och dissekera kalkylens siffror så tycker jag att detta är en vansinnigt intressant ide, och under min ledighet så funderade jag en del kring frågor som hur den statliga skogen egentligen bör användas på bästa sätt – hur vill vi medborgare egentligen att den ska förvaltas? Genom kalhyggen eller en mer övergripande samhällsnytta?

Jag är tämligen övertygad om att skogsbruket håller på att gå från att vara den viktigaste näringen till att vara en av flera viktiga näringar som, direkt eller indirekt, utnyttjar eller behöver skogen för sin utkomst. Krasst sett är ju skogsbruket faktiskt i princip redan omkörda av turistnäringen i flera avseenden. Enligt Tillväxtverket är turismens andel av BNP högre än för jordbruk, skogsbruk, yrkesfiske och livsmedelsindustrin tillsammans. Och när det kommer till de viktiga jobben så är det ett faktum att besöksnäringen sysselsätter nästan 160 000 personer jämfört med skogsindustrins runt 82 000 personer (denna siffra inkluderar personer sysselsatta inom skogsbruk, tillverkning av trä och trävaror, kork, rotting etc, pappers- och pappersvarutillverkning samt tillverkning av möbler).  Nog för att skogsnäringen varit otroligt viktig för svensk ekonomi – och det är den givetvis fortfarande – men jag har svårt att se hur den i dagsläget skulle kunna utgöra det starkaste fundamentet i landets ekonomi. Givet att antalet arbetstillfällen i skogsbruket dessutom verkar minska så är det även viktigt att hitta på nya jobb. Där kommer turismen in som en näring på väldigt stark frammarsch. Konflikten med skogsbruket är här ganska klar; kalhyggen sätter käppar i hjulet för en blomstrande näring.

Med detta sagt så vill jag betona att jag med detta inlägg givetvis inte menar att allt skogsbruk ska upphöra och alla skogsägare plötsligt skulle kasta sig in i turistbranschen. Däremot kan jag inte låta bli att reflektera över exemplet med Tiveden där en skogsägare har all rätt i världen att kraftigt försvåra för en utveckling av en annan näring. Ska fler viktiga näringar kunna utvecklas i detta land så måste dessa ibland kunna samsas om utrymmet, och i detta fall handlar det dessutom om statens marker. Dessutom, alternativ till kalhyggen vid Tiveden inbringar även det pengar åt staten från Sveaskog, samtidigt som det ger möjlighet för de turismentreprenörer som faktiskt bor i området att utvecklas och dra in lokala intäkter. Win-win.

Nu är Sveaskog dessvärre inte direkt välkända förespråkare för andra skogsbruksmetoder än kalhyggen, och området runt Tiveden är nog inget undantag. Ekoturismföreningen, som driver frågan aktivt, har, vad jag vet, inte fått något jättestort gehör från Sveaskog. Därför vände de sig till Näringsdepartementet i frågan. Och det är här vi har pudelns kärna.

Sveaskog är ett pressat bolag. Förutom att inte visa något större intresse att ställa om delar av sitt skogsbruk till hyggesfria metoder i syfte att gynna landsbygdens intressen så ser vi även hur bolaget med öppna ögon avverkar mycket skyddsvärda skogar. Sådana skogar som såväl förra som nuvarande regering upprepat sagt sig ha mycket höga ambitioner att bevara. Vidare har bolaget uppenbarligen mer eller mindre dålig tillgång till virkesråvara på sina marker eftersom man troligen huggit för mycket och för fort – vilket leder till ännu fler avverkningar av skyddsvärda skogar och ännu mindre utrymme för att testa alternativa metoder. Man har nog helt enkelt huggit bort sig.

Trots att Näringsdepartementet – som ansvarar för frågor rörande styrning av statliga bolag – i frågan om Tiveden hänvisar till en ägarpolicy som gör gällande att statliga bolag ska bedriva sin verksamhet så den gynnar hållbar utveckling, så verkar departementet ändå ganska ointresserade av att ge Sveaskog förutsättningar att faktiskt göra detta. Sveaskogs uppdrag lämnar nämligen inte direkt något utrymme för att ställa om  skogsbruket till ett hållbart sådant där delar med fördel skulle kunna bedrivas med andra metoder. Och så länge som Sveaskogs företrädare spelar med i detta spel så kommer nog inte staten att förändra bolagets uppdrag heller.

Jag kan faktiskt tycka att det finns all anledning att förvänta sig att Sveaskogs ledning tog bladet från mun och upplyser ägaren om att det behövs förändringar i uppdraget – med ett större utrymme för naturvård (vilket givetvis även innefattar de sociala värdena) och samhällets samlade behov av skogen. Idag är utrymmet helt otillräckligt – och därmed kommer det nog inte heller att ske någon förändring. Bolaget kommer fortsätta kalhugga de skyddsvärda skogarna som regeringen sagt sig vilja skydda.

Dessutom, om regeringen vill att skogsbruket ska utveckla och öka användningen av hyggesfria metoder – och det vill de – så finns det här ett helt gyllene tillfälle i anslutning till Tivedens nationalpark. På statens egen mark. Här skulle staten enkelt kunna ta på sig ledartröjan och gå i bräschen för en omställning som skulle gynna inte bara fler näringar utan även hela bygder.

Och om hyggesfritt nu skulle visa sig vara helt fel väg att gå – jamen då är det ju bara att gå tillbaka till dagens förhärskande kalhyggesskogsbruk. Inte särskilt svårt att genomföra och tar inte särskilt lång tid. Svårare och mer tidskrävande är det dock att göra tvärt om.

Fridens,

Malin

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 361 andra följare

Mail till skogsbloggen







%d bloggare gillar detta: