You are currently browsing skogsbloggen’s articles.

Hej,

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut. Åtminstone för mig.

Jag lovade ju att återkoppla från Skogsindustriernas seminarium om ett nationellt skogsprogram vilket hölls i förrgår. Lovade i och för sig också att återkoppla i förrgår, men så blev det inte. Tiden sprang ifrån mig.

Skogsindustriernas seminarium var betydligt mer genomtänkt än Pöyrys som jag var på i måndags. Åtminstone vad gällande laguppställningen och innehållet eftersom debattpanelen bestod av såväl naturvården som friluftslivet skogsbruket och Skogsindustrierna. Något mer balanserad alltså.

Seminariet inleddes av landsbygdsministern som egentligen inte sa så mycket mer än vad vi redan vet. Ramarna är fortfarande otroligt otydliga och programmet är väldigt brett. LRF och Skogsindustrierna menade att det nationella skogsprogrammet gärna får bli än bredare än det verkar bli i dagsläget. Fler aktörer in alltså. En intressant reflektion från Pöyrys seminarium var att representanten från de finska skogsindustrierna faktiskt lyfte att det finska programmet bitvis varit mycket trögt på grund av sin stora bredd. Det har helt enkelt varit för många delmål vilka har skymt själva huvudmålen. Vidare höjdes också ett varnade finger över att ju större bredd desto långsammare riskerar reaktionerna bli vid brister i utförande.

Såväl jag som min kollega upprepade våra frågor från måndagens seminarium. Denna gång ställdes dessa till landsbygdsministern.

- Är det verkligen Skogsvårdslagen som sätter ramarna för det nationella skogsprogrammet?

- Kommer måluppfyllelse av miljökvalitetsmålen vara styrande i någon mening inom programmet?

Vi fick dessvärre inget svar på dessa ganska grundläggande frågor.

Så var står då processen idag?

Det har bildats ett programråd med 20 deltagare som representerar allt ifrån naturvård, friluftsliv, kultur och skogsbranschen till landsbygds-, miljö- och näringsdepartementen. Vi är än så länge delaktiga i rådet som redan har haft ett möte. Under nästa programrådsmöte i oktober ska det upprättas olika arbetsgrupper med olika fokus. Vart det kommer att landa återstår att se. Och vi väntar fortfarande på att få veta hur våra fem frågeställningar kommer att beaktas inom programmet. Programmet måste ha tydliga ramar och tydliga mål. I detta är vi överens med WWF. Vidare är vi helt överens med WWF om att ett nationellt skogsprogram måste leda till en ny skogspolitik. Detta håller inte helt oväntat LRF och Skogsindustrierna knappast med om. Däremot sa LRF en ganska intressant sak, nämligen att om vi i dialogen inom ett nationellt skogsprogram kommer fram till att delar av skogsvårdslagen inte riktigt fungerar så kan vi ju besluta att dessa delar bör ändras.

Tror LRF har missat en något viktig poäng här. Man kan inte ändra lagar bara sådär för att man sitter i en bred uppslutning inom ett nationellt program och dialogar tillsammans. Processen som föregår en lagändring innefattar att regeringen måste lämna ett förslag till riksdagen som sedan ska behandlas av utskotten, debatteras och röstas om. Innan regeringen lämnar ett förslag så behöver detta dock med allra största sannolikhet utredas i en statlig offentlig utredning. Säg nu att vi mot all förmodan skulle kunna få till stånd en sådan utredning för någon liten lagparagraf som vi är ense om att den inte fungerar. I min värld känns det som en ganska stor apparat för en lagparagraf. Förr eller senare så kommer skogspolitiken faktiskt att utredas igen. Varför inte ta chansen nu och tillsätta en skogspolitisk utredning där det nationella skogsprogrammet blir en naturlig del av utredningen genom att leverera input. Detta skulle vara ett innovativt sätt att inom en utredning få in förslag och input från såväl näringslivet som civilsamhället i stort och inte minst vetenskapssamhället.

Och på tal om otydligheter inom det nationella skogsprogrammet. Jag fick en kommentar till mitt förra blogginlägg om detta ämne att jag framstår som ett grinigt litet barn för att vi vill få klarhet i ett antal viktiga punkter. Det handlar om att lägga korten på bordet och ge deltagarna tydliga ramar. Jag var på ett mycket intressant skogsseminarium igår där konflikthantering togs upp i relation till det nationella skogsprogrammet. Forskaren Vilhelm Agrell visade på, i sammanhanget, mycket träffsäkra (svenska) föreställningar om konflikter:

- De finns inte

- De bottnar i missförstånd

- Mer information hjälper

- Bara vi sitter ner och pratar med varandra så löser det sig

- Vi är alla i grund och botten överens

Samtliga ovanstående punkter har jag hört från alla delar av skogsbruket otaliga gånger. Senast häromdagen då jag satt ner med Sveaskog i ett helt anspråkslöst samtal. Då fick jag höra punkt 1, 2, 3, 4 och 5 i ungefär den ordningen som de är uppställda här ovan. Givet detta blev det extra intressant när forskaren Johanna Johansson ställde konfliktfrågan i relation till ett nationellt skogsprogram. Hon menade att följande punkter måste tydliggöras för att ett nationellt skogsprogram inte ska haverera likt FSC:

- Vilka deltar och på vilka villkor?

- Resurser och ledarskap

- Vikten av tydliga ramar och mandat

- En gemensam begreppsapparat?

- Vad innebär samsyn? Hur hanteras brist på samsyn?

- Transparens och ansvarsutkrävande.

De punkter som vi begärt att få klargjort från landsbygdsministern innan vi tar ställning till deltagande har bäring på ovanstående punkter. Att utkräva tydlighet innan man känner att man kan ta ställning till om en process är meningsfull eller inte tycker åtminstone jag är rimligt.

Med detta så lämnar jag nu ämnet om ett nationellt skogsprogram tills vi har fått klarhet i vad vi vill ha klarhet i.

I eftermiddag lämnar jag Visby för i år och går sedan på semester. Vill därför passa på att önska alla er läsare en underbar sommar! Själv tänker jag snickra på mitt hus, njuta av skog och fjäll, mina nära och kära. Ett eller annat blogginlägg lär det nog också bli eftersom jag, semestern till trots, har lyckats planera in ett par roliga och intressanta skogsevenemang under sommarmånaderna.

Fridens,

Malin

Hej,

Befinner mig just nu mitt i den bubblande grytan av politiker, lobbyister och semesterfirare i Visby. Almedalsveckan alltså. I år anordnar Naturskyddsföreningen inga egna skogsseminarier, vilket vi har gjort tidigare år. Något som innebär att jag har frigjort en del extra tid till intressanta möten samt besöka fler skogsseminarium som andra aktörer anordnar.

I går var det ett intressant seminarium om ett svenskt nationellt skogsprogram. Regeringen har redan startat en dialogprocess för ett nationellt skogsprogram. Regeringens tanke och formulering är att alla intressenter som berörs av skogen och dess värdekedja ska delta i denna dialog och att dialogen ska omfatta ekonomiska, sociala och miljömässiga värden samt syfta till att skogen och dess värdekedja ytterligare bidrar till utvecklingen mot ett hållbart samhälle och en växande biobaserad samhällsekonomi.

Jag får väldigt ofta frågan om vad ett nationellt skogsprogram egentligen innebär. Och hur ett nationellt skogsprogram ska kunna bidra till att Sverige kommer kunna uppnå de politiskt beslutade miljömålen som rör skog. Jag önskar att jag kunde svara klart och tydligt på dessa frågor, men det kan jag dessvärre inte. Jag tror inte många blir klokare av att läsa regeringens formulering om ett nationellt skogsprogram.  Och inte blev jag heller klokare av gårdagens seminarium om ett nationellt skogsprogram heller, vilket snarare ökade antalet frågetecken än att räta ut de redan befintliga.

Några nedslag från gårdagens seminarium som bidrog till mer förvirring än klarheter:

  1. Inte en enda gång nämndes miljömålen som en utgångspunkt för det nationella skogsprogrammet. Faktiskt så nämndes inte miljömålen överhuvudtaget innan jag ställde frågan om huruvida målen och de preciseringar som hör till dem skulle utgöra en utgångspunkt eller inte.

Vad jag fick för svar? Något luddigt i stil med att miljömålen och biologisk mångfald (det var förövrigt även i samband med detta ”icke-svar” som biologisk mångfald nämndes för första gången under seminariet) givetvis är viktiga. Dock knappast något löfte om att målen på något sätt skulle vara styrande för arbetet inom ett nationellt skogsprogram. Det kändes istället snarare som att miljömålen lite sopades under mattan. Trots att det är mindre än 6 år kvar tills de ska vara uppnådda.

  1. Tomas Thuresson från Pöyry (vilka arrangerade seminariet) höll en presentation där han på en bild hade markerat en mening som jag tycker var ganska talande gällande tydlighet (eller snarare otydlighet) beträffande mål och syfte i ett nationellt skogsprogram för Sverige i dagsläget: det blir vad vi gör det till.

Just det här med att ”det blir vad vi gör det till” är något oroväckande. Till att börja med så har exempelvis skogsnäringen och miljörörelsen oerhört skilda uppfattningar om verklighetsbeskrivningen vilket bådar för en snigelfartsstart av processen. Jag menar, vi bör ju rimligen börja med att utgå från samma verklighet om vi ska kunna komma någonstans? Vidare känns det som vi står väldigt långt ifrån varandra vad gällande uppfattningar om hur hänsyn ska tas till skogens ALLA värden. Här kommer det nog bli än mer komplicerat när ännu fler intressenter än ”de vanliga” ska delta i processen.

Missförstå mig rätt nu. Naturskyddsföreningen är inte mot ett nationellt skogsprogram, snarare välkomnar vi en process där hela civilsamhället, vetenskapssamhället och skogsbruket involveras. Vi anser dock att denna process uttalat och tidssatt måste leda och koppla till en statlig utredning om en ny skogspolitik. Det finns ett stort behov av politiska förändringar av både politiken i sig, frågan om de otillräckliga styrmedlen samt behovet av en förändring i lagstiftningen. Dessa förändringar måste ske inom en nära framtid och arbetet med förändringarna måste börja nu. Inte inom en outtalad framtid någongång såsmåningom. Och om vi ska börja processen med att först försöka komma överens om vad ett skogsprogram ska leda till så innebär det med alla största sannolikhet att frågan om riktiga förändringar i politik och lag begravs för en lång tid framöver. Den tiden har vi inte att utveckla skogsbruket till att bli såväl hållbart som uthålligt.

Vetenskapssamhället måste dessutom kopplas in och vara delaktig från första början. Detta gäller inte minst naturvårdsforskningen som oftast hamnar i skymundan så fort det ska dialogas mellan skogens olika intressen.

Eftersom det framstår som så hopplöst otydligt vad ett nationellt skogsprogram i realitet ska leda till så har Naturskyddsföreningen i en skrivelse till regeringen ställt upp ett antal punkter på vad som faktiskt måste klargöras inom riktlinjerna för ett nationellt skogsprogram. Dessa punkter innefattar kortfattat följande:

-          Klargörande att processen med ett nationellt skogsprogram blir en del av en skogspolitisk utredning.

-          Fastställande av en tidsplan, åtminstone i den delen som rör den skogspolitiska utredningen.

-          Ett balanserat deltagande på lika villkor, inte minst vad gällande finansiering av resurssvagare aktörers deltagande i processen.

-          Arbetet måste grundas på relevant vetenskapligt underlag, gemensamt språkbruk och vedertagna begrepp och definitioner.

-          Processen måste ha ett uttalat syfte och mål om att bidra till att uppnå måluppfyllelse av miljömålen.

Vi har inte fått något officiellt svar på dessa frågeställningar varför vi inte heller ännu har tagit ställning till vårt deltagande i processen. En sak är vi dock på det klara med, vilket vi uttalat till regeringen: en process med ett nationellt skogsprogram utan en tydlig koppling till konkreta skogspolitiska förändringar och en skogspolitisk utredning finner vi inte vara meningsfull.

Eftersom vi inte har fått några svar på ovanstående så ställde vi frågan om kopplingen till en ny skogspolitik under gårdagens seminarium. Vi fick ett mycket konstigt svar från regeringens representant; nämligen att ramarna för det nationella skogsprogrammet var Skogsvårdslagstiftningen (!). Mycket konstiga ramar kan jag tycka… oavsett så var det inte ett svar på frågan som därför ställdes en gång till. Regeringens representants svar var då ett tydligt nej.

Åter till mina nedslag från gårdagens seminarium:

  1. Södra skogsägarnas koncernchef startade sitt anförande om ett nationellt skogsprogram med följande rader: ”Sverige är ett industriland. Detta måste vara utgångspunkten för ett nationellt skogsprogram”. Vidare klargjorde Södra att man ser att basen för produkterna ur skogen är och ska förbli massa, papper och sågade produkter. Alla produkter utöver detta är blott ett tillägg.

Jag kan bara tolka Södras inlägg som att man vill fortsätta med business as usual. Plus lite till. Typ extra allt. Även Södra glömde att nämna såväl miljömål som biologisk mångfald och skogens många andra värden än bara produktionsintressena. Och bara en liten tanke; hur i hela friden ska vi på allvar kunna ta tillvara skogens roll i en biobaserad ekonomi om vi ska basera användningen av skogen med ett fortsatt fokus på produktion av mer papper, massa och kartong än vad vi idag producerar exempelvis sågade produkter och biobränsle förstår jag inte riktigt. Och därutöver lägga på allt extra som skogen ska räcka till. Södra verkar inte ha några ambitioner att förändra denna tågordning. Och skogen kan inte räcka till allt. Åtminstone inte om vi ska hålla skogsbruket inom ekosystemets ramar.

Vi måste helt enkelt använda skogen klokt och hållbart. För att vi ska använda den är ju självklart.

Slutligen kan jag bara konstatera att i detta seminarium om ett nationellt skogsprogram så utgjordes debattpanelen av två representanter från den svenska skogsnäringen, en representant från näringsdepartementet och en från de finska skogsindustrierna. Ingen från naturvården, ingen från samerna, ingen från friluftslivet, ingen från turismindustrierna.

Inte särskilt imponerande laguppställning i ett program som omfatta såväl ekonomiska som sociala och miljömässiga värden.

I morgon ska jag lyssna på ytterligare ett seminarium om det nationella skogsprogrammet som Skogsindustrierna har arrangerat. Tack och lov är det några fler intressen än näringen som deltar. Ska bli intressant att lyssna till.

Återkommer med en uppföljande rapport i morgon!

Fridens,

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite.

Att bryta mot lagen är per definition olagligt och förenat med straff. Kan man åtminstone tycka.

Låt oss ta ett exempel; om jag kör 90 km/tim på en väg som bara tillåter 70 km/tim så får jag direkt en bot på ungefär 2400 kronor. Har jag dessutom struntat i att spänna fast säkerhetsbältet så kan jag förvänta mig ytterligare 1500 spänn i böter. Lite dyrt kan någon fartglad person kanske tycka, men knappast helt orimligt eftersom det handlar säkerhet för såväl förare som medmänniskor.

Låt oss nu jämföra en lagöverträdelse för samhället i stort med en lagöverträdelse i skogsbruket.

I Skogsvårdslagen står det tydligt att skador på mark och vatten ska förhindras, liksom att skadlig slamtransport ska förhindras. Dessutom står, med allra största tydlighet, att allvarliga körskador SKA förhindras. Inte att de ska begränsas eller undvikas, utan rätt och slätt förhindras. Allvarliga körskador är till exempel sådana som leder till skadlig utförsel av slam.

Det finns alltså tre hela föreskrifter under 30 § skogsvårdslagen som gör gällande att man inte får köra sönder skogsmarken sådär lite hur som helst. Vilket inte sällan är fallet i dagsläget. Tre föreskrifter som faktiskt borde innebära att man omedelbart stoppar sina skogsmaskiner där marken inte bär och tänker om. I synnerhet eftersom att man ju per definition faktiskt bryter mot det som står skrivet i lagen om man kör fram och tillbaka där marken inte är stark nog att bära tyngden av en skogsmaskin.

Det är här det hela blir lite intressant. För så som regleringen av skogsbruket fungerar så har markägaren inte brutit mot lagen genom att orsaka allvarliga körskador som leder till utförsel av skadligt slam. Även om det i lagen står att just detta SKA förhindras. För att det ska anses som ett lagbrott att bryta mot lagen så måste nämligen Skogsstyrelsen först ha skrivit någon form av förbud om att markägaren, i detta fall, inte får köra fram och tillbaka på känslig mark om det är så att resultatet kan bli allvarliga körskador. Ha här i minne också att Skogsstyrelsen endast besöker max 10 % av avverkningsanmälningarna. I många distrikt ännu färre. Och körskador är bara en av de många föreskrifter som står skrivet i lagen.

Snurrigt?

Låt oss ta ett konkret exempel ur verkliga livet för att göra det hela lite tydligare:

För ungefär en vecka sedan skickade vi in en begäran till Skogsstyrelsen om att de skulle lämna in ett fall till polis och åklagare för undersökning om åtal för brott mot skogsvårdslagen. Ärendet gäller att Norra Skogsägarna i Västerbotten har lyckat med bedriften att totalkvadda en värdefull öringförande bäck genom att köra fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i denna med tunga timmerlass. Detta resulterade givetvis i något som snarare ser ut som ett inferno av stora körskador, slam, lera, gegga – you name it – än en liten skogsbäck. Det anmärkningsvärda i historien är att Norra Skogsägarna i sin anmälan om avverkning dessutom redovisade att man ämnade ta följande hänsyn:

”avser förhindra skador på vatten vid transport över bäckar” genom att ”vara på plats rätt tidpunkt/stockmattor”. (Stockmattor innebär att Norra Skogsägarna lovat att bygga någon form av bro/överfart över vattendraget i syfte att inte skada det).

Stockmattor byggdes, men höll inte. Här kan man tycka att någon lite röd varningsflagga ska ha börjat vifta som fick Norra Skogsägarna att stanna maskinerna, bygga en bro som höll och säkerställa att inga allvarliga körskador orsakades.

Men icke då.

079

087

124

Ärendet är bedömt av Skogsstyrelsen som att allvarliga körskador har orsakats samt att uttransport av skadligt slam är pågående. Alltså brott mot det som står i lagen. För detta har Skogsstyrelsen skrivit ett föreläggande om att körskadan måste återställas (hur i hela friden man nu återställer detta inferno). Skogsstyrelsen har dock inte lagfört själva brottet mot lagen.

Det ska bli intressant att se hur vår hemställan tas emot. Om man tänker pröva ärendet eller inte. Om vi får rätt? Jag tippar på att så inte kommer att ske eftersom det inte är olagligt att bryta mot skogsvårdslagen såvida inte Skogsstyrelsen på förhand sagt till markägaren att denne inte får bryta mot lagen.

Detta snurriga system innebär i klartext att Skogsstyrelsen måste utfärda någon form av förbud i varje enskilt avverkningsärende där det finns en bäck…eller någon som helst möjlighet att markägaren skulle bryta mot någon annan del av skogsvårdslagen vid avverkning.

I hela landet.

Vid varje given avverkning.

Kommer så att ske?

Knappast inte. Istället förlitar man sig på att markägaren inte bara ska följa lagen, utan dessutom ta ett ansvar UTÖVER vad lagen kräver.

Det är det som kallas för sektorsansvaret. Det är det som hela skogspolitiken bygger på. Frihet under ansvar. Det är därför också ganska bedrövande att läsa slutsatserna av en analys som Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket nyligen gjort:

”Sammantaget visar resultatet av analysen att en betydande areal kända värdekärnor med avgörande betydelse för bevarandet av biologisk mångfald inte undantas vid skogsbrukets urval av områden som avses avverkas. Statliga insatser genom rådgivning, tillsyn och formellt skydd av akut hotade värdekärnor är fortsatt nödvändigt för att säkerställa inga omistliga naturvärden går om intet. Likaså kan det konstateras att i det uttalade sektorsansvar som skogs- och miljöpolitiken innebär återstår väsentliga förbättringsåtgärder för skogsbruket att vidta vad gäller att undanta de mest skyddsvärda och kända områdena från skogsbruksåtgärder.”

Fridens,

Malin

Vi befinner oss just nu i slutfasen av en total landskapsomdaning av skogsekosystemet.

Från tusenåriga sammanhängande naturliga skogsekosystem till små beståndsindelningar med omloppstider på 60-100 år innan avverkning ska ske igen.

Från mångfald till enfald.

27

 

Bild 6

DSC_0357

DSC_0392

DSC_0374

 

DSC_0371

 

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Jämför nu den första och den sista bilden.

Fridens,

Malin

 

 

Hej,

Förra veckan var jag på ArtDatabankens årliga naturvårdskonferens, flora- och faunavårdskonferensen. Ett av de mer intressanta ämnena var presentationerna av Sveriges rapportering till EU (Artikel 17-rapporteringen) om bevarandestatus för de arter och naturtyper som omfattas av EU:s habitatdirektiv. Sverige har, i och med sitt inträde i EU, förbundit sig att upprätthålla de naturtyper vi har. En skyldighet och ett ansvar som dessvärre inte alla verkar ta på allt för stort allvar. Detta gäller såväl våra politiker och myndigheter som stora delar av skogsbruket.

Om vi tar de skogliga naturtyperna så är det bara en av dessa som idag har en gynnsam bevarandestatus, nämligen fjällbjörkskog. För övriga 14 skogstyper är det idel röda flaggor, och i princip ingenting har förändrats sedan den senaste rapporteringen för 6 år sedan. Statusen för våra skogstyper är alltså ganska risig och om ingenting förändras på riktigt, och väldigt snart, så kommer naturvården inom några årtionden få anse sig besegrad. Då kommer den totala landskapsomvandling, som pågått länge men framförallt tagit raketfart på 1950-talet, som skogsbruket påbörjat att vara avslutad. Den absoluta huvuddelen av våra skogar kommer då att bestå av unga, kalhuggna och återplanterade, skogar. De små resterna av äldre naturskog som då finns kvar kommer troligen endast att finnas i några få procent skyddade områden.  Detta faktum är något som vi alla vet om. Därför blir det nästan tragikomiskt när företrädare för skogsbruket slår knut på sig själva för att ingen mer skog ska skyddas och för att få fortsätta på den inslagna vägen med kalavverkning som den i princip allenarådande metoden. Tragiskt och inte ett dugg komiskt är att detta, trots all kunskap vi har om det förtvivlade läget för skogens mångfald, även fortgår idag i den lilla del av skogen som har höga naturvärden och som aldrig tidigare kalhuggits.

I Artikel 17-rapporteringen till EU framgår det tydligt att merparten av dagens brukade skogar saknar de kvaliteter som gäller för habitatdirektivets naturtyper. Framförallt saknas det gamla skogar. Det framgår också med allra största tydlighet att de oskyddade skogarna med naturtypskvaliteter som finns kvar behöver bevaras omgående. Det är bra att detta rapporteras till EU. Men det är oerhört bekymmersamt att skogsbruket fortfarande, med såväl politiker som myndigheternas goda minne, avverkar dessa viktigaste skogar under diverse olika täckmantlar.

Under konferensen deltog även miljöminister Lena Ek. Hon sa väldigt många ord utan att egentligen säga någonting. Lite som den proposition för biologisk mångfald som regeringen presenterade för ett tag sedan.

Sen gick hon. Vilket var synd. För hon hade verkligen behövt stanna kvar och lyssna på presentationerna om dagens status för landets naturtyper.

När det gäller skog så är den dystra statusen en avspegling av landets skogsbrukshistoria. Det saknas äldre åldersklasser i brukade skogar, områdena med tillräckligt goda naturtypskvaliteter är för små och alldeles för ofta uppsplittrade i landskapet. Dessutom råder en stor frånvaro av naturliga processer som brand, översvämningar med mera. Vad som behövs för att skogsnaturtyperna ska uppnå en gynnsam bevarandestatus sammanfattade ArtDatabanken i tre punkter:

- Tröskelvärden om minst 20% uppnås

- Kvaliteten upprätthålls

- Arealen är stabil/ökande

Jag har ofta funderat på varför denna rapportering till EU inte får särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. Det är en mycket bra barometer att utgå ifrån när politiska beslut som rör skogen fattas. Och att det behövs politiska förändringar råder ingen tvekan om när man ser hur lite skog som finns kvar i landet som har de naturtypskvaliteter som överhuvudtaget behövs för en gynnsam bevarandestatus:

IMAG2133

I de mest hotade skogarna, där det mest intensiva skogsbruket bedrivs (d.v.s. nedanför den alpina regionen), har vi alltså bara 4–6% skog kvar med de kvaliteter som krävs. Om några år kommer dessa siffror troligen ha sjunkit ytterligare om vi fortsätter på inslagen väg. Det är alltså bråttom, och med så många intressenter som har som fokus att bruka skogen på samma sätt som idag, eller än mer intensivt, så behövs reella och rejäla förändringar i lag och politik.

När Skogsstyrelsen fick frågan om hur de ser på utvecklingen och hur man ska nå gynnsambevarandestatus utifrån ArtDatabankens utvärdering så gav myndigheten en bild utifrån de styrmedel som finns idag. Samtidigt erkände myndigheten att de ser stora behov av att återskapa värden i naturtyperna. Vid frågan om det ens är möjligt att uppnå tröskelvärdet på 20 % svarade man att de har svårt att se enkla lösningar att återskapa naturtypen västlig taiga.

Jag vet inte heller den enkla lösningen, men jag vet en enkel början: Sluta avverka de skyddsvärda skogarna som ännu finns kvar. Att bevara en befintlig skog med tillräckligt goda kvaliteter torde dessutom vara långt mer kostnadseffektivt än restaurering.

Slutligen, när det gäller skogs- och miljöpolitiken så behöver dessa områden utvecklas i linje med dagens kunskap, landets internationella åtaganden och samhällets mål. Denna viktiga Artikel 17-rapportering bör därför ligga till grund för prioriteringar inom genomförandet av politiken. Både vad gällande områdesskydd, arbetet i vardagslandskapet (80% av skogen) och arbetet med att upprätta en grön infrastruktur i och mellan den brukade delen och de skyddade områdena.

Och vad gällande de många olika intressen som rör skogen så bör ett vara prioriterat framför övriga; nämligen att skogen ska brukas inom de ramar som ekosystemet sätter.

4 – 6 % av skogen med tillräckliga kvaliteter för gynnsam bevarandestatus säger något om hur väl vi håller oss inom dessa ramar idag.

Fridens,

Malin

 

 

 

Hej,

I skogsdebatten är ordet hållbart ofta ett litet, men ack så viktigt, nyckelord. En hållbar utveckling ligger till grund för såväl internationell som nationell miljörätt och innebär att:

”Ekonomisk och social utveckling bör ske inom ramen för vidmakthållandet av välmående ekosystem, så att människan kan leva från avkastningen utan att tära på naturens kapital.”

Ibland blir det därför lite fel när representanter från skogsindustrin säger att Sveriges skogsbruk är hållbart. Jag hoppas verkligen inte att alla delar av Skogsindustrin på fullaste allvar menar att ett hållbart skogsbruk endast definieras av att det just nu växer mer kubikmeter i skogen än vad som avverkas? (Särskilt som avverkningen i skogen faktiskt börjar närma sig tillväxten)

Ännu lite tokigare blir det när vår myndighet Skogsstyrelsen i en faktapresentation, uppenbart avsedd för internationell spridning, inleder med rubriken: ”Hållbart skogsbruk i Sverige”, och övergår sedan direkt till att säga att ”Sveriges skogsbruk bedrivs på ett sådant sätt att skogens biodiversitet, produktivitet, återväxtkapacitet och livskraft är bevarad.” Det är stora ord som Skogsstyrelsen använder när det gäller skogsbruket i Sverige, och jag kan inte låta bli att undra lite över vilka faktaunderlag Skogsstyrelsen har använt när de säger biodiversiteten i skogen är bevarad. För hur mycket jag än letar bland naturvetenskapliga artiklar och forskarrapporter så lyckas jag inte hitta en endaste en som säger att skogsbruket i Sverige är hållbart och att biodiversiteten är bevarad. Och detta är ett informationsmaterial från Skogsmyndigheten i Sverige till resten av EU. Snacka om att sända konstiga signaler, i synnerhet när myndigheten inom Sveriges gränser är tydliga med att miljömål inte nås och att skogsbruket påverkar natur, kultur och människa negativt.

Att representanter från Skogsindustrierna hävdar att vi har ett hållbart skogsbruk (hur de nu kommer fram till det genom att bara visa en ren produktionsaspekt) förvånar mig inte. Men eftersom själva myndigheten manifesterar att vi har ett hållbart skogsbruk så blev jag lite nyfiken över hur själva genomförarna, d.v.s. skogsbruket, använder sig av begreppet i sina redovisningar.  Visst tänjer man lite på begreppet här och var och visst lyfter några just sitt skogsbruk som, i princip, hållbart. Men till skillnad från Skogsstyrelsen så är skogsbruket i det stora hela ändå ganska försiktiga med att säga att hela Sveriges skogsbruk är hållbart. I hållbarhetsrapporter och miljöredovisningar är man generellt dessutom ganska restriktiv med att direkt säga ”vi bedriver ett hållbart skogsbruk”. Istället går det att läsa uttryck som:

”Vi vill främja hållbart skogsbruk”

”Vi vill bidra till ett hållbart skogsbruk”

”Vi strävar efter ett hållbart skogsbruk”

”Bidra till utveckling av hållbart nyttjande”

Detta innebär alltså att inte ens skogsbruket själv anser att det i Sverige bedrivs ett hållbart skogsbruk. Detta öppnar givetvis för en ganska grundläggande frågeställning som jag tycker skulle vara lite kul att dryfta med skogsbruket hellre än att sitta i tidsödande dialoger om detaljer; Vad innebär ett hållbart skogsbruk? Vad som i praktiken utgör ett hållbart skogsbruk är givetvis svårt att besvara i detalj. Därför måste man utgå från politiskt beslutade miljömål och preciseringar om miljötillstånd samt internationella åtaganden. Detta tror jag nog också att hela skogsbruket ställer upp på, konstigt vore väl annars eftersom man inom sektorn har lovat att ta sitt ansvar samt till och med ta mer hänsyn än vad lagen kräver för att bidra till att Sverige når sina mål. Och för att föregå mina kritiker: Detta är inte något jag själv suttit på kammaren och hittat på. Detta löfte är liksom hela grejen med ”frihet under ansvar”. Och för att återknyta till mitt förra blogginlägg; skogsbruket har ju dessutom en ambition att leva upp till detta sektorsansvar.

Mycket visioner, strävan och ambitioner alltså.

Så om vi då utgår från det miljötillstånd som ska råda när vi nått miljömålet Levande skogar, kan skogsbruket då anses vara hållbart idag? På den frågan har vi faktiskt redan facit från såväl Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Vi kommer inte nå målet – och jag har därmed också svårt att se hur skogsbruket skulle kunna anses bedrivas på ett hållbart sätt idag (även om Skogsstyrelsen alltså för bara några år sedan uppenbarligen ansåg att så var fallet. Något som är anmärkningsvärt i sig, men inget jag tänker fördjupa mig i här och nu).

Eller om vi tar våra internationella åtaganden så har Sverige förbundit sig att bedriva ett hållbart skogsbruk i syfte att bevara biologisk mångfald. Hur ska vi klara av att nå det åtagandet när utvecklingen i miljön är negativ?

Länsstyrelserna skriker efter mer resurser för att inte ännu fler värdefulla skogsområden ska gå förlorade. Skogsstyrelsens uppföljningar visar på mycket dålig hänsyn till natur, kultur och människa. Vi når inte miljömålen. Och även om det växer kubikmeter så det knakar i skogen så räcker inte det för att vi ska kunna kalla skogsbruket hållbart. Vi har tragglat på med samma politik i 20 år utan att skönja ljuset i tunneln.

Visst, mängden död ved har ökat. En god indikator på en positiv trend. Dock är ökningen blygsam i relation till den mängd död ved som fanns i det förindustriella skogslandskapet. Då bestod över 20 % av skogsvolymen av död ved. Idag är motsvarande mängd 2,9%. Så även om död ved har ökat så måste den öka oerhört mycket mer om vi ska nå ett naturligt tillstånd i skogslandskapet.

Och visst är det så att mer skog har vuxit in i ett äldre åldersspann. Men det är fortfarande ett faktum att mer än 70 % av skogen är 60 år eller yngre, samtidigt som endast ca 7 % är över 140 år – vilket är en ganska blygsam ålder för en skog. Skogsbruket har i princip sågat av den gren dom sitter på, vilket vi ser resultatet av idag. Inte minst eftersom fragmenteringen av värdefulla naturskogslandskap fortsätter, vilket aldrig någonsin kommer bidra till någon som helst måluppfyllelse. Samtidigt behöver restaureringsinsatserna öka i stora delar av landet. Redan idag görs det många insatser, och dessa är oerhört värdefulla och viktiga, men det behövs göras mer. Och det behövs en rejäl samordning av hur, och var, och med vilka metoder skogsbruk kan bedrivas.

Därför har vi nu tagit ett helhetsgrepp över hela skogslandskapet. I mer än hundra år har vi jobbat med skydd av skog. Vår vision är att 20 % av den produktiva skogen undantas skogsbruk på långsiktig, kvalitetssäkrad och transparent basis, vilket vi givetvis kommer fortsätta arbeta för. Men för första gången har vi djupdykt ner i de övriga 80 procenten av skogsekosystemet i Sverige. De 80 % som ska, och bör, brukas. Med hjälp av jurister och ekologer har vi tagit fram ett förslag till hur en skogspolitik bör utformas för att vi ska kunna ändra kursen från enfald till att främja mångfald och en grön infrastruktur i skogslandskapet. Vi har också gjort en översyn av skogsvårdslagstiftningen och föreslagit hur denna bör skärpas och göras mer rättssäker än vad den är idag. På det sättet blir det enklare för skogsägarna att veta vad politiken förväntar sig av dem. Det blir helt enkelt lättare att göra rätt, och troligen kommer hänsynsuppföljningarnas resultat ganska snart bli mindre svarta. Några kortfattade punktnedslag i vad vårt förslag innebär i praktiken:

- En jämnare åldersfördelning i skogen

- Ökad kunskap om och bättre planering av skogens samlade värden

- Mer variation i brukningsmetoder

- Tydligt införlivande av EU-lagstiftningen i skogsbruket, t.ex. Århuskonventionen och artskyddsförordningen

-  Mer utbytesmarker (inklusive flerpartsbyten)

- Ökad öppenhet och insyn i skogsbruket

- En enhetlig och tydlig lagstiftning genom att skogsvårdslagen inarbetas i miljöbalken

- Tydligt myndighetsansvar genom att Skogsstyrelsens regionala verksamheter flyttas till Länsstyrelsen

Och mycket mer, inte minst vad gällande frågan om skog och klimat. Men den frågan tänker jag ta upp i ett helt eget blogginlägg framöver.

Vårt förslag är inte hela lösningen eller svaret på alla frågor. Många av frågorna behöver dessutom utredas mer. Men detta förslag är vad vi, tillsammans med ekologer och jurister, anser vara nödvändiga – och fullt genomförbara – steg på vägen mot ett hållbart skogsbruk.

Fridens,

Malin

Bild1

 

Hej,

I fredags presenterade Naturvårdsverket den årliga utvärderingen av de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen. Inte helt oväntat så kvarstår faktum från tidigare års utvärderingar; vi kommer inte kunna nå 14 av de 16 målen på utsatt tid. För målet Levande skogar är detta inget undantag, och heller ingen nyhet. Däremot studsar jag till ganska högt när jag läste följande rader i utvärderingen:

”Inom skogsbruket finns ökad ambition att leva upp till sektorsansvaret och många framåtsyftande åtgärder har vidtagits.”

Ursäkta, men det finns en ökad ambition? Det faktiskt är ett faktum att dagens skogspolitik under de senaste 20 åren har förutsatt att skogsbruket ska leva upp till sitt sektorsansvar. Från politiskt håll finns det dessutom en förväntan att skogsbruket, genom sektorsansvaret, ska ta större ansvar än vad lagen kräver. Åtminstone om vi ska nå miljömålen. Denna förväntan är ju också vad som ligger inom den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar”. En devis som skogsbruket uttalat vill ha kvar. Om det nu har tagit 20 år för skogsbruket att visa på en ökad ambition, hur lång tid ska det då inte ta innan ambitionen är nådd? Miljömålet Levande skogar ska vara uppnått inom 6 år. Om detta verkligen ska kunna ske inom ramarna för dagens skogspolitik så krävs det nog lite mer än en ambition om att leva upp till det man har förväntats leva upp till de senaste 20 åren.

Utvärderingen lyfter även behovet av ett förtydligat regelverk i syfte att tydliggöra sektorsansvaret. En ganska enkel logik faktiskt. Skarpare och tydligare regler är lättare att leva upp till än otydliga dito.

Miljöminister Lena Ek säger att hon är bekymrad över att det går trögt, men att detta ska lösas genom att man bryter ner miljömålen till konkreta etappmål.

När det gäller skogen så är dessa etappmål redovisade i regeringens proposition för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som nyligen presenterades . Propositionen är alltså regeringens strategi framöver för att bevara den biologiska mångfalden och säkra de tjänster som ekosystemen ger oss. Regeringens strategi innehåller väldigt många ord. Närmare bestämt 70 896. Man kan välja att ge så många ord ett innehåll med substans, eller så kan man välja att använda väldigt många ord för att dölja bristen på substans. Oavsett hur regeringen tänkt kring substansfrågan så kvarstår två faktum:

  1.        Vi kommer inte nå samtliga de miljökvalitetsmål som har direkt koppling till skog.
  2.        Vi kommer inte nå Nagoyaåtagandet om minst 17 procent skyddad landareal av ekologiskt representativa områden av               stor betydelse för biologisk mångfald.

Vän av ordning kan nu tycka att jag är ute och cyklar, eftersom det i propositionen faktiskt står att till 2020 ska minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal vara skyddade eller bevarade på olika sätt med fokus på områden av särskild betydelse för biologisk mångfald, ekosystemtjänster samt vara sammanbundna inom ekologiskt representativa system. Detta låter givetvis bra och betryggande. Har dock lite svårt att se hur detta ska ske när det gäller den produktiva skogen. Där har runt 4 procent idag ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. Ytterligare ca 5 procent är undantagna från skogsbruk på frivillig väg – huruvida dessa överhuvudtaget kan eller bör räknas in utifrån dagens förutsättningar behöver ses över eftersom det i dagsläget är mycket oklart var alla avsättningar finns, hur de bidrar till måluppfyllelse och framförallt hur långsiktiga dom är. Detta problem har, tack och lov, adresserats i propositionen – även om man lite tokigt nog väljer att fortsätta räkna in dem utan att ha kommit till botten med transparensproblematiken.

Hur som helst, regeringen har alltså utlovat minst 20 procents skydd av områden av särskild vikt för biologisk mångfald. Detta innefattar i allra högsta grad den produktiva skogen. Man pressar ur sig ett löfte om formellt skydd av ytterligare knappt 0,7 procent av den mest hotade naturtypen samt ber skogsbruket om ytterligare drygt 0,8 procent frivilliga avsättningar. I den bästa av världar, d.v.s. om avsättningarna kommer garanteras långsiktighet och transparens, ökar alltså skyddet med totalt 1,5 procent. Hur detta sedan adderar upp till 20 procent har jag lite svårt att få ihop.

Fast nu handlar regeringens proposition inte bara om skydd, och det är ju faktiskt så att 80 procent av skogen ska och bör fortsätta brukas. Och om 20 procents skydd kan tyckas helt omöjligt att nå så är kanske ett hållbart brukande på övriga 80 procent om möjligt ännu svårare. Åtminstone utifrån dagens politiska spelregler. Dagens skogspolitik är nämligen ganska ologisk när det kommer till kritan. Dels så förväntas det, som jag tidigare nämnt, att skogsbruket tar större hänsyn än vad lagen kräver om vi ska nå våra mål. Samtidigt får samhället inte kräva mer av skogsbruket än vad lagen kräver – i alla fall inte utan ersättning till markägaren, och här verkar inte regeringen ha någon ambition att skjuta till medel. Vad lagen faktiskt kräver är vidare ganska otydligt eftersom det enda någotsånär tydliga i lagen, vad gällande miljöhänsyn, i princip endast är utformat som allmänna råd istället för skarp lagtext vilket möjligen innebär att lagtexten upplevs som rådgivande snarare än bindande. Detta kan i och för sig vara en av orsakerna till att så många avverkningar i Skogsstyrelsens tidigare uppföljningar bedömts ligga under lagnivån. Och som grädde på moset så är det så när som helt omöjligt att bli bötfälld om man ändå bryter mot lagen.  Att hänsynskraven i Skogsvårdslagen dessutom är för lågt ställda och inte ens lever upp till de minimikrav som ställs i miljöbalken är ju ytterligare en ologisk knut i politiken som måste lösas upp. Delar av miljöbalken gäller nämligen idag även för skogsbruket.

En positiv förändring dock, som är gällande från och med i morgon den 1 april, är förtydligandet av samrådskravet enligt miljöbalken som innebär obligatorisk samrådsplikt för skogsbruksåtgärder som kan komma att ”väsentligt förändra naturmiljön”. Rent krasst sett så kan man ju diskutera om ett 40 hektar stort kalhygge är att väsentligt förändra naturmiljön eller inte (i synnerhet om skogen aldrig tidigare kalhuggits). Så långt går givetvis inte Skogsstyrelsens föreskrifter och även om de behöver skärpas ytterligare så är det åtminstone ett steg i rätt riktning. De nya föreskrifterna innebär bland annat att avverkning av nyckelbiotoper måste anmälas för samråd, liksom dikesrensning, skogsgödsling och askåterföring.

Samrådsplikten gäller givetvis även oregistrerade nyckelbiotoper. Problemet man måste komma tillrätta med här är det stora mörkertalet av nyckelbiotoper som finns. Det verkar dessvärre finnas en motvilja bland många inom skogsbruket att öppet registrera sina nyckelbiotoper. Detta visar sig tydligt inom KOMET-programmet där skogsbruket motsätter sig att registrera nyupptäckta nyckelbiotoper. Till saken hör att det årligen avverkas omkring 2000 hektar nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden. Som man känner till. Mörkertalet nyckelbiotoper är som sagt stort. Detta blir en svår nöt att knäcka för ansvarig myndighet. För om man inte anmäler sina nyckelbiotoper som man tänkt avverka för samråd så bryter man mot lagen… Men om man saknar kunskap att identifiera nyckelbiotopen, bryter man mot lagen då också om man inte anmäler dessa för samråd?

Och för att återknyta till början av det här inlägget, skogsbrukets ökade ambition att leva upp till vad som har förväntats av dem i 20 år kommer inte att hjälpa mycket för att Sveriges skogsbruk ska kunna anses vara hållbart inom ekosystemets ramar. Jag tycker nog att vi på 20 år med frihet under ansvar hade kunnat förvänta oss lite mer. Skogsbruket har haft glass och ballonger väldigt länge till bekostnad av en mängd andra värden som skogen ger. Där virkesproduktion bara är ett av värdena.

Fridens,

Malin

Hej,

Såhär i OS-tider kan jag bara sammanfatta nedanstående blogginlägg på följande sätt:

Skogsstyrelsen – Naturskyddsföreningen, 0-1.

Jag har tidigare gjort ett flertal inlägg angående fjällurskogen vid Änok där Skogsstyrelsen gav tillstånd till avverkning. Detta trots att det finns en paragraf i skogsvårdslagen som faktiskt förbjuder avverkning i sådana områden. Och trots att Länsstyrelsen i Norrbotten ansåg att området har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd ej ska få ges enligt sagda paragraf, det vill säga 18 § skogsvårdslagen. Denna paragraf är mycket tydlig på vad som gäller och inte gäller. Nämligen att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Såväl Länsstyrelsen som Naturskyddsföreningen har hela tiden hävdat att avverkning är fullständigt oförenlig med dessa intressen eftersom området ligger där det ligger, nämligen i ett stort sammanhängande urskogsområde.

Med anledning av detta så överklagade Naturskyddsföreningen Skogsstyrelsens avverkningstillstånd för några år sedan till Förvaltningsdomstolen. Och vi vann, d.v.s. domstolen ansåg att avverkningstillståndet skulle rivas upp och att vi hade talerätt i frågan. Skogsstyrelsen däremot (som förövrigt ALDRIG verkar ha kommit på tanken att det faktiskt finns en 18 § som kan stoppa irreversibla ingrepp i våra fjällskogar) tyckte dock att Naturskyddsföreningen skulle hålla sina fingrar borta från deras verksamhet – en verksamhet som innefattar att aldrig någonsin ha använt 18 § sedan den infördes i lagboken 1991. De överklagade därför Förvaltningsdomstolens beslut till Kammarrätten med motiveringen att föreningen inte kunde anses ha talerätt i frågan.

Ärendet fick nu en annan vändning och handlade således inte alls längre om tillståndet till avverkning eller inte, utan snarare om Naturskyddsföreningen har talerätt enligt Århuskonventionen eller inte. Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut i ärenden som rör rätt till överprövning av beslut som rör miljön. I detta fall var det ett tillståndsbeslut som rörde avverkning av mycket värdefull fjällskog.  Skogsstyrelsen vann sin överklagan och kommenterade den på följande sätt:

Vi är nöjda med domen. Skulle Naturskyddsföreningen vunnit detta skulle det betyda att de har rätt att överklaga alla våra beslut.”

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen;  jag tycker att det är anmärkningsvärt att skogsstyrelsen som så behjärtansvärt eftersträvar dialog, öppenhet och samverkan tydligen endast vill ha detta på premisser där myndigheten själv alltid har det sista ordet.

Nåväl. Vi överklagade givetvis denna dom till högsta instans, nämligen Högsta Förvaltningsdomstolen. Och idag kom beskedet. Klippt och klistrat från domen:

”För att säkerställa tillgång till effektiva rättsmedel för allmänheten i enlighet med Århuskonventionens krav bör mot den angivna bakgrunden besluten anses angå Svenska Naturskyddsföreningen i den mening som avses i 22 § förvaltningslagen. Föreningen har således haft rätt att överklaga besluten. Kammarrätten skulle alltså inte ha avvisat föreningens överklagande. ”

Detta är en stor seger för naturvården. I sak innebär detta nu att ärendet skickas tillbaka till Kammarrätten för prövning. Det vill säga att vi är tillbaka på ruta 1, nämligen om en avverkning i Änok är tillåtet enligt 18 § i skogsvårdslagen. Jag personligen har svårt att se hur den kan vara det då en avverkning i området strider mot i princip varenda skrivning i 18 §.

Fortsättning lär följa…tillsvidare kan ni läsa domen här.

Änok

Jag tar en vilopaus under inventeringarna i Änokskogen.

Fridens,

Malin

Hej,

Igår fick jag ett telefonsamtal från en äldre herre som äger en ganska stor skogsfastighet i Mellansverige. Han var inledningsvis ganska irriterad och frågande till hur vi egentligen tänker när vi hittar skyddsvärda skogar, t.ex nyckelbiotoper, och anser att dessa inte får avverkas. Det är ju inte olagligt att avverka vare sig nyckelbiotoper, livsmiljöer för hotade arter eller stora värdekärnor heller för den delen. Vi resonerade lite fram och tillbaka kring detta med nyckelbiotoper och vad det egentligen är med nyckelbiotoper som är så speciellt. Då kröp det fram att denna herre själv ägde stora områden av mycket skyddsvärd skog.

”Jag har nog runt hundra hektar tallskog som är minst 300 år”. Jag kunde här inte låta bli att undslippa ett litet ”Jisses!”. Jag menar, hur många % av landets skogar är över 300 år?! Inte särskilt många. ”Jag tolkar det som att jag har fin skog då alltså” skrattade herren som först inte alls ville berätta var han hade sin skog, men som nu varmt beskrev sin hänglavsrika gammelskog och dess läge. Han sa att han ju självklart också ville vara med och bidra till att bevara den biologiska mångfalden, även om han inte kunde så mycket om vare sig arter eller ekologiska samband. Han gillade helt enkelt bara fenomenet biologisk mångfald och framförallt sin egen gammelskog. Dessutom var han till åren kommen också, så han ville även säkerställa att skogen skulle få stå kvar även när han var borta.

Det var ungefär här i vårt samtal som vi kom till den springande punkten. Herren utbrast irriterat att ”Det finns ju inga pengar att skydda skog för”, då blir det ju väldigt frustrerande när tillexempel ni hittar skyddsvärda skogar och hävdar att dessa inte bör avverkas. I denna fråga ger jag honom helt rätt. Det är klart att det är frustrerande att naturvården å ena sidan dokumenterar skyddsvärda skogar och rapporterar dessa till myndigheterna, och myndigheterna sen inte kan svara upp mot markägarens behov av ersättning. Jag menar, bara för att man äger skog så är man ju per definition inte en rik knös som har råd att helt avsätta hela sin skog för att den är skyddsvärd. Det är här dock en milsvids skillnad mellan mindre markägare och stora bolag. Jag tycker nog att vi ska kunna kräva av de stora bolagen att ta ett långt större ansvar än vad de gör idag – åtminstone så länge våra politiker räknar med att nå landets politiska mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald med stor hjälp av frivilliga insatser. De stora bolagen har råd att avsätta mer till naturvård än vad de gör idag. Ta tillexempel SCA:s senaste kvartalvinst på dryga 2 miljarder kronor. Sätt det i relation till denna herres några hundra hektar skog som han vill bevara, men inte har råd att genomföra helt gratis. Även om han skulle avsätta 10 % av sitt markinnehav frivilligt så innebär det att han ändå skulle vara tvungen att avverka åtskilliga hektar av sin 300-åriga skog för att få det att gå ihop. Och detta ville han verkligen inte göra, men det är hans verklighet. Och om nu länsstyrelsen eller skogsstyrelsen skulle prioritera att skydda hans skog så finns det en mycket överhängande risk att han inte får ut någon ersättning för detta på många år. De mindre markägarna blir också lidande när storbolagen med sina många tusentals hektar skog vägrar avsätta en endaste hektar mer än de redan gör utan att få ersättning eller ersättningsmark. De knappa resurserna som regeringen skjuter till för skydd av skog räcker helt enkelt inte till för alla skyddsvärda skogar som inte får avverkas om vi ska kunna bevara den skogliga mångfalden.

Detta leder mig snabbt till något jag hört och läst att vår miljöminister har proklamerat med största tydlighet vid flera tillfällen. Miljöminister Lena Ek sa redan 2011 att inga skyddsvärda skogar ska huggas. Detta uttalande har hon sedan upprepat i flera tal, nu senast 2013 under konferensen Folk och Natur  samt vid ArtDatabankens Flora och Faunakonferens förra året. Med eftertryck har hon sagt att regeringens mycket tydliga ambitioner är att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. De ska skyddas genom formellt skydd (kostar pengar) eller frivilliga avsättningar. Punkt.

Exakt detta står, anmärkningsvärt nog, också att läsa i den senaste budgetpropositionen för allmän miljö och naturvård. Där skriver sittande regering även att ”Växt- och djurarter ska kunna sprida sig i landskapet … på ett naturligt sätt”.

Ursäkta, men hur i hela friden ska växt och djurarter kunna sprida sig på ett naturligt sätt i landskapet om landskapet ser ut såhär?:

100_0001

IMG_0090

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag vet inte vilken verklighetsbild regeringen har av skogen. Men vi står inför fullbordat faktum i stora delar av skogslandskapet – i synnerhet i norra Sverige – där enorma arealer har, i princip, dammsugits på virke under många år och ingenting finns kvar utom små isolerade, enskilda platser av värdekärnor samt små, isolerade, enskilda platser av (för maskinerna) svårtillgänglig terräng. Vilket gör nästföljande mening ur Regeringens proposition fullkomligt förbryllande: ”Sker inte detta riskerar arter eller artpopulationer att bli isolerade på enskilda platser…”

Jag tror nog att Lena Ek och övriga regeringen behöver åka en liten sväng till exempelvis Västerbotten, Jämtland/Härjedalen eller Norrbotten för att ta en titt på vad, framför allt, storskogsbruket – inte minst de själv genom statliga skogsbolag – har gjort med skogslandskapet. Sen bör det göras en konsekvensanalys över vad detta innebär när man lite nonchalant spottar ur sig att skyddsvärda skogar inte ska huggas och att växt- och djurarter ska kunna sprida sig i landskapet på ett naturligt sätt.

Ord är billiga, handling kostar. Regeringen måste inse detta. Och de måste inse det nu, medan det fortfarande finns oskyddade skyddsvärda skogar kvar.

Regeringen säger även i sin budgetproposition att ”ytterligare värdefulla områden, såsom gammelskog, ska ges ett långsiktigt skydd och förvaltas väl.” Intressant detta, eftersom jag på rak arm kan nämna minst 50 skyddsvärda, gamla, skogar och skogsområden som är hotade av avverkning just i detta nu.

Det är ett faktum att vi inte når våra miljömål som rör skogen, detta är något som varje länsstyrelsetjänsteman lever med varje dag när de inser att det inte finns tillräckligt med pengar för att skydda alla skyddsvärda skogar och där markägaren inte vill avsätta frivilligt. ”Pengar eller jag hugger” är dessa tjänstemäns verklighet. Pengar saknas, och många av länsstyrelserna i landet har redan gjort av med årets budget (!) innan februari ens är här. Hur kommer det sig då att vi aldrig någonsin hör någon landshövding yttra sig om detta tragiska? Landshövdingarna, om någon, kan ju faktiskt belysa detta gigantiska problem och se till att informationen når de rätta kanalerna. Framförallt Miljödepartementet. För departementet själv verkar knappast ha koll på hur verkligheten i skogen faktiskt ser ut.

Inte heller Naturvårdsverket verkar ha mod att riktigt ta bladet från munnen. Istället för att kraftfullt klargöra för våra beslutsfattare att pengarna inte räcker till för att möta regeringens ambitioner om att skydda skyddsvärd skog så skickar verket en förfrågan till en länsstyrelse om det inte går att ”se över reservatsavgränsningen utan att förlora allt för mycket av värdekärnor”.  Ursäkta – ska länsstyrelserna nu börja köpslå om avgränsningarna på reservaten också på grund av bristande resurser istället för att verket vänder sig direkt till beslutsfattarna och kräver en lösning på problemet? Nu vet jag ju i och för sig inte hur ofta Naturvårdsverket föreslår länsstyrelsens tjänstemän att minska avgränsningarna, men att det har skett ens en gång tycker jag är en oerhört oroväckande signal om att våra myndigheter och själva Naturvårdsverket kanske faktiskt lite grann mörkar den pressade situation som faktiskt råder gentemot regeringen; att skyddsvärd skog inte kan skyddas med de medel som finns.

Alltså sådana skogar som regeringen säger inte ska huggas.

Länsstyrelsen i Jämtland beskriver dock läget ganska bra på sin hemsida i några korta ord: ”Utvecklingen vad gäller Ett rikt växt- och djurliv är också negativ, inte minst på grund av förlusten av skogshabitater. Med dagens avverkningstakt kommer cirka 75 procent av den äldre skogen nedom fjällen i Jämtlands län att vara avverkad år 2020.” Denna nyhet är dock inbäddad på deras hemsida bland massa annan information, och går nog de flesta förbi.

Det är så oerhört frustrerande att jobba med naturvårdsfrågor när det verkar som att miljörörelsen är de enda som faktiskt upprepat lyfter frågan om avsaknad av resurser. Istället borde det väl rimligen vara de som arbetar med att skydda skogarna som skriker högst efter ökade resurser? Dilemmat är dock att de frustrerade tjänstemännen inte vågar säga något själva av rädsla att åka på tillsägelser från sin arbetsgivare. De frustrerade tjänstemännens ledningar vidarebefordrar, av någon helt outgrundlig anledning, knappast problemet till beslutsfattarna. Inte heller syns de i debatten, där de borde vara synliga om de verkligen har en vilja att genomföra politiken och leva upp till regeringens ambitioner. Skogsbruket säger ingenting – även om de är de som skulle gynnas mest av ökade resurser – men det är klart, skogsbruket lyder ju lite indirekt under Skogsindustriernas virkeshunger, och Skogsindustriernas affärsidé är ju knappast att undanta skog från skogsbruk. Tvärtom.

Om jag fick önska bara en sak i debatten om skydd av skogsmark så är det att Skogsstyrelsens generaldirektör tillsammans med landets Landshövdingar och Naturvårdsverkets generaldirektör tog bladet från mun och sa som det verkligen är. Vill regeringen bevara skyddsvärda skogar så behövs det mer pengar och mer ersättningsmark från statliga skogar. Istället så hör vi nästan inget om detta. De enda nyheter som sipprar ut från länsstyrelserna är i princip när det har bildats ett nytt reservat. Och vad ger det för signal till beslutsfattarna? Från Skogsstyrelsehåll hör vi nästan bara ”dialog, dialog, miljöhänsyn, dialog”. Visst är det viktigt med både dialog och miljöhänsyn, men det hade varit klädsamt om ledningen för myndigheten även påtalade det plågsamma faktum att deras tjänstemän inte kan skydda all skyddsvärd skog.  Även om enskilda tjänstemän från Skogsstyrelsen har lyft bristen på resurser vid flertalet tillfällen så verkar ledningen inte tycka att detta är något större bekymmer som kräver särskild uppmärksamhet. När det gäller Naturvårdsverket så har de förvisso lyft frågan i ett nyhetsprogram för något år sedan. Men sen dess har det varit ganska tyst måste jag säga.

Och den stora tystnaden står ledningarna för Skogsstyrelse, Länsstyrelse och Naturvårdsverk för. De som verkligen skulle kunna få fart på både debatten och besluten.

Eller så har jag helt missat något.

Ett annat alternativ för att få regeringen att fatta situationen är att länsstyrelserna helt sonika börjar fatta reservatsbeslut av skyddsvärda skogar rakt av. Avgränsa och besluta. Även om det inte finns pengar att ersätta markägarna. I det fallet kan ju markägarna alltid stämma staten för att de inte får ut sin ersättning.

Då kanske våra beslutsfattare äntligen fattar att vi har ett problem. Jag menar, de skyddsvärda skogarna som aldrig ska huggas, kommer att huggas om de inte blir skyddade på ett eller annat sätt. Och skydd kostar pengar. För allt kan och kommer inte att skyddas frivilligt. Hur mycket regeringen än vill.

Fridens,

Malin

Hej,

Läser idag i tidningen Skogen att två domar har fallit för brott mot Skogsvårdslagen. Om de vunnit laga kraft eller inte är oklart, men i dagsläget har två domar fallit.

Vad jag läst så har Skogsstyrelsen det senaste året skärpt tonen och anmält ett flertal ärenden till polis och åklagare där man anser att lagen inte efterlevts. Nu är det i och för sig ytterst oklart om alla dessa ärenden är färdigbehandlade eller inte, så jag lämnar just antalet dömda ärenden vid detta.

Men en sak slår mig. Minst 20 ärenden som Skogsstyrelsen har hanterat handlar om avverkningar som har skett utan en avverkningsanmälan. Eller kanske jag ska säga snart minst 21 ärenden, för idag lämnade vi in en hemställan till Skogsstyrelsen om att överlämna ett ärende till polis och åklagare. Ärendet handlar om att statliga Sveaskog har avverkat skog i Norrbotten utan att anmäla detta. Man kan tycka att åtminstone ett statligt bolag har tillräckligt bra koll på regelverket för att begripa att skogen måste anmälas innan den avverkas, oavsett omständigheterna. Hur det går med just det ärendet får jag återkomma om.

Hur som helst, avverkningar av skogar över 0,5 hektar som har skett utan avverkningsanmälan är per definition olagliga. Man anmäler vad man ska avverka innan man avverkar. Det som då slår mig är timmerförordningen, en förordning som varit gällande i Sverige sedan mars förra året. Timmerförordningen förbjuder handel på EU:s marknad med virke och trävaror som kommer från olaglig avverkning. Svenska skogsägare måste följa bestämmelserna i förordningen oavsett om det är statliga Sveaskog, någon skogsägarförening eller en enskild markägare med några hektar skog.

Vi har alltså 2 domar. Skogsstyrelsen hanterar ett 20-tal ärenden kring avverkning utan avverkningsanmälan.  (Sedan lär det ju finnas ett ansenligt mörkertal av olagliga avverkningar för jag tror knappast Skogsstyrelsen har tid och möjlighet att gå igenom varenda kvadratmeter av Sverige i jakt på fall att driva). Den naturliga frågan kring detta är då vart timret från dessa avverkningar har tagit vägen? För de får ju inte hamna inom EU:s inre marknad. Då har man brutit mot timmerförordningen.

Detta leder mina tankar vidare till frågan om vad som omfattas av pågående markanvändning. I skogsvårdslagens hänsynsregler (för naturvård, kulturmiljön och rennäringen) för skogsbruk så får myndigheten inte meddela föreskrifter om dessa innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.

Frågan är bara vad som egentligen rimligen ryms inom begreppet pågående markanvändning? I förarbetena till lagstiftningsreformen 1972 så framhöll man att ”…bedömning måste ske från fall till fall med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen”.

Om nu bedömningarna ska göras utifrån dessa förutsättningar så måste jag säga att Skogsstyrelsen har varit mycket generös i sina bedömningar.  För att ställa frågan på sin spets:  Är kalavverkning av urskogar pågående markanvändning? Okej, nu har vi inte så jättemånga urskogar kvar i Sverige, och där landar vi också i en definitionsfråga. Är en urskog en skog utan en enda stubbe? Eller är det en skog som aldrig kalavverkats – där det aldrig bedrivits skogsbruk, men väl en mindre påverkansgrad från människor som hämtat enstaka träd till husbehov i svunna tider?  Eller är det något annat? Det beror nog på vem du frågar. Men frågan intressant tycker jag. Går det exempelvis verkligen att räkna stubbrytning som pågående markanvändning? Och det här med främmande trädarter – är det verkligen ”en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen”?

Grejen är den att ingen – vare sig lagstiftare eller domstol – har, mig veterligen, tagit ställning till eller gjort en ordentlig översyn av vad som ryms inom pågående markanvändning, vilket i sig är lite besynnerligt givet att det är begränsningar av pågående markanvändning som triggar ersättningsreglerna. Men ersättningsrätten kan dock rimligen bara gälla vid laglig pågående markanvändning – jag menar, man kan ju knappast få ersättning för att man inte får bedriva skogsbruk som strider mot lagen.  Här behöver lagstiftningen verkligen ses över så att det en gång för alla blir tydligt för markägaren vad som omfattas av laglig pågående markanvändning.

Dessutom, säg till exempel att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras för att en skogsbrukare förbjuds att genomföra en avverkning som skulle orsaka en miljöskada. Ska denne markägare då ersättas? Detta skulle i så fall dessutom strida mot principen om att förorenaren betalar (även kallat Polluter Pays Principle), en princip som innebär att den som orsakar miljöskadan ska täcka kostnaderna som skadan innebär. För skogsbrukets del kan det handla om föroreningar i form av t.ex försurning, utflöde av tungmetaller etc. Något som vi redan vet sker i skogslandskapet som följd av det hårdhänta skogsbruket.

Åter till timmerförordningen och olagliga avverkningar. Om nu Skogsstyrelsen menar allvar med att fortsätta granska och öka antalet åtal så misstänker jag att vi kommer få ett antal intressanta rättsfall, och även domar framöver. Hur i hela friden ska vi då kunna säkerställa att virket från möjliga olagliga avverkningar inte finns ute på marknaden? Detta blir en tuff nöt att knäcka. Och arbetet för Skogsstyrelsen förenklas ju knappast av den veka skogsvårdslagen där tydliga begränsningar inte finns. Ta tillexempel ett av de riktigt stora problemen:

Körskador kopplat till skador på vatten och vattendrag.

Körskador är ett väldokumenterat och välkänt problem inom skogsbruket. Körskador kan även leda till ett ökat utsläpp av tungmetaller från skogsmarken (=miljöskada). I dagens lagstiftning så är körskadorna mycket styvmoderligt behandlade. Givet att körskador ÄR ett utbrett problem, och givet att de kan orsaka en miljöskada så är det inte mer än rimligt att regelverket är tydligt gällande vilken naturhänsyn som måste tas inom ramen för laglig pågående markanvändning.

Skogsvårdslagen är dock löjligt snäll mot de skogsägare som endast är ute efter en snabb profit. Den absoluta majoriteten av avverkningsanmälningarna slipper igenom utan vare sig förelägganden eller förbud. Vilket har resulterat i katastrofala följder där hänsynskrävande biotoper avverkas, körskador uppstått, kulturmiljöer skadats, livsmiljöer för hotade arter utplånats osv. Detta visar inte minst Skogsstyrelsens mångåriga uppföljningar tydligt. Utan förelägganden och förbud kan man dessutom slippa lätt undan med att tänja på gränserna vilket vi ser ske inom såväl den statliga förvaltningen av svenska folkets skog, de stora skogsbolagen och bland skogsägarföreningar.

Och de markägare som ändå gör rätt och bedriver ett hållbart skogsbruk blir de som per definition missgynnas av den oerhört otydliga lagstiftningen vi har.

Fridens,

Malin

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 256 andra följare

Mail till skogsbloggen







Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 256 andra följare

%d bloggers like this: