Det nya året 2012, året som följer 2011, året som FN utsåg som skogens år.

Jag har valt att ha en lång ledighet över jul och nyår, slog igen datorn den 21 december, och öppnade den först i förrgår igen. Valde time-out från jobb, skog och det elände i och med det superakuta läget som råder när det gäller skogen. Valde att hämta krafter i min jämtländska natur. Har njutit av otaliga skidturer i både spår, på fjället och i backarna. Med hundar, vänner och familj. Och krafter behövs, för det krävs enorma insatser av oss alla för att fortsätta kämpa för skogens liv. Det håller på att gå åt hela helsiket med skogsekosystemet. Vi är så långt gågna i en fullständigt landskapsomdanande förändring när det gäller skogen i Sverige att det inte är så många år kvar innan skogsnäringen har nått dit dom verkar sträva efter att nå;

ett Sverige med totalt omvandlat skogekosystem. Naturskogar som har omvandlats till industriskogar. Inom en sisådär 20 år så kommer endast ca 5% av skogen utgöras av naturskogar med den variationsrikedom och artrikedom som detta innebär. Dessa kommer, med dagens utveckling, att finnas i formellt skyddade områden. Resterande 95% av vårt skogslandskap kommer att bestå av produktionsskogar, där ekonomin styr.

2011. Skogens år…. låt oss reflektera över detta skogens år;

Forskare konstaterar att den biologiska mångfalden i skogen fortsätter att utarmas och att arealen skog med lämpliga miljöer för Sveriges skogsarter är alldeles för liten och fortsätter att minska.

Vi kan bara konstatera att Skogspolitiken från 1993 har misslyckats fatalt, och myndigheten Skogsstyrelsen som är ansvarig för att miljö och produktion ska vara jämställda i skogen (som lagen föreskriver) slår nästan knut på sig själva för att försvåra det praktiska arbetet för att bevara skogens alla värden som inte är knutna till ekonomi. Skogsstyrelsens ledning beslutar att dialog efter dialog ska föras. Just nu pågår en dialog om miljöhänsyn. Där sitter företrädare för skogsbruket, myndigheter och naturvård med. Vi pratar och pratar om miljöhänsyn. Och samtidigt som vi under drygt ett års tid ska fortsätta att prata och prata så huggs skogarna som vi pratar om.

Vi dokumenterar brott mot certifieringar och lägger oändlig tid på att anmäla dessa – till vilken nytta kan man undra?? För vi har också konstaterat att repetition av samma överträdelse över tid tydligen inte är ett brott.

Vi fortsätter att göra skogsbolagens jobb. Det vill säga informera dom om skyhöga naturvärden som dom själva inte sett när dom planerat skogen för avverkning.

Vi ser att Sverige är näst sämst på miljöhänsyn vid avverkningar.

Vi läser att en kanadensisk forskare gör tummen ner för den svenska modellen. Så mycket tummen ner att han använder den som ett skräckexempel i undervisningen.

Vi konstaterar sorgset att nyckelbiotoper fortsätter att avverkas. Även registrerade sådana. Av bolag som har förbundit sig till att inte hugga nyckelbiotoper.

Vi läser att Skogsindustrierna, Sveaskog och LRF anser att Nagoyaåtagandet beträffande skydd av skog redan är uppfyllt. Dessa tre jättar anser alltså, i strid mot ledande naturvårdsforskning, att skogens biologiska mångfald är säkrad?? Så tolkar iallafall jag det. Dom verkar iallafall inte vara så jättesugna på att avsätta mer skog, trots att det är precis det som krävs om vi ska ha en chans att nå positiva resultat för en mängd växter och djur.

Vi fortsätter förundras över att art- och habitatdirektivets bestämmelser om artskydd sopas under mattan. Trots att vi har varit medlemmar inom EU i snart 17 år har dessa bestämmelser inte införlivats  till att gälla i skogsbruket. Denna fråga borde ligga högt på priolistan hos Skogsstyrelsen. Men det gör den bevisligen inte. Man försöker glömma bort den så gott det går.

Gammal skog är en bristvara i landet, endast ca 6% av skogen är 140 år eller äldre. Ändå huggs den.

Vi konstaterar att Skogsstyrelsen gärna har dialoger, men inte är intresserade av att miljöorganisationer ska ha någon form av talesrätt när det handlar om att värna skyddsvärd natur. Vad för slags dialog är det??

Vi har under 2011 dock fått lite draghjälp i form av tyskt och amerikanskt intresse för vad som händer i våra skogar. I augusti kom en amerikansk frilansande miljöjournalist till Sverige för att se om det han hört var sant.

Det var det, och sagda journalist skrev en artikel och ett reportage om det ohållbara skogsbruket i Sverige. Han har, liksom en stor del av världen, levt i tron att vi är fantastiskt bra på allt vad miljö heter. Oavsett om det handlar om skogsbruk, bilkörande eller turism. De första två dagarna då vi var ute i skogen tillsammans så bara gapade han. Han kunde inte tro att det var sant – att vi så effektivt har lyckats förstöra våra skogar. Han avslutar sin artikel i National Geographic på ett lysande sätt:

”Bara för att de är svenska, bör landets industri inte per automatik ges toppbetyg. Snarare är det länder som Sverige, som kan och borde vara ledande i frågor som hållbart skogsbruk, som borde sättas under granskning.”

Kort sagt. 2011 har knappast bidragit till att skogens mångfald räddas undan skogsmaskinerna. Tvärtom så har mängder av skyddsvärd skogar huggits ner, våtmarker körts sönder, livsmiljöer för hotade arter har försvunnit. I denna takten kommer vi aldrig att nå de politiskt beslutade målen om att alla arter ska fortleva i livskraftiga bestånd i sina utbredningsområden. Det målet är redan kört eftersom utbredningsområdena är skövlade..

Bevarandet av biologisk mångfald kan beskrivas i fyra olika ambitionsnivåer:

i) förekomsten av arter, ii) livskraftiga populationer, iii) ekologiska samband samt iv) resiliens.

Idag har Sverige ännu inte uppnått den andra nivån, livskraftiga populationer. Vi har arter, men vi har inte livskraftiga populationer – något som rödlistan är ett tydligt kvitto på. För att nå de nationellt och internationellt antagna målen för biologisk mångfald behöver Sverige säkerställa att samtliga nivåer uppnås. Vi är ljusår ifrån detta i skogslandskapet. Och frågan är om vi, med dagens skogsbruk, ens kommer att nå dit innan skogen har tagit slut och begränsats till några futtiga procent reservat.

Vi behöver en ny skogspolitik. Vi behöver en skogsmyndighet som slåss för naturvården och ser till att miljö och produktion väger lika i verkligheten, inte bara på pappret.

Vi behöver, kort sagt, en ny vår för skogen!

Repetition över tid av ett och samma brott mot certifieringen FSC är tydligen inte det heller tillräckligt för att bli av med sitt certifikat.

Jag har visat dessa bilder förr, men gör det igen, för i min värld är detta i allra högsta grad repetition över tid:

2006

2007

2009

Då har den nya miljöministern upprepat det som Carlgren sa för ca 2 år sedan på ett seminarium som jag deltog i: SKYDDSVÄRDA SKOGAR SKA INTE AVVERKAS.

Det här är ju jättetoppen! Tack snälla Lena Ek för det.

…..Undrar om Lena Ek är informerad om de hundratals skyddsvärda skogarna som har kalhuggits sedan Carlgren sa samma sak?

För nån månad sedan besökte jag en avverkad sandtallskog på statens mark. Sandtallskogar är en nationellt hotad skogstyp, vi hade tidigare inventerat skogen och dokumenterat mycket höga naturvärden. Det struntade Sveaskog i och kalhögg skogen. Även om bolaget själva hänvisar till att vi i Sverige har ett särskilt ansvar för denna skogstyp. Snacka om dubbelmoral!

På vår skogskarta minskar antalet hotade, skyddsvärda, skogar i en rasande fart. Inte med anledning av att dom har blivit skyddade. Tvärtom. Jag har helt enkelt varit tvungen att släcka dessa skogar då dom har blivit avverkade. Trots dokumenterade, hotade, naturvärden – rapporterade till både myndigheter och bolag.

Jag hinner knappt med att utföra mina många arbetsuppgifter med anledning av att skogsbolagen inte följer sina frivilliga åtaganden och avverkar skog i strid mot FSC-standarden, vilket i sin tur innebär att jag sitter med ett berg av FSC-anmälningar som ska göras.

Skogsbolagen misslyckas fortfarande gravt i sina naturvärdesbedömningar. Den ideella naturvården upptäcker gång efter gång skyddsvärda skogar som avverkningsanmäls och får påtala detta. Ibland lyckas vi faktiskt stoppa avverkningarna vilket är glädjande såklart. Men varför i hela friden är det den ideella naturvården som måste göra bolagens jobb?? Detta är något som dom MÅSTE klara själva om Lena Eks löfte ska gå i uppfyllelse.

Den ansvariga myndigheten, Skogsstyrelsen anser envetet att den fjällnära urskogen vid Änok kan huggas enligt lagen, och överklagar förvaltningsrättens dom som gav oss rätt i frågan. Nu är ju detta i och för sig väntat. Och även behövligt. Ärendet måste drivas till högsta instans för att bli prejudicerande. Skogsstyrelsen enligt sin överklagan tydligen inte heller att miljöorganisationer ska ha rätt att överklaga myndighetens beslut… Inte helt oväntat kanske. Jag kommer självklart att rapportera om Änok löpande (dvs när något händer – det kan nog ta sin lilla tid innan kammarätten fattar något beslut i frågan).

Nyckelbiotoper avverkas fortfarande. Både registrerade och icke-registrerade.

Naturreservat är man också inne och hugger i.. 

Båda ovanstående exempel är bara ett exempel av vardera problemställning, tro mej det finns en uppsjö av exempel här…

Sverige lovar mycket, problemet är, som jag ser det, att landet inte har någon sjukdomsinsikt. Visst.. vi vet att det inte står bra till, men jag tror nog inte att vi förstår riktigt hur illa det faktiskt är.

Nu ska jag inte hacka på Lena Ek, tvärtom, jag berömmer hennes uttalande och ser fram emot en presenterad strategi för detta.

Under tiden som Sverige skaffar sig en sjukdomsinsikt så borde ett moratorium skyndsamt läggas över samtliga skogar med dokumenterat skyddsvärde. För visst avverkas det fortfarande skyddsvärda skogar.

Det har det gjorts i många år. Och nu håller dom på att ta slut.

Fridens

Malin

Jag har tidigare rapporterat om skogen vid Änokdeltat. En skog som varit uppe i livlig debatt under en lång tid. Här hade Skogsstyrelsen gett tillstånd till avverkning i urskogsartad fjällskog trots att skogen enligt länsstyrelsen har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd inte får medges, trots att Skogsstyrelsen har klassat området som nyckelbiotop och trots att idella miljöorganisationer har inventerat området och påtalat skyhöga naturvärden.

18§ i skogsvårdslagen säger att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om den är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården, något som länsstyrelsen har bedömt att en avverkning i Änok skulle vara.

Ändå gick Skogsstyrelsen så långt att dom valde att inte tillämpa en bestämmelse som är avsedd att skydda värdefulla naturområden.

Dom gav tillstånd till avverkning i det mest värdefulla vi har – urskog.

Vi överklagade dock detta, och vann!

På denna länk kan ni läsa vårt pressmeddelande om Änok samt även se domen som är länkad längst ner i pressmeddelandet.

En stor dag för naturvården!

Fridens,

Malin

I somras gjorde vi våra fältundersökningar i södra halvan av landet. Blandannat besökte vi ett antal skogar på Holmens marker i Östergötland. Vi hittade ett antal mycket intressanta skogsområden, ett av dessa stack ut lite särskilt. Kyrkfallet kallade vi skogen:

Kyrkfallet var en mycket fin och artrik varierande skog med torra hällmarkstallskogar, små grandominerande lite fuktigare områden, fina sumpskogar och en undlerbar liten sjö mitt i allt detta. Det fanns en hel del områden med mycket död ved både färska lågor liksom mossbevuxna gamla lågor. Massor av substrat för många rödlistade arter. Något som bekräftades av alla de artfynden vi gjorde. Dessa artfynd visade på skogens höga skyddsvärde, vi hittade en del arter som inte har hittats särskilt mycket i länet överhuvudtaget. Bland annat dokumenterade vi de hotade arterna gräddporing, narrporing och skrovlig flatbagge. Lägg där till flera nära hotade arter samt ett gäng indikatorarter. Voila! Arterna är kvittot på denna speciella miljö. Vi hittade mer än 50 fynd av 12 olika rödlistade och naturvårdsintressanta arter.

Jag skickade iväg ett brev till Holmen om de skogar vi besökt i området. Holmen ringde upp mig ett litet tag senare och ville gärna att vi kom ner till Östergötland för att diskutera hur vi ser på skogen samt besöka några av områdena vi varit i. Detta gjorde vi. Jag och vår ideella inventerare Mikael åkte ner i onsdags och jag var  helt övertygad om att vi skulle åka till Kyrkfallet. Men det gjorde vi inte. Vi besökte två andra skogar som vi också har besökt och som håller höga naturvärden. Här diskuterade vi hur vi ser på skogen och vad vi tittar efter. Vi gick igenom områdena och förklarade för skogsbolaget varför man måste ta hänsyn till död ved. Snitslingen som dom gjort hade helt missat lågarika områden, i princip var endast kulturvärdena bortsnitslade i ett större område som höll mycket höga värden. Jag tror att Holmen fick sig en tankeställare och dom lyssnade på våra argument (som jag i och för sig tycker att dom borde kunna på sina fem fingrar eftersom dom håller på med skogsbruk – vet man då inte att lågarika områden är värdefulla??)

Jag ville ändå att vi åkte till Kyrkfallet vilket jag påtalade ett par gånger. Efter mitt tredje påtalande så blev det besvärande tyst. Sen sa dom lite lågmält att Kyrkfallet redan var avverkat.

Dom hade hunnit dit innan dom fick mitt brev.

Snacka om en kalldusch. Nästa kallduch kom när man påtalade att jag kunde ju ha ringt när vi var här, för att påtala skogens höga värden.

Snacka om att jag plötsligt kände att det var mitt fel att skogen avverkades. För jag hann inte skriva till dom snabbt nog. Och jag ringde inte. Skulden för att denna skog fälldes är alltså den ideella naturvårdens?

Vi åkte till Kyrkfallet. Och ja, vad säger man.. skogen är avverkad. Holmen själva hade inte sett något speciellt med skogen. I deras ögon var detta en vanlig produktionsskog.

En produktionsskog med hotade arter…

Jag svär inombords för att jag inte var snabbare iväg med brevet. Och det känns inget kul.

Förutom att dom har avverkat en otroligt fin tallskog så var detta ändå ett ganska bra möte med Holmen i Östergötland. Dom lyssnade  på våra argument och tog till sig väldigt mycket av det. Det märktes när dom efteråt gick och diskuterade med varandra. När det gäller Kyrkfallet så har dom där lämnat många fröträd. Dessa har dom haft som avsikt att avverka om ett antal år. Jag påtalade att dom nu har en chans att göra något för att åtminstonde försöka uppväga lite av den katastrof dom skapat, nämligen att lämna alla dessa träd för framtiden. Så att det finns gamla träd kvar i området när den nya skogen växer upp. Viktiga framtida substrat för arter och en möjlighet att denna avverkning inte helt resulterar i en monokultur, där det även i framtiden kommer att finnas gamla träd. Dom ska ta detta förslag för seriöst övervägande. Och jag hoppas dom tar sitt förnuft till fånga och införlivar denna önskan.

Det ursäktar dock inte det faktum att Holmen helt har förbisett alla dessa naturvärden, inte bara i Kyrkfallet, utan även i de andra skogarna vi besökt.

Dagarna innan jag åkte ner till Kyrkfallet så fick den skogen en skogsväktare. När jag kom tillbaka från Östergötland så fanns det ett mail i min inbox från denna väktare där det enkelt stod: Kyrkfallet är avverkat.

Jag kommer snart att åka ner till Östergötland igen för att tillsammans med vår väktare granska hygget närmre. Och vår väktare kommer att ta sig an en annan av de skogar vi besökte i området.

Jag är oändligt tacksam för alla våra väktare! Det gör vårt arbete så mycket enklare.

Fridens,

Malin

Och en mycket värdig vinnare.

Har nu varit i Härjedalen ett par dagar. Dock utom täckning..

Det vackraste Härjedalen är långt borta och landskapet är i princip helt omdanat. Det värsta av allt….det huggs just nu för fulla muggar i de  stackars rester som finns kvar i detta landskap, vilket inte är så mycket som ni kan se av bilderna. Endast några små fyrkanter (de mörkgröna tårtbitarna) på toppen av bergen återstår – och några sparade trädgrupper och hänsynsytor. Resten är planterad ungskog eller hyggen: 

Nu är vi på bolagsmark. Ett bolag som har som skyldighet att skapa funktionella ekologiska landskapsplaner. Ett bolag som även, just i detta nu, hugger de sista resterna av  naturskog som finns i detta landskap. Ungskogar kantas av hyggen som kantas av ungskogar allt i från 0-20 år.  Här och var hittar man några små fläckar av naturskog. Men mest inte. Vi har rört oss i dessa marker i 2 dagar – det är ett mycket mycket stort område. Var är den där ekologiska planen?

Somnade i natt till ljudet av timmerlastbilar som fraktade ut skogen på sina släpvagnar. Vaknade i morse till ljudet av skogsmaskiner som högg i närheten. Mitt i allt detta inferno hittade vi förra året en fantastiskt vacker skog:

Nu ser den denna fantastiska skog mest ut såhär…..

Detta var en av de små tårtbitar naturskog som fanns kvar i detta månlandskap. När man nu är inne och hugger de sista av det sista i detta stora landskap, och samtidigt pratar om hur mycket hänsyn man tar till den biologiska mångfalden… då undrar jag om man på största allvar tror att den biologiska mångfalden och det naturliga skogsekosystemet ska fortleva om man samtidigt gör såhär. Isåfall är vi illa ute.

Igår när jag stod och blickade ut över det sargade landskapet så ringde en mycket kompetent och väl känd ekolog, med stor insikt i det nationella och akuta problemet med den snabbt försvinnande naturskogsarealen. Jag frågade denna person hur länge det kommer att ta innan allt är borta om inget drastiskt händer nu.

ungefär 10 år trodde denna person…

Jagar nu vidare i dessa marker och ska dokumentera avverkningen av en av mina favoritskogar från förra året. Börjar nästan längta tillbaka till skrivbordet för det här känns helt fel! Människan som är beroende av naturen skövlar den.

Fridens

Malin

Jag är hemma från eländeshyggena för denna gång och öppnar lite mail.

Ett av dessa kommer från SCA, som vi grymtar mycket om. Trots allt bråk utåt så upplever jag det ändå som att vi har en god dialog med dem. Ofta med utförliga svar på frågor och dessa slipper vi vänta i en evighet på också.

Fick ett mail från SCA häromdagen, öppnade det först nu.

Ett akut hotat område, Kråktjärn i västernorrland är inte längre akut hotat. SCA har tagit emot våran dokumentation om området och avsatt 33 hektar av skogen. Detta är en jättebra start för det större sammanhängande skogsområde som Kråktjärnskogen utgör och vi hoppas på fler positiva besked från SCA om detta område under nästa år!

den räddade delen av kråktjärnskogen!

Ett annat akut hotat område, Bastusjöklippen i västernorrland är inte längre lika akut hotat. SCA har avsatt även större delen av detta område. (Om jag ska gnälla lite så borde dom kunna ha avsatt hela området – delen med lite lägre naturvärden är ju rimligen en del av samma skog och ett sydväxtberg med en massa kärlväxter, men vi förutsätter att bra hänsyn tas till detta nu när SCA har gjort en omprövning av avverkningsanmälan)

Den räddade skogen på Bastusjöklippen!

Tack SCA – en bra början på helgen.

Fridens

Malin

Dagens övningar var föga uppmuntrande. En skövlad sandtallskog sammanfattar det hela väl. Jag ringde till vår inventeringskoordinator och vedsvampsexpert Olli Manninen och berättade var vi var och hur det såg ut. Han blev tyst, och sen suckade han djupt och sa ”oh nej. det där var en av mina favorit skogar!”

Vackra sandåsryggar med riktigt riktigt senvuxna tallar som i dalarna avlöstes av myrar och små tjärnar har nu förvandlats till ett inferno av körspår efter markberedning i de känsliga sandåsarna. Ett tidigare hem för en mängd arter. Inte minst marktaggsvampar som idag dokumenterades i hänsynsytorna – där marken inte hade slitits upp med rötterna vill säga. Förutom de små hänsynsytorna så är nu landskapet helt och hållet ödelagt för dessa marktaggsvampar.

Sverige har ett särskilt ansvar för den här typen av sandtallskogar. Ändå försvinner dom i en rasande takt. Dom kalhuggs. För denna skog är det nu kört. Denna typ av skog kommer aldrig återskapas igen. Med flerhundraåriga, långsamtväxande tallar. För nu ska här planteras och skördas igen om en sisådär 80-90 år kanske…

Av naturskogen blev det en virkesåker.

Jag blir så himla arg. Hur kan man med gott samvete påstå att man bedriver ett hänsynsfullt skogsbruk när man sliter upp så djupa sår i en så känslig miljö? En sandtallskog behöver inte mängder med död ved (även om denna hade relativt gott om den varan) för att klassas som nyckelbiotop. En sandtallskog kan vara en nyckelbiotop trots att den ser ganska alldaglig ut eftersom marksvampfloran ofta är mycket intressant och skyddsvärd – vilket vi dokumenterade idag med fynd av åtminstone 3 olika rödlistade svampar som vi inte hade sett där förut.

För två år sedan dokumenterade vi dessutom en hel drös med fynd av 15 olika rödlistade arter – vilket bolaget givetvis inte brydde sig om och körde på – business as usual… Trots att dom visste att där fanns ett högt skyddsvärde; i rödlistade, hotade och starkt hotade arter, men inte minst ett skyddsvärde i att bara vara sig själv. Skogstypen sandtallskog…

Ja vad säger man..

Det kändes tungt att behöva lämna Hans ensam på hygget för att åka hem ett par dagar innan vi möts upp igen i Härjedalen nästa vecka. Det är inte ett lätt jobb att göra helt ensam – att dokumentera förödelsen av skyddsvärda skogar. Man behöver sällskap för att lätta upp den tryckta stämningen som snabbt infinner sig när man vet vad som gått förlorat.

Skicka honom alla en tanke i hans arbete – för jag vet att han läser detta och tror att han skulle uppskatta allas vårat stöd.

Lämnar nu skogen (eller de föredetta skogarna kanske jag ska säga) och återväder på tisdag för att återuppta dokumenteringen av det vi en gång larmat om som skyddsvärt – men som stora ”miljö”certifierade bolag ändå har avverkat..

Fridens Malin

Idag har vår resa i Dalarnas föredetta underbara tallskogar fortsatt. Frustration varvas med ren ilska till en sinnesstämning som närmast kan liknas vid håglöshet. Kan inte göra annat än att skaka på huvudet. Vi har hunnit med två och ett halvt hygge idag. Samtliga skogar har vi tidigare besökt under våra fältinventeringsresor. Samtliga skogar har hållt höga naturvärden och varit bo- och växtplats för en stor mängd arter, rödlistade, hotade, starkt hotade liksom fåglar och insekter. Jag minns känslan av att ha gått i dessa skogar tidigare. Oj vad fint!! O vad bra jag har det som får chansen att se dessa skogar!

Jag hade det nog bättre än dom flesta, för jag fick se dom innan dom försvann… storheten av detta fattar man inte förrän man trampar omkring på hygget och ser förödelsen.

Ovanstående bilder visar två olika skogar. Före och efter att bolaget valde att hugga dessa skogar som dom visste höll mycket mycket höga naturvärden.

I Dalarna finns det fantastiskt fina tallskogar. Tyvärr innehåller dessa den typ av virke som marknaden hungrar efter. Alltså avverkas dom. På några av hyggena vi klampat omkring på idag så har det lämnats en del lite större hänsynsytor. Det är ju bra, men det kan aldrig ersätta skogen som stod där. Runt dessa ytor kommer det att växa snabbväxande tallar som ska avverkas igen om en sisådär 70 år. När kvalitetsvirket i hänsynsytan tar slut av naturliga skäl – dom dör och förmultnar, vad händer då? Det är ju knappast så att det återskapas träd som är 110 år med en diameter på en decimeter? Det vill säga, senvuxen ved. Sådan ved återskapas inte i dagens skogslandskap och idag har vi sett hundratals och åter hundratals av avverkade senvuxna träd. Alltifrån 110 år till mer än 200 års ålder. 

Träd som för alltid är borta – kvalitetsvirke som håller på att ta slut. Allt eftersom pengar är viktigare än natur och biologisk mångfald.

Fridens

Malin