You are currently browsing skogsbloggen’s articles.
Hej,
Häromdagen satt jag och bläddrade lite förstrött i Sveaskogs tidning Forum Sveaskog. Måste säga att jag blev ganska provocerad av den temaartikeln som publicerats ”Kontinuitet eller trakthygge”. Som jag läser artikeln så är den en hyllning till kalhyggen som allenarådande metod och, i princip, sågar någon annan skogsbruksmetod vid fotknölarna. Mest provocerande tycker jag dock att det är de personerna som är tillsatta att förvalta svenska folkets skogar som så envist hyllar kalhyggesbruket. För inte tusan har jag blivit tillfrågad om hur jag vill att min skog ska förvaltas. Det kanske är dags för Sveaskog att göra en undersökning bland svenska folket för att se vad vi egentligen vill med våra skogar?
Hur som helst. Nu är jag verkligen ingen expert när det gäller hyggesfria metoder därför kontaktade jag Martin Jentzen som har hållit på med naturnära skogsbruk i många år och bad honom att göra ett gästspel på min blogg.
Fridens,
Malin
Nedanstående är Martins reflektioner på Sveaskogs artikel utifrån hans kompetens inom ämnet:
Ang. artikel Sveaskog-forum 2 2013
Sveaskog har ju uppenbart bestäm sig för att ta debatten om hur skogen ska brukas (och verkar inte sky några medel).
Man hävdar i artikeln att ”kontinuitetskogsbruk” knappast är möjligt och än mindre lämpligt på någon större del av skogsmarken. Hur kommer man då fram till det? Jo, genom att med hjälp av akademiska definitoner resonera sig fram till att det finns endast, och verkligen endast, två sätt att sköta skog på. Trakthyggesbruk eller blädning. I det ena fallet jobbar man med återkommande kalhuggningar eller fröträdställningar/skärmar och odlar fram skogsbestånd som i stort sett är likåldriga, enskiktade skogar. På samma sätt som man odlar en ettårig gröda på en åker. Skillnaden är att det nu handlar om en längre tid för odlingen att nå vad man anser är mognad.
Det andra sättet är att använda sig av blädning. Då odlar man skog enligt metodiken att det ska finnas träd i alla åldrar på alla ytor, i hela skogen samtidigt. Vad som sägs om skogsodlingsformen blädning är i princip helt korrekt. Det är en intensiv skogsköselmodell som tillämpas med, i första hand, skuggtåliga trädslag som gran bok och alm.
Men allt resonemang i Sveaskogs artikel handlar om odling av skog! Måste skog verkligen odlas på samma sätt som jordbruksgrödor och trädgårdsväxter? Nej, det finns en uppenbar skillnad. I princip alla våra jordbruks- och trädgårdsgrödor växer inte spontant här i Skandinavien. Men det gör träd – skog! Man kanske måste odla skog om man vill maximera volymproduktionen av ett visst trädslag. Observera att det inte är entydigt med en god monetär avkastning då skötsel/odling kostar. Generellt sett sjunker marginalnyttan för ökade volymer. D.v.s. kostnaden för att få ut den sista ”extra kubikmetern” virke, som följer av någon produktionshöjande åtgärd, är avsevärt högre än för den första spontant uppkomna kubikmetern. Likaså är det heller inte utan ekologiska risker, vilket är rätt uppenbart om vi ser till dagen skogssituation.
Men är det då en annan intensiv skogsodlingsmodell som opinionen, med sitt oakademiska och ”valhänta” språk utan klara definitioner, efterfrågar? Det kanske inte är det, utan det kanske är en annan attityd och förhållningssätt till våra naturresurser/ekosystemtjänster som efterfrågas. Helt enkelt en annan grundtanke i brukandet av naturen? På sätt och vis kan man säga att artikelförfattaren lägger orden i munnen på den opinion som efterfrågar ett annat skogsbruk än den ”svenska modellen”. Man utnyttjar att orden saknar tydliga definitioner och att allmänheten inte besitter den korrekta nomenklaturen för att diskutera detta. Då är det enkelt att säga. ”Jaha, ni vill ha blädning, jo det heter så (tycker/förstår vi) Men nej, tyvärr det gå inte. Bara lite”.
Naturnära skogsbruk, som nämns i Lars Lundqvists rapport kanske bättre motsvarar vad som efterfrågas? Lars nämner detta i sin rapport men konstaterar att det inte är en skogsbruksmodell, utan en filosofi! Alltså, en tanke men det finns inte riktig på riktigt.
Vad handlar det då om? I princip handlar det om att reducera den mänskliga påverkan på skogen och låta den till större del sköta sin utveckling själv. Istället för att styra och ställa – odla – skogen så låter man den växa och skördar frukterna av eksosystemet skog. Det handlar då naturligtvis inte endast om virke utan en bred palett av ekosystemtjänster som skog ger oss. Men är det inte något riktigt brukande av naturen? Är det bara filosofi och lösryckta slumpmässiga åtgärder, som Lars Lundqvist i princip hävdar, eftersom vi inte har total kontroll över skogen och dess utveckling?
Ja det kanske det är, eftersom det inte helt faller inom definitionsramarna för trakthyggesbruk eller blädning. Det kanske är något mitt emellan? Är t.ex bärplockning och jakt ”filosofi” medan odling på åker och intensiv djuruppfödning i stallar är ”riktigt” brukande av naturen? Bären växer ju som de önskar och vi saknar full kontroll över viltstammarnas utveckling. Nu brukar det tyvärr ofta vara så att naturen är svår att entydigt stoppa in i påhittade definitioner. Och om brukandet av den är lika svårt att definiera skulle man nog kunna se det som ett tecken på att det just är naturnära. Skogen och naturen är oerhört komplex och det mänskliga samhället kommer aldrig att kunna förstå eller beskriva den fullt ut. Just därför är det så riskabelt att i stor skala manipulera systemet. Vi vet ju inte vad vi håller på med!
Artikeln tar på sätt och vis upp vad som kommer att hända om vi inte sköter skogen lika intensivt som idag. Om vi inte kalhugger och grejar kommer den växa igen till en ogenomträngligt mörk djungel av granar utan ett grönt strå på backen. Jag använder här medvetet värdeladdade formuleringar då man även i Sveaskogs tidning väljer att göra så. Och visst vad man tycker och upplever är ju subjektivt.
Sveaskogs artikel visar på en total okunskap om hur naturen fungerar. Så enkelt är det i mina ögon. Att det skulle bli monotona granskogar om vi minskar vår påverkan är knappast troligt Gran är inte ens det naturliga klimaxträdslaget på en stor del av skogsarealen, – särskilt inte i Götaland. Likaså upphör inte naturlig successionsdynamik om vi minskar den mänskliga påverkan – Tvärtom, den återfår spelutrymmet!! Naturen strävar alltid mot ökad diversifiering. Nu brinner det inte i skogarna, för tillfället, men det komplexa systemet ”skog” lär knappast gå i stå för det. Om så vore fallet skulle det redan hänt då skogen redan blivit av med en och annan art och process. Ofta till följ av mänsklig påverkan, Givitvis blir det annorlunda utan exempelvis bränder, men det blir aldrig statiskt. Att som i artikeln antyda att de ”ljusälskande” trädslagen i våra skogar är beroende av trakthyggesbruk är häpnadsväckande! Skogsekosystemen är en ständig process. Dessutom, är likriktning, utjämning ord som ofta användes under min skogliga utbildning vid SLU etc. Detta innebär att skogsbruksåtgärderna, röjning och gallring, som utförs syftar i huvudsak till att begränsa skogens variation!!
Man kan givetvis diskutera hur en opåverkad eller lågpåverkad skog utvecklas och fäktas med akademiska referenser. Men jag skulle istället vilja uppmana alla, inklusive Sveaskogs ekologer, att i stället gå ut i skogen och titta med öppna ögon. Besök en skog som inte påverkats av trakthyggesbruk på lång tid. Är den ett mörkt, granigt inferno som Sveaskog beskriver i sin artikel? Eller är det en rikare mer varierad miljö än de skogsplantager som faktiskt dominerar i våra landskap?
Martin Jentzen
Hej,
Nyligen släpptes den årliga uppföljningen av miljömålen där Naturvårdsverket konstaterar att vi inte kommer att nå de politiskt beslutade och ambitiösa miljömålen till målåret 2020. För miljömålet Levande skogar konstateras att den totala förekomsten av värdefulla skogsmiljöer kommer vara för liten år 2020 för att skogsberoende arter ska kunna nå en gynnsam bevarandestatus. Detta eftersom livsmiljöer fortfarande minskar. Vad gällande de sociala värdena så är hänsynsnivån på tok för låg för att målet om att värna dessa värden ska uppnås. Visserligen har mängden hård död ved och arealen gammal skog, liksom äldre lövrik skog ökat enligt riksskogstaxeringen. Detta är givetvis bra indikationer, men som jag framhållit i flera tidigare blogginlägg så berättar denna ökning inte något om de ”gamla” skogarnas innehåll, eller om de ens är skyddsvärda i relation till äldre naturskog. Man måste också ställa sig frågan vad man utgått från för startvärden när man börjar mäta. För faktum kvarstår fortfarande: den totala arealen skog med höga värden knutna till en lång skogskontinuitet fortsätter att minska – och så länge denna areal minskar så är det inte direkt någon ”rocket-science” att förstå att arter kommer fortsätta att vara hotade eftersom deras livsmiljöer fortsätter att försvinna. Naturvårdsverket sammanfattar problemen bra tycker jag:
”I andra avseenden är utvecklingen i miljön fortfarande negativ. Den totala arealen skog med höga värden till följd av lång skogskontinuitet minskar fortfarande om än långsamt. Sträckan vattendrag, arealen fuktig och våt mark och antalet kulturmiljöer som någon gång påverkats starkt negativt av föryngringsavverkning ökar ännu i för hög takt. Fortsatta körskador och skogsbrukets bidrag till kvicksilverhalterna i fisk är negativt också för friluftslivet. Det beror på en kombination av att miljöhänsynen brister i skogsbruket, att arealen skyddad skog är begränsad och att arealen som brukas med någon form av hyggesfritt skogsbruk är liten.”
Det finns fler miljömål som direkt rör skogen – även dessa kommer inte kunna nås till 2020. Detta är givetvis enormt problematiskt – i synnerhet inte minst eftersom företrädare för skogsbruket samtidigt låter påskina att vi inte har några större problem egentligen. Att kalhyggen är ganska bra, att 25 procent av skogen är skyddad, att de brister i miljöhänsyn som Skogsstyrelsen i så många år redovisat egentligen bara var humbug eftersom nio av tio hyggen tydligen klarar god miljöhänsyn. (Sveaskogs sätt att redovisa dessa siffror fick kritik av både oss liksom av Skogsstyrelsen) I själva verket visade myndighetens uppföljning att 36 % av hyggena underkändes i relation till lagens krav – eller som Skogsstyrelsen själv beslutade att redovisa det: 36 % av hänsynskrävande biotoper på hyggena blev mer eller mindre negativt påverkade.
Oavsett vad skogsbruket slänger ur sig för superlativ kring hur fantastisk den svenska skogsbruksmodellen är så kvarstår de dystra faktumen att vi inte når våra politiskt beslutade och väl formulerade miljömål samt att vi har en pågående förlust av biologisk mångfald, och jag undrar stilla om politikerna verkligen har en vilja att stå upp för sina mål? Eller är de bara ett spel för gallerierna? I såfall blir detta spel mycket svårt att förklara om 7 år då vi inte har nått våra mål. Naturvårdsforskarna larmar om den dystra verkligheten. Naturvårdsverket konstaterar, bland annat, att mer satsningar på skydd av skog behövs. Och vi inom den ideella naturvården tvingas, år ut och år in, att dokumentera hur livsmiljöer för hotade arter hanteras fullständigt oacceptabelt av skogsbolagen som kalhugger, trots vetskapen om artförekomsterna. Den allvarliga situationen för den skogliga mångfalden är ingenting som naturvårdsforskningen eller Naturvårdsverket har hittat på. Och det är i allra högsta grad inte den ideella naturvårdens fel att läget är så illa som det är. Vi visar blott gång efter gång hur skogar med skyhöga värden kalhuggs. Just sådana värden som det råder brist på i skogslandskapet – vilket är anledningen till att vi vare sig når våra mål eller kommer kunna hejda förlusten av biologisk mångfald. Ändå verkar det saknas en politisk vilja ta ansvar för sina mål. Forskarrapport efter forskarrapport konstaterar att vi har ett stort problem, att 20 % bevarade livsmiljöer är en tumregel för att arter ska kunna klara sig. Ändå verkar viljan inte infinna sig. För det kan väl ändå inte vara så att politikerna faktiskt inte vet vad målen egentligen innebär – d.vs vilket miljötillstånd som ska råda när målen är nådda?
Om våra politiker verkligen menar allvar med att vi ska hejda förlusten av biologisk mångfald så finns det ett stort behov av en mängd viktiga politiska avvägningar. Som exempel kan nämnas:
- Sektorsansvaret, dvs att brukaren har ansvar för sin påverkan, har aldrig genomförts fullt ut i skogsbrukssektorn. Om skogsbruket ska ha den frihet de har idag måste det nödvändiga ansvaret tas. Ansvaret tas uppenbarligen inte i tillräcklig omfattning och vi kan bara konstatera att regelskärpningar krävs. Men så fort regelskärpningar kommer upp på tapeten så blir det ett herrans liv om äganderätten och vad som egentligen rimligen kan krävas av skogsbruket. Kanske ska tillägga här att politiken är uppbyggd så att skogsägarna förväntas ta ett STÖRRE ansvar än vad lagen kräver om vi ska nå våra mål – idag når man inte ens lagens krav på stora arealer.
- Med ett ägande följer givetvis en förfoganderätt, men det får aldrig vara frågan om ett fritt förfogande. Markanvändningen måste åtföljas av ett regelverk som innebär klara begränsningar som i tillexempel täktverksamhet.
- Ett hållbart skogsbruk måste ske utifrån ekosystemets gränser. Trycket på skogen som råvaruresurs har ökat till ohållbara gränser där både människor, skogens växter och djur trängs undan samt kulturmiljövärdena försummas. Vi kan inte fortsätta business as usual med att fortsätta dammsuga skogen på råvara (visst – det lämnas mer naturhänsyn idag än vad det gjorde för 20 år sedan, men denna hänsyn kan aldrig ersätta en naturskog som huggs). Det krävs en samhällsomställning om vi ska kunna nå våra miljömål som rör skog.
- Inte minst behöver politikerna säkerställa tillräckligt med medel för att de värdefulla skogar som finns kvar i landet skyddas från att kalhuggas. Tyvärr verkar inte naturvård få kosta många ören mer än idag.. Man lägger därför många ägg i frivillighetskorgen. Frivilliga insatser är givetvis bra, men allt kan inte lösas på frivillig basis. I synnerhet då frivilligheten inte är kvalitetssäkrad… Ett sätt att lösa lite av detta pengaproblem är att se över statens eget skogsinnehav… för är det egentligen rimligt att staten ska få fortsätta att bidra till den pågående förlusten av biologisk mångfald?
Läget är allvarligt, vi når inte våra mål och internationella åtaganden. EU:s art och habitatdirektiv har aldrig fullt ut införlivats i skogsbruket, arter hotas och det står ganska klart att den omfattande landskapsomdaningen som just nu sker starkt missgynnar människor och verksamheter på landsbygden. Vi kan bara konstatera att den nuvarande skogspolitiken har misslyckats och det behövs verkligen ett omtag – med ett helhetstänk.
Och hur mycket man än vänder och vrider på det hela: Att skydda trädbeklädda myrar och kalfjäll kommer inte att lösa det akuta läget för den produktiva skogen.
Fridens,
Malin
Hej,
Idag är det den internationella skogsdagen. Det har inte gjort något intryck någonstans egentligen. Jag själv uppmärksammar den i elfte timmen – dock med anledning att jag suttit och skrivit på något som gagnar skogen ända till elfte timmen… Inte ens min förening har uppmärksammat den internationella skogsdagen ur en svensk kontext, förutom möjligen på Twitter via min kollega Jonas. Roade mig därför med att googla ”internationella skogsdagen” och hittade ett fullständigt intetsägande inlägg från Skogsstyrelsen. Men å andra sidan; varför skulle Skogsstyrelsen, myndigheten som är ansvarig för att vi når våra miljömål som rör skog, någonsin överhuvudtaget uttala sig om det kritiska läget i skogen? Ens under den internationella skogsdagen? Dom har ju inte gjort det hittills och de lär ju knappast göra det på en dag dedikerad till skogen heller för den delen.
Eller kanske den internationella skogsdagen betyder ”business as usual” även för myndigheten. Jag skulle inte bli förvånad…
Vidare hittar jag en video, en fantastiskt vacker video med många sanningar. Denna video visar dock inte det problem vi har i de svenska skogarna eftersom lösningen tydligen är att plantera ett träd (inget fel i det – dock måste det planterade trädet sättas i relation till vad de ersätter). Vi planterar en herrejessansmassa träd i Sverige. Problemställningen, vars kvitto är att majoriteten av de hotade och nära hotade arterna är skogslevande, lyfts inte i denna vackra video. En problemställning som har sin utgångspunkt i att andelen naturskog (d.v.s. skog som aldrig tidigare kalavverkats) som finns i landet faktiskt minskar – troligen dagligen. Även om riksskogstaxeringen berättar om den ökande arealen ”gammal skog” så innebär inte detta att den ”gamla skogen” har ett innehåll som lever upp till det som en mängd arter behöver, d.v.s. den biologiska mångfalden – den där mångfalden som vi lovat att rädda… Bara för att de träd som växt upp och nått en ålder på 120-140 år har ökat så innebär detta knappast en lysande framtid för den biologiska mångfalden. För det första, denna 120-140 åriga skog kommer med största sannolikhet att avverkas inom ganska kort. I synnerhet om man tänker följa Sveaskogs rekommendationer…För det andra, skogen är med största sannolikhet ofta nogsamt ”skött” och utgör en av de många 120-140 åriga pelarsalar som vi har i landet idag – d.v.s. rena planteringar som kan, och bör, likställas med ensartade veteåkrar…
Vad denna 120-140 åriga skog har för innehåll vad gällande biologiskt viktiga strukturer och processer vet vi inte. Riksskogstaxeringen mäter nämligen endast vissa faktorer utan att ta hänsyn till livsmiljöer och arters krav. Dom mäter den ”grundytevägda medelådern”, det vill säga medelåldern på de dominerande träden. Dock blir det hos näringen ett faktum att denna grundytevägda medelålder som ökar i ålder innebär att vi kommer nå våra miljömål, en sanning som innebär att biologisk mångfald är säkrad. Kritiskt tänkande verkar inte existera. Inte heller en, åtminstone ytlig, avvägning av vad varje naturskogsavverkning innebär för de arter som kräver naturskog. ”Gammal” skog ökar: Tjoho!! Hey ho!! Lets go!!
Bara det att skogsåkrarna inte kan skördas med samma intervall som veteåkrarna… Och då blir det lätt bråttom..
Oavsett så lär ju de 120-åriga skogarna knappast hinna nå en ålder av 130 år givet dagens avverkningstakt – och givet de ökande anspråken på skogsråvara som vi ser idag…
Googlar vidare… SCA lyfter den internationella skogsdagen. SCA lyfter det faktum att de (av någon outgrundlig anledning http://www.naturskyddsforeningen.se/sites/default/files/dokument-media/rapporter/2013_engelsk_rapport_skog_credibility_at_stake.pdf ) fortfarande är FSC-certifierade. I Sverige ser jag knappast någon stolthet i att vara FSC-certifierad. Tvärtom. Certifieringen funkar ypperligt i en massa länder. Men i Sverige så är det blott ett spel för gallerierna. Och, inte minst, en möjlighet att få några kronor extra för råvaran. Det händer dock en del vad gällande den urholkade certifieringen i Sverige. Men jag får be om att återkomma om det.
Googlar vidare… Läser att ordförande i LRF skogsägarna säger att det är viktigt att uppmärksamma skogen denna dag http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.5702808-har-ar-listan-pa-temadagar-som-uppmarksammas-21-mars?m=print . För av skogen kan vi göra hus och kläder och även få ny energi. Och det är ju jättejättebra för klimatet. Halleluja!! Faktiskt (heja skogen!!). Dock lyfter inte herr ordförande det faktum att gott och väl mer än hälften av våra träd går till blöjor, papperstidningar och onödigt emballage med mera…en galet klimatkrävande process. Men han kanske blev felciterad…Eller så tänker han helt enkelt att allting som kommer från skogen är vansinnigt miljövänligt… och glömmer snabbt bort meterdjupa körskador, avverkade nyckelbiotoper, nermejade skogar som de närboende behöver för sin sinnesfrid.. och så vidare…
Googlade vidare. Hittade inte så mycket mer…
Denna dag, som är tillägnad skogen, så skulle jag enkelt vilja uttrycka min stora kärlek till denna fantastiska resurs. En resurs som för närvarande tyvärr endast syftar till positiva kvartalsrapporter, snabba klipp och ett gigantiskt utarmande av arter, livsmiljöer och upplevelser. Tänker att jag känner med de mindre skogsägare som är fångade i denna härva av ”rätt” och ”fel”. Undrar sedan stilla om dessa personer verkligen känner igen sig i det budskap som deras skogsorganisationer förmedlar.
Jag tror nog inte det faktiskt..
Fridens denna skogens dag!
Malin
Hej,
Sitter och bläddrar lite förstrött i rapporten från KSLA (Kungliga skogs- och lantbruksakademin) med titeln ”Dags att utvärdera den svenska modellen för brukande av skog”. Eftersom den svenska modellen i debatten har framförts som alltifrån urusel till kanonbra (och allt däremellan) så har nu KSLA:s skogsskötselkommité under nuvarande mandatperiod (2011-2013) bestämt sig för att titta på modellen.
Måste säga att jag studsade till när jag redan i inledningen av skriften läser KSLA:s tydliga budskap att det vid arbetets början (2011) inte funnits en entydig definition av ”den svenska modellen”.
Besynnerligt detta då KSLA, tillsammans med LRF, Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen(!) och SLU redan 2009 gav ut en skrift på 15 sidor som beskriver den svenska modellen. På engelska. För att låta omvärlden ta del av vår ”fantastiska” skogsbruksmodell. Nu fyra år senare så vet man plötsligt inte vad den svenska modellen är längre? Eller visste man det inte då heller? Eller gav man ut en engelsk propagandatext först för att i ett senare skede klura ut en definition av den svenska modellen ? Jag får faktiskt inte ihop det riktigt.
I KSLA rapporten lyfter man det man anser vara viktigaste delarna av den svenska modellen:
- de två jämställda skogspolitiska målen (vilka även lyfts i skriften från 2009)
- skogsbruk med frihet under ansvar (lyfts i skriften från 2009)
- dialog och samverkan (vilket även det lyfts i skriften från 2009)
- miljöhänsyn, frivilliga avsättningar och formellt skydd (vilka även de lyfts i …ja just det… skriften från 2009 – där man förövrigt felaktigt hänvisar till att 19.3% av skogen är skyddad, vilket även Skogsstyrelsen skrev under på)
Så vad är min poäng? Den svenska modellen verkar ju vara samma nu som då… och dessutom, lägg där till att Skogsindustrierna, skogsbolagen, sågverk, LRF, staten och inte minst vår egen landsbygdsminister redan upprepade gånger, både nationellt såväl som internationellt, lyft fram den svenska modellen som en framgångssaga där produkterna kommer från ett hållbart skogsbruk, där den biologiska mångfalden och de sociala intressena värnas och där allt är frid och fröjd i de svenska skogarna.
Fast nu plötsligt verkar man inte så säker längre eftersom den svenska skogsbruksmodellen måste utvärderas eftersom man tydligen inte vet hur den har fungerat.
Men varför har man då under så många år ivrigt fört ut ett helt annat budskap?
Är inte det som att hitta på lite?
Samtidigt upprepas ihärdigt, i oändliga forum, och inte minst på KSLA, att den nuvarande politiken måste ligga fast.
Och det är här min poäng kommer in. Det finns en tydlig rädsla för en förändrad skogspolitik och ett tydligare regelverk. Blickar vi dock tillbaka på de senaste 20 årens skogspolitik så kan vi dra följande slutsatser:
- rådande skogspolitik har under 20 års tid misslyckats med att vända den negativa trenden för biologisk mångfald.
- rådande skogspolitik har inte ens kommit i närheten av att uppnå de politiska målen om skogens sociala värden.
- som grädde på moset så klargör KSLA dessutom att ”det är tveksamt om den svenska modellen har klarat att hantera skogspolitikens produktionsmål under de senaste 20 åren”.
Jag tycker att dessa punkter sänder ganska klara signaler. Skogspolitiken har misslyckats. Frihet under ansvar, där skogssektorn förväntas ta större ansvar än vad lagen kräver för att vi ska nå våra mål, har misslyckats. Arter hotas och livsmiljöer försvinner. Samhällets intresse för skogen för annat än produktion har länge sopats under mattan, även om denna fråga äntligen börjar komma upp på bordet – det tog bara cirka 20 år… Samtidigt försöker näringen krampaktigt hålla fast i den misslyckade skogspolitiken. Och att frysa nuvarande skogspolitik för att utvärdera den skogsbruksmodell som man så många år propagerat för som miljömässigt hållbar känns lite som att förhala en nödvändig process så länge det bara går.
Och jag får fortfarande inte ihop det hela…
Är den svenska skogsbruksmodellen så miljömässigt- socialt och ekonomiskt hållbar som staten, skogsbolagen, skogsägarföreningar, skogsindustrierna mfl så länge har sagt?
För jag menar, näringen måste ju rimligen ha haft starka belägg när de har propagerat så hårt för den svenska modellen.
Eller har man ångrat sig?
För om den svenska modellen är så hållbar som näringen med bestämdhet länge har hävdat, hur kommer det sig att man plötsligt inte vet tillräckligt?
Utvärderingar är givetvis bra och viktiga. Men det är knappast den svenska modellen som skyndsamt behöver utvärderas. Det är snarare skogspolitiken – vilken har skapat förutsättningarna för den modell som råder idag – som behöver utvärderas.
Avslutningsvis; menar näringen på fullaste allvar att det är denna modell som ska vända den negativa trenden för biologisk mångfald och sociala värden?:
Fridens,
Malin
Hej,
Efter en lång månads tystnad på denna blogg så tänkte jag nu bryta tystnaden och utlovar bot och bättring.
Det händer mycket just nu och debatten genomsyras bland annat av miljömålsberedningens pågående och mycket viktiga arbete med att ta fram en strategi för skydd och skötsel av landområden samt miljöhänsyn i skogsbruket. Inför detta arbete tillsattes två expertgrupper där även vi deltog. Expertgrupperna tog fram två underlagsrapporter till beredningen att arbeta utifrån. Expertgruppens rapport om skydd och skötsel lämnade väldigt mycket att önska, vilket tydligt framgår i den avvikande mening som föreningen lämnade och som går att läsa i slutet av rapporten. Den andra expertgruppens rapport om miljöhänsyn i skogsbruket var ett steg på vägen mot rätt riktning, även om innehållet lämnade en del kvar att önska, vilket även det framgår i vår avvikande mening. I rapporten har expertgruppen tagit fram konkreta och tydliga lagförslag, vilka i sig innebär en bra början för en förbättring åt rätt håll av den idag fullständigt ryggradslösa lagstiftningen.
Detta har givetvis skogsnäringen gått i taket på.
Man menar att det inte är rimligt att hotas med straffpåföljd om man gör fel. Jag har hört arga uttalanden om detaljstyrning, om att frihet under ansvar urholkas, med mera.
I det förslaget som lades till miljömålsberedningen föreslås bland annat ett krav på att vid avverkning i genomsnitt lämna minst 10 träd per hektar. Detta är givetvis bra. Men skrivningen i genomsnitt innebär tyvärr att dessa 10 träd per hektar likaväl kan ingå i kantzoner, eller annan hänsyn som man måste ta, vilket i sin tur innebär att hyggesytorna mest troligt kommer att fortsätta vara ganska trädlösa.
Därför blir jag mycket positivt överraskad av att Sveaskog arbetat fram en egen policy som gör gällande att bolaget ska lämna 10 träd på varje hektar med prioritering på grova träd. De 10 träden lämnas som komplement till kantzoner etc, vilket innebär att träden i kantzoner mm inte kommer ingå i dessa 10 träd. Detta hoppas jag att miljömålsberedningen tar till sig i sitt fortsatta arbete – för detta initiativ är ett mycket bra steg framåt mot en förbättrad och funktionell hänsyn. Och jag hoppas innerligt att övriga skogsägare följer detta initiativ – är man ärlig i sitt uppsåt att verkligen vilja bedriva ett hållbart skogsbruk så är det på detta sätt man måste tänka. Man ska dock ha i åtanke att 10 kvarlämnade träd per hektar inte kommer säkra den biologiska mångfalden om skogen som avverkas utgjordes av en naturskog med lång kontinuitet. I det brukade landskapet tror jag däremot att denna policy kommer göra stor skillnad i framtiden. Bra Sveaskog!
Men låt oss backa bandet lite grann. Närmare bestämt 20 år. Då avreglerades skogspolitiken och skogsbruket gavs en stor frihet att bedriva sitt skogsbruk förutsatt att man också tog sitt ansvar för att bevara den biologiska mångfalden. Sedan dess har skogsbruket lämnat mer naturhänsyn på hyggena i form av död ved och kvarlämnade träd, men man måste ha i åtanke att för 20 år sedan hade man redan kalhuggit och ersatt enorma arealer naturskog med ”tandpetsåkrar”. Och detta till stor del helt utan den generella hänsyn som har tagits sedan 1993. Så förutsättningarna för biologisk mångfald i ett landskapsperspektiv var ganska usel redan 1993. Och den kommer knappast bli bättre så länge de värdefulla naturskogar som finns kvar fortsätter avverkas.
Förutsättningarna för att skogspolitiken ska fungera, och att vi ska kunna leva upp till våra politiskt beslutade miljömål som gäller skogen bygger dessutom på att skogsbrukarna tar större hänsyn än vad lagen kräver. Då ska man ha i åtanke att den naturhänsyn som tas vid avverkning sedan länge inte ens lever upp till lagens lägsta krav på naturhänsyn. Detta visar skogsstyrelsens egna uppföljningar:
2001: 23 %
2002: 23 %
2003: 24 %
2004 – 2006: 25 %
2007: 26 %
2008: 30 %
2009: 33 %
2010: 37 %
2011: 36 %
Nu har Skogsstyrelsen ändrat sitt uppföljnings och redovisningssystem, om det kan man säga mycket, men oavsett så talar dessa siffror sitt tydliga språk. Skogspolitiken kommer inte uppnås med en avreglerad politik och därtill en urholkad lag. Vi välkomnar därför tydliga regler och sanktionsmöjligheter.
En liten reflektion kring detta: Skogsbruket har länge kritiserat ovanstående siffror på undermålig hänsyn. Man menade att det inte är tydligt vad lagen kräver. Man efterfrågade därför tydlighet. Och nu när det plötsligt läggs ett förslag med konkreta regler – då går man i taket säger att förslaget inte är förenligt med skogspolitikens frihet under ansvar samt att man ju redan anstränger sig för att åstadkomma förbättringar. Ursäkta, men har skogsbruket inte redan haft 20 år på sig att genomföra det de förväntas genomföra i enlighet med frihet under ansvar?
En annan hörnsten i att vi ska nå de skogspolitiska målen är frivilligheten. Här läggs väldigt många ägg i certifieringskorgen. Naturskyddsföreningen har länge dokumenterat hur de stora skogsbolagen misslyckats med att följa FSC-standardens principer och kriterier. Att vi anser efterlevnaden vara alldeles för dålig är inte något nytt. Vi har drivit klagomål kring brott mot FSC i många år, och har nu sammanställt resultaten av dessa i en rapport. Rapporten handlar om den falnande trovärdigheten i ett certifieringssystem som tydligt inte fungerar som det är tänkt. Hade jag ingått i skogsbruket och varit certifierad så hade jag blivit mycket bekymrad över att hanteringen av klagomål (vilket är en av grundbultarna i FSC – att allmänheten har en möjlighet att påverka) hanteras så slarvigt/felaktigt som de gör. Att dokumentation av upprepade, uppenbara brott mot certifieringen får begås utan den påföljd som konsumenterna av certifierat virke förlitar sig på. Det är ju därför de köper FSC-certifierat virke. Certifieringen är ett mycket viktigt marknadsverktyg för skogsbruket men den är frivillig. Och frivillighet bör inte så okritiskt få ha en så stor betydelse för måluppfyllelse av politiska miljömål som de har haft. Frivilligheten måste vara kvalitetssäkrad, långsiktig och transparent. Om man väljer att certifieringen och dess regler ska vara en stor del av frivilligheten är det dessutom enormt viktig att alla processer inom certifieringen fungerar.
Ska man verkligen blanda ihop frivilliga marknadsverktyg med skogspolitiska mål? Personligen tycker jag att det är rimligt att skogsbruket tar sin del av ansvaret – men för att detta ska bidra till måluppfyllelse så måste systemen skärpas upp och kriterier fastslås.
Miljömålsberedningen har många överväganden att göra vad gällande att ta fram en strategi för att säkerställa våra ekosystem. Vill vi lyckas bevara den biologiska mångfalden knutet till produktiv skog (där den största målkonflikten ligger) så måste särskild uppmärksamhet riktas till denna. Att bevara myrar och hagmarker kommer inte vara lösningen. Problemet för den produktiva skogsmarkens mångfald är allvarligt och akut. Förlusten av mångfald är pågående och vi kommer inte kunna nå miljömålen med dagens politik och styrmedel.
Det som bekymrar mig mest är om skogsbruket, som är ytterst ansvariga för den största problematiken kring förlusten av skogens alla värden (förutom virkesproduktion då), verkligen tror på det som de själva lyfter i debatten – att ingen mer skog behöver undantas från produktion och att ingen större förändring behövs i lag och politik. Att problemen på något sätt kommer lösa sig själv och att vi i princip kan köra på ”business as usual”.
Det borde stå i allas våra intressen att bevara skogens alla värden. Och vad gällande de ekonomiska värdet på skog… En ekonomsikt vinstbärande produkt från skogen behöver inte nödvändigtvis utgöras av ett fällt träd…något som borde tas i beaktande mer ofta.
Det blev ett rackarns långt inlägg.. men jag hade nog lite att ta igen givet min långa tystnad.
Fridens,
Malin
2012 har varit ett händelserikt år. Inte minst vad gäller skogsdebatten som, efter att ha legat och pyrt ett tag, flammade upp i höga lågor i april när Maciej Zaremba på bästa plats i DN presenterade sin artikelserie ”Skogen vi ärvde”. Zarembas serie, och sedemera bok, fick skogsfrågan att hamna på frukostbordet i många hem, inte minst i myndigheternas och beslutsfattarnas. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Skogsbruket kände sig påhoppade utan grund, Skogsstyrelsen gick i försvarsmål och Landsbygdsministern ansåg att vi, trots ett akut läge i skogen – för både biologisk mångfald och människans tillgänglighet till skog som inte omvandlats till ett virkesförråd -, behöver hugga mer skog. Zarembas resa genom skogssverige orsakade helt enkelt en lavin av försvarstal från näringen för den svenska skogsbruksmodellen. En modell där miljövärden ska väga lika med produktion. En modell som bygger på frihet under ansvar, där skogsbrukarna har en stor frihet att bruka skogen och där det ansvaret som tas knappast räcker till för att säkra skogens värden (förutom de ekonomiska då).
För en sak är säker. Vi har en pågående förlust av biologisk mångfald i skogen. Detta kan inte ens näringen vifta bort. Och detta kommer knappast att lösas med kalavverkade naturskogar, där kvarlämnade små rester av skogen ska bära upp en biologisk mångfald som redan är hotad.
Under 2012 har mängder av naturskogar som aldrig tidigare kalhuggits just kalhuggits. Detta innebär att arealen kontinuerligt trädbärande mark har minskat ännu mer. Kontinuiteten har helt enkelt brutits, och med denna även förutsättningarna för en mängd växt- och djurarter som är beroende av denna kontinuitet (och just därför är mängder av skogsarter hotade). Näringen lyfter då snabbt fram riksskogstaxeringens inventeringar och ropar högljutt att ”Andelen gammal skog har ökat! Läget ser ljust ut!”. Visst är det bra att andelen gammal skog har ökat. Eller ska jag kanske säga arealen av gamla träd, för näringen måste lära sig göra skillnad på gammal skog och gammal naturskog. För även om det tillkommer nya skogar som uppfyller de ålderskriterier som vi människor satt för ”gammal skog” så innebär knappast den pågående förlusten av gammal, biologiskt värdefull naturskog att den biologiska mångfalden kommer repa sig. De hotade arterna kommer fortsätta vara hotade så länge näringen hugger ner skogarna som arterna behöver. I synnerhet sett i skenet av att skogsbolagen under 2012 har fortsatt sitt kalhyggeskorståg och utplånat stora arealer av livsutrymmen för hotade arter.
Och de där jämställda målen…de lyser med sin frånvaro.
Under 2012 kom nya siffror från Skogsstyrelsen som visade att 36 procent av landets avverkningar inte lever upp till lagens minimumkrav på miljöhänsyn. Inte för att Skogsstyrelsen presenterade dessa siffror. Skogsstyrelsen tog, lämpligt nog för skogsbruket, bort detta sätt att redovisa efter att näringen närapå skrikit sig hesa över att man inte kände igen sig i siffrorna. Grejen som näringen inte riktigt verkar ha greppat i detta är att det inte är näringen som utformat lagen, eller är de som tolkar lagen – näringen har bara att leva upp till den. Och kalhugger man i känsliga biotoper så är risken ganska övervägande att man inte klarar den hänsyn man enligt lag ska ta.
Under 2012 har skogspolitiken debatterats livligt. Och det är bra. Naturskyddsföreningen har tidigt under året lagt fast att det är dags för en ny skogspolitik, något som de ekonomiska intressena starkt motsätter sig. Och det kan jag förstå eftersom dagens politik ger frihet att kalhugga värdekärnor, fjällskogar, nyckelbiotoper, livsutrymmen för akut hotade arter mm. mm, såvida inte områdena löses in med statliga medel, eller markägaren frivilligt avsätter områdena. Enligt certifieringen FSC får inte nyckelbiotoper avverkningsanmälas och kalhuggas – detta görs tyvärr ändå, vilket vi har dokumenterat vid otaliga tillfällen under flera år.
Dagens politik ger ett gott resultat i plånboken och ett uselt resultat för den biologiska mångfalden i skogen. Skogslandskapet befinner sig idag i slutfasen på en nationellt omfattande och genomgripande förändring och det råder en mycket kritisk situation för skogens värden för djur, natur och oss människor. Skogsbruket har alltför länge haft en gräddfil och tillåtits efterlämna ett skogslandskap som närmast kan liknas vid en krigszon. Nyttjandet av skogen sker helt på skogsbrukets premisser och samhället har inte mycket att säga till om, detta har inte minst sin grund i en mycket svag Skogsvårdslag. En naturlig slutsats är att de regler som ska styra hur vi nyttjar och brukar naturresursen skog måste integreras i miljöbalken. Något jag misstänker att skogsnäringen inte håller med om.
2012 har även ägande och förfoganderätten lyfts som en rätt att göra som man vill i skogen – oavsett om skogen har höga värden för annat än skogsbruk. Inte minst LRF och Landsbygdsministern har upprepat ägande och förfoganderätten som ett mantra. Men att förfoganderätt följer med ett ägande får inte innebära att det handlar om ett fritt förfogande. Som för alla andra motsvarande samhällsområden gäller att markägaren får förfoga och använda sin mark i enlighet med ett regelverk som innebär klara begränsningar. Ta en jämförelse:
Om jag äger en skog som ligger i direkt anslutning till din hustomt så behöver jag bara skriva till Skogsstyrelsen och anmäla att jag tänker avverka denna – även om den håller extremt höga naturvärden eller är grannskapets oas för friluftsliv. Skogsstyrelsen har då 6 veckor på sig att komma med någon invändning, vilket de ytterst sällan gör. Sen är det fritt fram för mig att avverka. Grannarna bereds inte möjlighet att komma med invändningar utan blir oftast varse avverkningen när det redan är försent. Jag behöver inte ta hänsyn till om du störs av att skogen som kantade din tomt försvinner, även om detta innebär att du blir negativt påverkad av hårdare vind och väder, eller att ditt allmänbefinnande blir lidande. Det blir lite löjeväckande att sedan jämföra exempelvis en bygglovsprocess med denna skogsavverkning. För att få bygga på min tomt, som jag har ägande och förfoganderätt över, så måste jag lämna in noggranna ritningar och redovisningar vid ansökan av ett bygglov. Kommunen kontaktar sedan alla mina grannar och ber om godkännande. Jag måste följa Kommunens detaljplanering för området och redovisa varje decimeter av markarbeten, fönsterstorlekar, färg på huset. Jag måste beräkna snöbelastning på taket så att taket inte rasar vid ymniga snöfall mm. mm.
Kontentan av detta är att om jag avverkar en biologiskt värdefull skog så påverkar detta ett redan skört ekosystem, och i slutändan drabbas alla vi människor. Strular jag till mitt husbyggande så är det bara jag som blir lidande.
Vi har politiskt fastlagda miljökvalitetsmål som rör skog – dessa når vi inte eftersom värdefull skog fortsätter att kalhuggas.
Vi har internationella åtaganden som innebär att förlusten av biologisk mångfald ska hejdas, samt att minst 17 procent av landet ska skyddas i ekologiskt representativa och väl sammanhängande områden av stor vikt för den biologiska mångfalden. Av den produktiva skogen, vilken är av yttersta vikt för den biologiska mångfalden, har vi bara lyckats skydda mindre än 4 procent långsiktigt, kvalitetssäkrat och transparent.
2012 har Skogsindustrierna dock stenhårt lobbat ut galet missvisande siffror om att 25 % av skogen är skyddad. Men å andra sidan är knappast bevarandet av biologisk mångfald en affärsidé som Skogsindustrierna kan leva av, fast Skogsindustrierna verkar ha glömt att ett utarmat ekosystem inte kommer att gynna virkesproduktionen på sikt – tvärtom. Det hade dock varit lite snyggare om Skogsindustrierna varit ärliga och berättat att av dessa 25 % är det endast ca 8-9 % som är av särskild vikt för den biologiska mångfalden (produktiv skog) och att endast 4 % av dessa är helt transparanta, kvalitetssäkrade och långsiktigt skyddade istället för att sprida gravt missvisande information.
Nu är 2012 snart slut. Jag vill härmed önska er alla ett gott nytt år och jag ser med positiv försiktighet fram emot 2013 års debatt. En debatt där jag önskar att även näringen lyfter den verklighet som råder i skogen. Den verklighet som innebär att hotade arter inte kommer räddas av att man kalhugger de skogar som arterna behöver. Den verklighet som innebär att vi faktiskt har en pågående förlust av biologisk mångfald. Alltså, den verklighet som verkligen råder: att den ökande efterfrågan på virkesuttag har inneburit att trycket på skogen som råvaruresurs har ökat till ohållbara gränser. Där biologisk och social mångfald blir lidande samtidigt som kulturmiljövärden försummas. Där friluftslivets och turismens möjlighet att nyttja skogen minskar i takt med att skogslandskapet omvandlas till ensartade skogsplanteringar. Denna verklighetsbeskrivning verkar tyvärr helt främmande för näringen och jag hoppas verkligen att verkligheten kommer att hinna ikapp dem innan det är försent.
Fridens
Malin
Hejsan!
1988 formulerades sektorsansvaret vilket innebär att ”Varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Kostnaderna för att minska miljöskadorna och att åtgärda redan uppkomna skador bör även bäras av den som har orsakat eller orsakar skadorna”. Sektorsansvaret gäller givetvis även för skogssektorn. Ganska intressant detta… För vad kostar egentligen förlusten av livsmiljöer för hotade arter? Skogsindustrierna berättar gärna vad naturvårdsåtgärder kostar i förlust av virkesvolym i kronor/kubikmeter, men tar inte gärna med i beräkningarna vad det kommer kosta oss när ännu fler livsutrymmen för de hotade arterna försvinner.
För varje omvandling av den lilla andel gammal naturskog med lång kontinuitet som finns kvar i landet till produktionsskog sker en förlust av livsmiljöer – hur mycket generell hänsyn man än tar. Och på tal om generell hänsyn och sektorsansvar:
Kvarlämnad hänsyn efter Stora Ensos avverkning av naturskog
Samma hänsyn ett halvår senare… kika på torrträdet i mitten av bilden så kan man se detta i bilden ovan också.
Vem ska betala för förlusten av livsmiljöer och biologisk mångfald i detta område? Ett område där Stora Enso faktiskt hade lämnat ganska hyggligt med hänsyn på ett hygge till att börja med.. hänsyn som man tydligen inte tyckte sig ha råd med eftersom man återvände och högg ner resten vid ett senare tillfälle.
Sektoransvaret hänger dessutom ganska väl ihop med certifieringen som innebär att markägaren faktiskt förväntas ta högre hänsyn än vad lagen kräver.. Ändå ser vi att 36 % av avverkningarna inte ens lever upp till de lägst satta kraven på miljöhänsyn. Avregleringen av skogsvårdslagen i kombination med den skogspolitiska hörnstenen ”frihet under ansvar” lämpar över ett mycket stort ansvar på skogsnäringen som man bevisligen inte klarar av att axla. Ändå slåss man just nu med näbbar och klor för att den fastslagna skogspolitiken ska ligga kvar, intensivt prisar man ”frihet under ansvar”. När Skogsstyrelsen sen visar på höga värden i ett område och pekar på att man där bör ta större hänsyn än vad lagen kräver – det vill säga att man ”slår i taket” för vad myndigheten kan begära – då är tydligen det här med ”frihet under ansvar” inte längre så intressant. Då ska det istället diskuteras vilken hänsyn man ska prioritera för att hålla sig inom vad myndigheten kan kräva. ”För myndigheten kan ju ändå inte komma och kräva mer än lagen av oss skogsägare” som en certifierad markägare sa till mig häromveckan när jag deltog i ett seminarium…
Lustigt resonemang om du frågar mig
Sen undrar jag lite stilla vem som ska betala för att åtgärda dessa uppkomna skador i värdefulla livsmiljöer som har orsakats av…
SCA
SCA
Sveaskog
Sveaskog
Holmen Skog
Holmen Skog
Bergvik Skog/Stora Enso
Bergvik Skog/Stora Enso
Eller har man helt enkelt gjort sitt i dessa områden och överlämnar dem med varm hand till kommande generationer att försöka återskapa någon form av livsmiljö för hotade arter i den ensartade produktionsskog som nu kommer att ersätta den före detta skogen?
Fridens
Malin
”Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas.”
Detta är definitionen av miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det anger vilka kvaliteter miljön ska ha när målet är nått. Målet ska nås 2020, det vill säga om lite drygt 7 år.
Till miljömålet Levande skogar hör nio preciseringar vilka anger det tillstånd i miljön som ska råda när miljökvalitetsmålet är nått. En av dessa preciseringar är:
”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus och tillräckligt genetisk variation inom och mellan populationer.”
En mycket ambitiös och bra precisering. Ett tillstånd som dock inte bedöms kunna nås som läget ser ut idag. Miljömålet hade dessutom ett antal delmål som skulle nås till 2010, ett av dessa var att ytterligare 900 000 hektar skyddsvärd skog skulle undantas från skogsbruk – ett delmål som aldrig nåddes. Mer än hälften av detta delmål innebar skogsbrukets frivilliga åtaganden. För att förtydliga vad regeringen skrev i sin proposition om miljömålen: ”Delmålet bygger, förutom statens del på ca 400 000 hektar, på att skogsbolagen och enskilda markägare frivilligt skyddar minst 500 000 hektar skogsmark.” Skogsbruket klarade sin del av delmålet, i alla fall arealmässigt. Det gjorde inte staten.
Det som dock är lite förbryllande i detta hela är att riksdag och regering helt okritiskt har valt att räkna in de frivilliga avsättningarna i delmålet trots att varken riksdag, regering eller ens ansvariga myndigheter har den blottaste aning om VAR alla dessa avsättningar ligger, och VAD de innehåller i form av naturtyper och arter. Delmålet ska ju ändå vara en bit på väg för att nå ett miljötillstånd som bland annat syftar till att naturtyper och arter har en gynnsam bevarandestatus.
Missförstå mig inte nu. Frivilliga avsättningar är bra, och givetvis ska skogsbruket stå för en betydande del av kostnaden för att rädda den biologiska mångfalden – det är ju ändå skogsbruket som har utarmat, och fortsätter utarma skogslandskapet genom att fortsätta kalhugga stora arealer av naturskogar med hotade arter. Men även om de frivilliga avsättningarna är ett bra och rimligt sätt att bidra till miljömålet så måste väl detta gå hand i hand med att redovisa avsättningarna öppet? Jag menar, hur ska vi annars någonsin kunna veta vad det är som räknas in och hur det bidrar till måluppfyllelse (mer än arealmässigt alltså)? Jag har själv sprungit omkring på frivilliga avsättningar som består av myrmarker med lite öar här och var med klena tallar på – dessa är ju knappast representativa för vad miljömålet syftar till att uppnå. Jag har klättrat omkring i branter där det växer lite träd här och var, som även dessa är avsatta och därmed räknas in i miljömålet trots att de knappast heller är representativa för vad miljömålet ska uppnå. Jag säger inte att alla avsättningar är av dessa lågproduktiva kvaliteter, men det faktum att de finns borde vara tillräckligt för att avkräva offentlig redovisning av vad som räknas in i miljömålet Levande skogar. Miljömålen är politiskt beslutade, ska man då räkna in frivilligheten så bör frivilligheten således garantera avsättningarnas:
- Transparens – vi måste veta VAR de finns och hur de bidrar till måluppfyllelse av miljömålet.
- Kvalitetssäkring – man kan ju inte helt blint räkna in de myrar och bergsbranter som jag sprungit i för måluppfyllelse för miljömålet Levande skogar och säga att man nått mål om avsättningar produktiv skogsmark. Vi måste veta VAD det är som avsatts i form av representativitet för produktiv skogsmark.
- Långsiktighet – ska det vara någon vits med de frivilliga avsättningarna för att nå det miljötillstånd som riksdag och regering beslutat om så måste avsättningarna ligga på bästa ställe (i relation till övriga avsättningar och skyddade områden – alltså måste vi, återigen, veta var de finns), vara av bästa kvalitet och inte gå att byta eller sälja ut när man helst vill för att sedan avverka dem, då är ju miljönyttan av avsättningarna ganska skakig och mycket osäker.
Nåväl, vi har hur som helst ett åtagande om 5 procent avsättningar från markägare. Gott så. Vi vet var hälften av dessa finns (dvs storbolagens, statens och kyrkans) – den andra hälften har vi inte en susning om var de är, och jag får uppfattningen att markägarorganisationerna strider hårt för att dessa inte ska offentliggöras, vilket endast riskerar skada förtroendet för frivilligheten kan jag tycka. Dessutom, med tanke på vad regeringen sagt om delmålet: ”markägare frivilligt skyddar” så kan man ju lätt ledas till att tro att alla frivilliga åtaganden är väl kända av åtminstone myndigheterna. Att de är av en kvalitet som bidrar till att uppnå tillståndet om t.ex gynnsam bevarandestatus för naturtyper och naturligt förekommande arter. Och inte minst att dessa områden är säkrade från skogsbruk .
Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut..
Vi tar ett exempel:
Bergvik Skog, har frivilligt avsatt ca 4000 hektar produktiv skog i väglöst vildmarksområde i Härjedalen, Jämtland. Transparensen för detta område är hög då bolaget redovisar sina avsättningar på sin hemsida. Kvaliteten vet vi ingenting om – denna redovisas nämligen inte på hemsidan, så vi får åka dit och dokumentera själva. Eftersom området är väglöst så är även kvaliteten av den sort man kan förvänta sig. Långsiktigheten för detta område kan dock vi kasta rätt ner i papperskorgen eftersom Bergvik väljer att sälja hela denna avsättning. Avsättningen plockas då bort från hemsidan. I nästa skede så köper Stora Enso (den största delägaren i Bergvik) upp avverkningsrätten till detta område och vi noterar hur tre skogsbilvägar planeras rätt in i detta väglösa vildmarksområde. I detta fall så fick vi, tack vare uppmärksamma medlemmar, stopp på de planerade avverkningarna. Stora Enso drog sig ur affären. Länsstyrelsen agerade snabbt och fokuserat och såg vad vi såg; ett fantastiskt område för den biologiska mångfalden.
Detta agerande från Bergvik visar inte bara på behovet av långsiktiga utfästelser av avsättningar – i synnerhet då avsättningarna ligger i landskapet så att de gör extremt mycket nytta, som detta område. Agerandet fick ytterligare följder för möjlighet att uppnå miljömålen. Länsstyrelsen måste nu, eftersom Bergvik inte vill ta ansvar för sin skyddsvärda skog, lösa in hela området och betala 125 procent av marknadsvärdet (intrångsersättningen) för att ersätta den nya markägaren för något som regeringen redan har räknat in i sitt delmål för Levande skogar. 4000 hektar är ändå en ganska stor bit skog..
Den skogspolitiska parollen ”frihet under ansvar” torde vara överspelad för länge sen. Markägaren har frihet att agera under ansvar. Men vad ser vi: 36% av avverkningarna lever inte upp till lagens krav på miljöhänsyn, skogar med dokumenterade förekomster av hotade arter kalhuggs, körskador är ett stort problem (lindrigt sagt), markägare säljer avsättningar till privatpersoner som avverkningsanmäler dessa.. Jag skulle vilja påstå att ovanstående exempel på markförsäljning tydligt visar på en modifierad svensk modell: frihet utan ansvar. Man är helt enkelt inte så sugen på att ta ansvar för dessa 4000 hektar skyddsvärd skog – trots att de har räknats in i miljömålen. Och nu får skattebetalarna betala för detta istället, med statliga anslag som inte ens räcker till att ersätta privata markägare.
Och det här med ansvar…
Jag läser i Sveaskogs blogg att man anser att Naturskyddsföreningen måste ta ansvar. Att vi måste ge de frivilliga avsättningarna den uppskattning de förtjänar. Jag måste säga att jag hajjade till något när Sveaskog plötsligt anser att det är Naturskyddsföreningen som måste ta ansvar i frågan om frivilliga avsättningar. Jag undrar då vilket ansvar Sveaskog anser att exempelvis Bergvik har tagit i frågan om frivilliga avsättningar. Och det går inte att avfärda Bergviks försäljning av dessa 4000 hektar som en engångshändelse/misstag/eller-vad-man-nu-vill-kalla-det. För jag har fler exempel på detta fenomen.
Naturskyddsföreningen bejakar de frivilliga avsättningarna, och den dagen samtliga avsättningar fyller kriterierna om transparens, långsiktighet och kvalitet, då finns det också anledning att ge de frivilliga avsättningarna ordentlig uppskattning. För det är först då de förtjänar denna.
Fram till dess så fortsätter vi att dokumentera försäljningar av avsättningar…
Fridens,
Malin
Hej,
Med en något bitter ”vad-var-det-jag-sa” känsla läser jag hur det nya redovisningssättet för polytaxen (Skogsstyrelsens uppföljningsarbete) nu används av Sveaskog i syfte att försköna bilden av hur illa det faktiskt är ställt med miljöhänsynen vid avverkningar.
En liten kort sammanfattning: Skogsstyrelsen som sedan 1998 har redovisat miljöhänsynen utifrån lagens krav på ett tydligt och enkelt sätt för allmänheten att förstå, gjorde förra året en kovändning och bestämde sig, på MYCKET svaga grunder, att man inte längre skulle redovisa miljöhänsyn i relation till lagens krav. Det faktum att de redovisade siffrorna förra året var, för näringen mycket obekväma, 37% och att näringen protesterade mot dessa siffror extremt högljutt fick myndigheten att till slut sänka arbetet med uppföljningen (vilket jag redovisat i tidigare inlägg – länk här ovan).
Det är inte för inte som man allt oftare tar sig för pannan och undrar vem myndigheten anser sig lyda under. Silkeshandskarna åkte hur som helst snabbt på i detta ärende, och man verkar helt ha glömt bort det faktum att det faktiskt finns ett stort antal skogsintresserade människor därute som inte är insatta i de begrepp och termer som används i det nya sättet att redovisa miljöhänsyn. Människor som ändå vill veta hur skogsbruket sköter sina miljöåtaganden. Människor som dock förstår att läget är riktigt riktigt risigt när 37 % av avverkningarna inte ens lever upp till lagens lägst ställda krav på miljöhänsyn. (I år var förövrigt den siffran 36 %, vilket vi efter lite möda fick ut från Skogsstyrelsen).
Dessa skogsintresserade människor får nu höra från statliga Sveaskog att nio av tio hyggen visar på god miljöhänsyn. Det lär väl inte dröja länge förrän resten av näringen följer efter Sveaskogs exempel och väljer att tolka Skogsstyrelsens nya, för den oinsatte ganska svårförstådda, redovisning på ett sätt som inte förtäljer sanningen om de 36 % olagliga hyggena.
När Skogsstyrelsen förra året förkunnade att redovisningen skulle ändras så lyfte jag följande frågor vid flera tillfällen:
- Hur ska allmänheten nu på ett begripligt sätt få veta hur skogsnäringen sköter sitt ansvar? Detta anser jag vara en ganska viktig fråga eftersom Skogsstyrelsen inte bara är till för att serva näringen utan även allmänhetens intresse i skogen.
Jag fick inget svar. Det var mest mummel och prat om otydligheter.
- Hur kan Skogsstyrelsen sänka sitt eget mångåriga arbete med uppföljningsinventeringar baserat på en enda kontrollinventering som genomfördes med en helt annan metod än den inventering den var ämnad att kontrollera?
Jag fick inget svar. Det var mest mummel och prat om otydligheter.
- Finns det nu inte en risk att fel bild av verkligheten kommer att spridas till allmänheten?
Här fick jag faktiskt ett svar; och det var ”Nej. Redovisningen ska vara tydlig i vad som redovisas”.
Intressant det…givet att de där 36 procenten nu plötsligt framstår som 10 % om man läser Sveaskogs käcka utspel. Något som dessutom fick mej att närapå sätta kaffet i halsen när jag läste Sveaskogs utspel var att bolaget har valt att ta de olika hänynen som redovisas och göra en sammanvägd bedömning?!? En helt osannolik retorik från en näring som skrikit sig hesa över att Skogsstyrelsens tidigare redovisning var just….*trumvirvel* …. en sammanvägd bedömning!!!
Jag kan inte hjälpa att jag blir lite förbryllad – är det månne så att Sveaskog äntligen begripit att en sammanvägd bedömning är vad allmänheten kan förstå och ta till sig? I såfall – snacka om resursslöseri med tanke på den utdragna process som Skogsstyrelsens arbete med denna nya redovisning har inneburit. Vi har hela tiden förespråkat den sammanvägda bedömningen för ett lättförståeligt resultat. Men kanske Sveaskogs utspel nu kan innebära att myndigheten ändrar sig åter, jag menar – allt i denna polytaxhärva indikerar ju onekligen på att det är väldigt viktigt att vara näringen till lags. Och Sveaskog verkar ju nu plötsligt vilja se en sammanvägd bedömning? Eller är det något jag missat i det hela?
Och vad säger då Skogsstyrelsen själv om detta? Gott nog har de ändå reagerat och menar att Sveaskogs tolkning kanske inte speglar sanningen helt och hållet.. Myndighetens uttalande är dock skrivet med silkeshandskarna på (återigen). För det klargörs också tydligt att det står ”fritt för var och en att tolka redovisningen”… Och vad denna frihet att tolka hur man vill innebär för kunskapsspridningen om skogsbruket i landet har vi ju nu sett resultatet av. Skogsstyrelsen avslutar dock sin kommentar lite mer hedersvärt med att göra denna omdebatterade sammanvägda bedömningen, som förövrigt visar på att just 36 % visar på bristande hänsyn.
Jisses vilken krokig väg det var för myndigheten att redovisa denna omtalade siffra som vi redan har kommunicerat utåt för månader sedan.
Och den där allmänheten som myndigheten ska serva med information om situationen i skogen?? Ja, dom lär ju knappast bli klokare av att Naturskyddsföreningen å ena sidan redovisar faktiska och korrekta siffror samtidigt som näringen å andra sidan tolkar lite som man vill, gör den sammanvägda bedömningen som man så hårt har lobbat för (och lyckats) att Skogsstyrelsen ska slopa och framställer situationen i skogen som alldeles briljant.
Suck. Vad annat kan man egentligen säga än ”vad-var-det-jag-sa”? Och det säger jag verkligen utan minsta triumf i rösten, för det här är en ofattbar gegga som kostat skattebetalarna en massa pengar och knappast bringat klarhet i frågan för den skattebetalande allmänheten.
Utmaningarna i skogen är mycket stora. Vi står inför slutfasen av en total landomfattande omvandling av skogslandskapet. Och istället för att agera på ett effektivt och resursmässigt smart sätt där naturvårdsforskningen dessutom borde varit inkopplad sedan länge så arbetar man i utdragna processer för att komma överens med näringen så att alla blir nöjda och glada.
Och vem vinner på det? Knappast skogen, för samtidigt som det pratas och divideras i utdragna processer så kalhugger näringen, och minskar därmed den lilla arealen av de naturskogar som vi faktiskt har kvar i landet.
Fridens,
Malin
Hej,
18 § Skogsvårdslagen:
”Tillstånd till avverkning får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.”
Paragrafen infördes i Skogsvårdslagen 1994 och till dags datum har den ännu inte tillämpats av den ansvariga myndigheten, Skogsstyrelsen.
Det här är Änok. Jag har flera gånger rapporterat om ärendegången kring denna hotade, urskogsartade, skog. Så jag ska inte upprepa mig utan endast reflektera över den senaste händelsen, nämligen den att Kammarrätten inte anser att Naturskyddsföreningen har rätt att överklaga det beslutet om tillstånd till avverkning som Skogsstyrelsen gav 2011. Ett beslut som Skogsstyrelsen tydligen är mycket nöjda med, eller för att citera Skogsstyrelsen själv: ”Vi är nöjda med domen. Skulle Naturskyddsföreningen vunnit detta skulle det betyda att de har rätt att överklaga alla våra beslut.”
Det är intressant hur Skogsstyrelsen å ena sidan är så uttalat djupt besviken att vi lämnade den dialog som förs mellan myndigheter och skogssektorn, men å andra sidan starkt strider för att vi inte ska ha något att säga till om i sakfrågor som rör naturvård.
För vår del, beträffande Änok, så innebär Kammarrättens dom att vi kommer överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen. Det är dock en sak som bör benas ut i denna juridiska härva, och det är följande:
Det har bara gjorts en enda prövning av sakfrågan gällande 18 §. Denna enda prövning visar att det avverkningstillstånd som Skogsstyrelsen gav i Änok strider mot Skogsvårdslagen. Domen som föll i förvaltningsrätten, löd som följer:
”Förvaltningsrätten finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att sökt avverkning i områdena – med hänsyn till områdenas fjällnära läge och då områdena är klassade som nyckelbiotoper med mycket höga naturvärden och rödlistade arter – är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården. Enligt bestämmelserna i 18 § skogsvårdslagen ska då inte tillstånd ges till de sökta avverkningarna. Förvaltningsrätten upphäver därför Skogsstyrelsens beslut.”
Detta är alltså den enda prövning som gjorts av sakfrågan. Och domen visar tydligt att Skogsstyrelsen inte tillämpar den lag som finns. Något de förövrigt inte verkar ha någon större ambition att göra framöver heller, för på en direkt fråga, under ett seminarium i Jönköping häromdagen, om myndigheten tänker tillämpa paragrafen i framtiden så svarade Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman:
”Nej, det tror jag inte vi kommer att göra.”
För att ställa saken på sin spets så undrar jag nu lite förbryllat, eftersom jag inte är varken jurist eller domare;
bryter inte Skogsstyrelsen mot lagen när man vägrar tillämpa lagen?
Fridens
Malin
