You are currently browsing skogsbloggen’s articles.

Hej,

Förra veckan deltog jag i Föreningen Skogens årliga höstexkursion. Exkursionens deltagare utgjordes, i vanlig ordning, framförallt av skogsbruket. Naturvården representerades bland dessa dryga hundra personer främst av mig själv och min chef. Detta borde dock inte vara några direkta problem kan jag tycka då skogsbruket verkar ställa upp på dagens politik med två mål som ska väga lika mycket – miljö och produktion. Alltså bör ju båda dessa aspekter hanteras inom ramen för exkursionens tema.

Temat var ”Ett stormigt skogsbruk – vad har vi lärt oss efter Gudrun?” Dessvärre var själva innehållet väldigt homogent – bokstavligt talat. Exkursionen handlade mycket om hur man stormanpassar skogsbruket och sprider riskerna för att kunna hantera framtida stormar. Uppenbarligen innefattar inte stormanpassning och riskspridning inom skogsbruket några direkta analyser av ekologiska effekter. Och av de där politiskt jämställda målen ägnades nog 99 procent av exkursionen åt produktionsfrågorna. För allt vi fick se var homogena granplanteringar, rena plantager med främmande trädslag och ett pappersbruk – vad ett pappersbruk nu har med riskspridning att göra.  Även om det också gjordes en avstickare till ett område med försöksytor för kontinuitetsskogsbruk så kändes det, åtminstone för mig, ganska uppenbart att homogena granplanteringar och plantageskogar var något som den stora massan föredrog. Detta visar inte minst en uppföljning som Skogsstyrelsen gjorde efter stormen Gudrun. Denna visar att den absoluta majoriteten av skogsägarna inte var benägna att prova något nytt. Trots möjligheter till stöd för att stimulera arbetet med återväxten samt för att öka variationen av de trädslag som användes så planterades det gran som aldrig förr och stormområdet utgörs idag återigen till den absoluta största majoriteten av homogena, likåldriga granplanteringar. När det väl kommer till kritan, och möjligheter samt incitament finns att faktiskt skapa en mer variationsrik skog, så verkar det i slutändan ändå vara produktionsintressena som styr handlingarna.

Diskussionerna om riskspridning och användande av olika trädslag tog upp en hel del av programmet. Jag såg, kanske lite blåögt såhär i efterhand, framför mig diskussioner om naturliga trädslagsblandningar och stora lövinslag.

Jag kunde inte haft mer fel. Professor Erik Valinger ställde sig upp och berättade om den studie han genomfört för att utvärdera stormen Gudruns effekter. Studien visar att de blandskogar som fanns i det stormdrabbade området klarade sig bäst. Ett lövinslag på 30% i granskogarna sänkte risken för stormfällning betydligt. Detta bemöttes blixtsnabbt av en replik från en företrädare för Södra skogsägarna som ställde sig upp och antydde att detta inte stämde eftersom det finns någon studie, gjord i ett annat Europeiskt land (här sviker mitt minne – jag minns inte vilken studie eller vilket land, men jag minns innerbörden eftersom jämförelsen var så absurd) som hade visat att granskog som hade kantzoner med löv var lika utsatta för stormfällning. Lövet hjälpte således alltså föga. Jag begriper inte riktigt varför hen drog upp denna studie som en jämförelse. Lite som att jämföra Eiffeltornet med en lyktstolpe i min värld. Professor Valinger pratade om 30 % lövinblandning INUTI skogen, inte utanför i kantzoner. Jag kunde inte låta bli att ifrågasätta denna jämförelse.

Med det ifrågasättande dog dessvärre diskussionen, och med det även mitt något blåögda hopp om att exkursionen faktiskt tog de två politiskt jämställda målen på allvar genom att diskutera användandet av naturligt förekommande trädslagsblandningar för att sprida riskerna och kunna skapa nya skogar med större förutsättningar för skogens alla värden inte bara produktion.

Exkursionen handlade kort och gott bara om ekonomiska intressen och produktion. Helt och hållet utan att i analyserna och diskussionerna kring stormanpassning och riskspridning även väga in det andra helt jämställda målet i skogspolitiken – miljöaspekterna.

Att skogsnäringen inte vill ha någon som helst förändring av dagens politik har de uttalat tydligt, klart och ofta. Detta innebär således att de även ställer upp på de jämställda målen. Denna exkursion visade dock en sådan extrem slagsida åt produktionsintressena att man inte kan bli annat än nedstämd. På de tidigare höstexkursioner som jag deltagit i så har det varit ett ganska stort inslag av miljöaspekterna i programmen vilket alltid resulterat i livliga diskussioner om produktionsbortfall och produktionstapp. I årets program var det ett tydligt fokus på produktionsaspekterna vilket i sin tur dessvärre inte resulterade i några diskussioner överhuvudtaget om bortfall av livsmiljöer och förlust av biologisk mångfald.

Extra tydligt blev detta när vi besökte Sperlingsholm. Ett fastighetsinnehav på ca 3000 hektar där 17 % av innehavet består av rena plantager med främmande trädslag. Detta var tydligen så intressant och viktigt att vi spenderade en fjärdedel av exkursionstiden i detta bisarra landskap. SLU presenterade omfattande produktionsforskning kring främmande trädslag. Självklart sas det inget om de ekologiska konsekvenserna kring användandet av främmande träslag. Företrädaren för Sperlingsholm berättade lite kort, i förbifarten, att de hade avsatt 5 % av sin skog för naturvård. Vad dessa avsättningar bestod av eller hur de låg distribuerade i landskapet framgick dock inte. En ytterligare dimension i dessa avsättningar som självklart heller inte hanterades var det faktum att de ligger i ett så extremt hårt brukat område med plantager och planteringar. Det hade faktiskt varit intressant att höra lite om hur de tänker kring överlevnad och spridningsmöjligheter för naturligt förekommande arter i ett så extremt brukat landskap där en stor del av skogen inte har något som helst med vårt skogsekosystems naturliga livsmiljöer att göra. Men det fick vi inte höra något om. Uppenbarligen anser man sig ta den hänsyn som politiken förväntar sig inom ramen för frihet under ansvar och de två jämställda målen.

Det var ett deprimerande landskap att besöka, men det mest deprimerande var att INGEN i sällskapet verkade ifrågasätta användandet av främmande trädslag. Jag undrade faktiskt i mitt stilla sinne om detta extremlandskap verkligen var något som skogsnäringen till viss mån ställer sig bakom, en fråga som blev ännu mer befogad när jag fick frågan om inte detta ändå kunde accepteras på begränsade ytor. I min värld handlar inte 17 % av 3000 hektar om några begränsade ytor. Idag består redan en större areal av landets produktiva skog nedanför fjällnära gränsen av främmande trädslag än vad som är formellt skyddat inom samma område. Att man i skenet av detta så enträget motsätter sig mer skyddad skog men inte verkar frånsäga sig ett ökat användande av främmande trädslag är för mig oerhört skrämmande. En liten ljusglimt var dock att Skogsstyrelsen ändå, på sitt vanligt väldigt försiktiga sätt, verkade ta avstånd åtminstone från ett så intensivt skogsbruk som det som bedrivs på Sperlingsholm. Men jag hörde faktiskt ingen från skogsbruket opponera sig. Inte en enda. Detta borde egentligen ha gjort mig rosenrasande, men på något sätt var jag ändå inte förvånad. Jag kände mig mest beklämd över vart vi är på väg när skogsnäringen står och diskuterar, bland annat, riskspridning genom ett ökat användande av främmande trädslag. För att stormriskerna troligen kommer öka i framtiden var alla överens om. En representant från LRF kontaktade mig dock ett par dagar senare. Hen hade nog reflekterat lite över detta också och skrev att ”Den formen av brukande är inget som vi i familjeskogsbruket välsignar.” Detta gläder mig givetvis, men ger egentligen inget svar på om familjeskogsbruket står bakom ett ökat användande av främmande trädslag generellt. Något som jag verkligen inte hoppas eller ens vill tro.

Under exkursioner likt denna blir jag ofta föremål för otaliga frågeställningar kring skogscertifieringen FSC. Denna exkursion var inget undantag. Men i just denna exkursion blev en del av frågeställningarna ganska absurda.

Till exempel så verkade en högt uppsatt representant från Södra skogsägarna något upprörd kring att FSC endast tillåter att 10 % av markinnehavet får innehålla främmande trädslag. Han ställde därför frågan till mig om jag inte tycker att det vore rimligt att FSC ökade tillåtandet av främmande trädslag till 20 % eftersom Sperlingsholm i dagsläget inte kan certifieras genom sitt generösa användande av exoter. Denna fråga var för mig helt absurd av följande anledning:

- Södra skogsägarna erbjuder markägare att FSC-certifiera sig genom dem. Rimligen borde Södra skogsägarna således veta   vad som står i FSC:s regler. Där står nämligen att gränsen för användande av främmande trädslag ligger på 5 %. Inte 10%.

Moderatorn för exkursionen lät mig inte besvara denna fråga eftersom Naturskyddsföreningen inte längre är medlemmar i FSC Sverige. Möjligen ett snyggt sätt att rädda ansiktet på representanten från Södra skogsägarna och exkursionen från ett möjligt pinsamt scenario. Det kan jag väl i viss mån förstå. Men det väcker ändå min nyfikenhet. Hur ser det egentligen ut med främmande trädslag i verkligheten på de skogsinnehav som certifieras under Södra skogsägarnas paraply om inte organisationen själv vet var gränserna går? Eller menar Södra på fullaste allvar att det är rimligt med en höjning av 15% för användandet av främmande trädslag inom ramen för något som ändå klassificeras som en miljömärkning?

En annan diskussion som jag hade kring FSC med en mycket högt uppsatt representant från Stora Enso fick mig dock ännu mer förbluffad. Och inte minst riktigt bekymrad. Hen tyckte, som många andra, att Naturskyddsföreningen bör gå tillbaka till förhandlingsbordet inom FSC. Detta eftersom (citerat fritt ur mitt minne) ”FSC är framförallt en dialogprocess”. Jag frågade om det verkligen var så hen ser på FSC, och det var det. Jag kände mig då tvungen att påminna hen om att FSC faktiskt är en miljömärkning, som ger skogsburket bättre betalt för sitt virke. En märkning som sedan stämplas på skogsbrukets produkter för att köparen i slutledet gärna betalar mer för att känna sig trygg med att ha införskaffat en träprodukt som härrör från ett hållbart skogsbruk.

Jag fick då svaret att ”så ser inte jag det, det är en dialogprocess. Vi har nog lite olika syn på vad FSC är” (även detta citerat ur mitt minne – dock med samma innebörd).

Jag undrar om kunderna till FSC-produkter verkligen ställer upp på denna syn av vad FSC är? Representanten från Stora Enso var dock mycket bestämd i sin uppfattning om att FSC främst är en dialogprocess. Om detta är Stora Ensos uppfattning så undrar jag lite över hur övriga skogsbruket ser på FSC. Som en dialogprocess eller ett självpåtaget ansvar gentemot konsumenterna?

Det finns mycket mer att skriva om denna exkursion, men jag tror jag stoppar här. Jag kan bara hålla med min kloke chef som dagarna efter exkursionen hade en övervägande reflektion:

”Jag känner mig väldigt beklämd”

Och för att slutligen återknyta till rubriken på detta inlägg. I Föreningen Skogens tidning Skogen så har otaliga ledare skrivits som faktiskt rör pudelns kärna.

Vi kan visa hur man kan både odla skog och älska träd.”

Nu är det dags att ändra målbilden för skogsodlandet i Sverige.

Behöver vi slåss för virkesodlandet i hundra år till?

Det är odling det handlar om och årets exkursion förstärkte bara denna bild. Odling i ett naturligt ekosystem – detta, om något, är ett ekologiskt vågspel.

Fridens

Malin

20140918_093322_resized

Känner mig en smula malplacerad.

Hej,

Åter från en lång semester som inte alls blev som jag hade tänkt. Med den långa semestern följde även en lång tystnad här på bloggen. Inte heller det hade jag tänkt. Men ibland tar livet helt enkelt vändningar som man inte alls hade planerat eller tänkt sig. Så är det bara.

Hur som helst så är det idag exakt 19 dagar kvar till valet, detta så kallade supervalår. Utgången är just nu oerhört oviss. Det känns lite som att vad som helst kan hända.

För oss som länge följt med i partiernas skogspolitiska debatt så måste jag säga att jag känner mig något förvirrad av alla budskap som nu svischar förbi i raketfart. Vissa mer relevanta än andra.

Ett av de konstigaste uttalandena stod nyligen miljöminister Lena Ek för när hon sa att ”Antalet skyddade naturområden, våtmarker och marina reservat har aldrig varit fler än nu.”

Ehhh… nä, det är ju såklart helt korrekt. Men hur tänkte hon? Jag menar, för varje reservat som bildas så växer ju andelen reservat per definition och blir fler än tidigare (såvida man inte avvecklar reservat i högre takt än de bildas nya såklart). Oavsett vem som sitter med taktpinnen i handen. Skillnaden är bara den att sittande regering har nedmonterat anslaget för biologisk mångfald successivt sedan 2006. Genom att dela upp anslaget i nya poster och göra omfördelning av ansvar mellan myndigheter försöker regeringen uppvisa en ökad takt i skogsskyddet. Dock har det faktiska anslaget för områdesskydd sänkts under mandatperioden.

Förutom konstiga uttalanden råder även budskap som ökar förvirringen i och med att de är så splittrade.

Lena Ek har vid flera tillfällen fört fram att regeringen har en tydlig ambition att skyddsvärda skogar inte ska avverkas utan bevaras antingen med formellt skydd eller genom frivilliga avsättningar. Gott så. Tyvärr är detta fortfarande bara ord, för skyddsvärda skogar avverkas så gott som dagligen.

Bra är att miljöministern också lyft att en ökad miljöhänsyn behövs i brukandet, samt att miljöhänsynen behöver tydliggöras och utvecklas.

Att miljöhänsynen behöver tydliggöras och utvecklas – inte minst i skogen – är Naturskyddsföreningen helt ense miljöministern om. Framförallt behöver det verkligen tydliggöras vad som är lagligt och olagligt inom skogsbruket. Jag skrev tidigare ett inlägg om lagliga lagbrott där vi hade skickat in begäran till Skogsstyrelsen om att polisanmäla två ärenden om obefintlig miljöhänsyn, så obefintlig att till och med myndigheten själv inte ansåg att dessa levde upp till lagens krav. Svaret vi fick talar sitt tydliga språk. Det verkar som det går att göra i princip vad som helst i skogen med den lag och politik vi har idag. Frihet under ansvar kallas det.

20140826_181936

Så bra som det känns att miljöministern ändå faktiskt uttalat ett behov om ökad miljöhänsyn, lika snurrigt blir det då när landsbygdsministern plötsligt deklarerar att regeringen nu vill genomföra regelförenklingar i skogen:

”Ett sådant förslag är att korta den så kallade sexveckorsregeln, det vill säga den tid som en markägare måste vänta från det att en avverkningsanmälan har lämnats till Skogsstyrelsen tills dess det är tillåtet att påbörja avverkningen. Skogsstyrelsen ges i uppdrag att analysera och beskriva hur myndighetens arbete skulle behöva organiseras för att möjliggöra en kortare tid med bibehållen kvalitet när det gäller miljöhänsyn, produktion och dialog.”

Sätt nu denna föreslagna regelförenkling i relation till Skogsstyrelsens svar på våra dokumenterade regelbrott här ovan. Hur i hela friden ska myndigheten hinna med att på halva tiden upprätta förelägganden eller förbud när de inte ens hinner med denna tillsyn i dagsläget? För någon ökad budget till myndigheten för att arbeta med tillsyn har i alla fall inte jag hört talas om.

Är det då inte mer logiskt med en tydligare lag som åtminstone går att lagföra?

Eller det kanske inte är meningen att Skogsstyrelsen ska hinna med tillsynen i den utsträckning som skulle behövas med den luddiga lag vi har?

Det verkar dessvärre inte bättre när man lyssnar på miljö- och landsbygdsministerns partiledare Annie Lööf: Ökad produktion i skogen och massvis med frihet under ansvar.  Frihet under ansvar fungerar inte i dag. Jag kanske har missat något, men jag kan för mitt liv inte förstå hur denna ökade produktion ska kunna genomföras med full fart på friheten utan att vi kommer få fler lagbrott i skogsbruket. Ja, eller lagbrott enligt de paragrafer som finns i Skogsvårdslagen – även om det uppenbarligen inte är så särskilt olagligt att bryta mot dem.

Det är dessvärre inte bara Centerpartiet som ivrigt förespråkar ett ökat uttag av råvara. Även Socialdemokraterna uttalade detta tydligt idag. Partiledaren Stefan Löfven sa på en presskonferens att mer råvara ska tas ut ur skogen – ”utan att tumma på vår höga naturvårdshänsyn.” Vilken höga naturvårdshänsyn som Löfven syftar på är dock mycket oklart. Åtminstone har jag svårt att se att nedanstående hyggen, från olika delar i landet, någon form av den höga naturvårdshänsyn som Löfven hänvisar till:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA Lainio_120630_FF_0426 Helikopterbilder_111001_FF 217

 

Avreglering av en redan avreglerad lag. Mer frihet och ökade uttag. Givet detta så känns kanske utgångsläget inte så jättemuntert.

Men backar vi bandet ett par år så var det lite andra ord i skällan – även från såväl Centern som Socialdemokraterna – och tydliga skiljelinjer i skogspolitiken. Tidningen Skogen rapporterade i oktober 2012 följande. Citaten är hämtade från föreningen Skogens höstexkursion 2012:

”Skogsvårdslagen måste bli tydligare…(Fp)”

”Det är rimligt att göra en översyn av skogspolitiken… Det är viktigt att se till att skogspolitikens två jämställda mål verkligen är jämställda…(S)”

”Miljöhänsynen måste bli mer framträdande i lagen och det måste finnas mer utrymme för alternativ till trakthyggesbruket…(Mp)”

”Skogsägare som vill gå före och testa nya former av skogsskötsel måste uppmuntras…(V)”

”Miljöhänsynen i 30 § är för mycket bedömningssport idag… (M)”

”Men de frivilliga avsättningarna måste bli mer transparenta – då först kan de anses skyddade enligt Nagoya-överenskommelsen…(C)”

Se där…av sju partier uttalade sex stycken för två år sedan budskap som talar ett tydligt språk. Även om vissa av talespersonerna var tydligare än andra så visar man ändå med dessa uttalanden att skogspolitiken är i behov av en översyn och förändring.

Jag förutsätter givetvis att samtliga dessa talespersoner har sina budskap förankrade hos sin partiledning. I synnerhet eftersom de politiker som deltog på den exkursion där dessa uttalanden gjordes deltog som representanter för sina respektive partier.

Det ska bli spännande att se hur den skogspolitiska valdebatten fortskrider, och om vi kommer att få se  ovanstående talespersoners uttalanden bli till konkreta förslag och inte minst handling.

Fridens,

Malin

Hej,

Almedalsveckan börjar lida mot sitt slut. Åtminstone för mig.

Jag lovade ju att återkoppla från Skogsindustriernas seminarium om ett nationellt skogsprogram vilket hölls i förrgår. Lovade i och för sig också att återkoppla i förrgår, men så blev det inte. Tiden sprang ifrån mig.

Skogsindustriernas seminarium var betydligt mer genomtänkt än Pöyrys som jag var på i måndags. Åtminstone vad gällande laguppställningen och innehållet eftersom debattpanelen bestod av såväl naturvården som friluftslivet skogsbruket och Skogsindustrierna. Något mer balanserad alltså.

Seminariet inleddes av landsbygdsministern som egentligen inte sa så mycket mer än vad vi redan vet. Ramarna är fortfarande otroligt otydliga och programmet är väldigt brett. LRF och Skogsindustrierna menade att det nationella skogsprogrammet gärna får bli än bredare än det verkar bli i dagsläget. Fler aktörer in alltså. En intressant reflektion från Pöyrys seminarium var att representanten från de finska skogsindustrierna faktiskt lyfte att det finska programmet bitvis varit mycket trögt på grund av sin stora bredd. Det har helt enkelt varit för många delmål vilka har skymt själva huvudmålen. Vidare höjdes också ett varnade finger över att ju större bredd desto långsammare riskerar reaktionerna bli vid brister i utförande.

Såväl jag som min kollega upprepade våra frågor från måndagens seminarium. Denna gång ställdes dessa till landsbygdsministern.

- Är det verkligen Skogsvårdslagen som sätter ramarna för det nationella skogsprogrammet?

- Kommer måluppfyllelse av miljökvalitetsmålen vara styrande i någon mening inom programmet?

Vi fick dessvärre inget svar på dessa ganska grundläggande frågor.

Så var står då processen idag?

Det har bildats ett programråd med 20 deltagare som representerar allt ifrån naturvård, friluftsliv, kultur och skogsbranschen till landsbygds-, miljö- och näringsdepartementen. Vi är än så länge delaktiga i rådet som redan har haft ett möte. Under nästa programrådsmöte i oktober ska det upprättas olika arbetsgrupper med olika fokus. Vart det kommer att landa återstår att se. Och vi väntar fortfarande på att få veta hur våra fem frågeställningar kommer att beaktas inom programmet. Programmet måste ha tydliga ramar och tydliga mål. I detta är vi överens med WWF. Vidare är vi helt överens med WWF om att ett nationellt skogsprogram måste leda till en ny skogspolitik. Detta håller inte helt oväntat LRF och Skogsindustrierna knappast med om. Däremot sa LRF en ganska intressant sak, nämligen att om vi i dialogen inom ett nationellt skogsprogram kommer fram till att delar av skogsvårdslagen inte riktigt fungerar så kan vi ju besluta att dessa delar bör ändras.

Tror LRF har missat en något viktig poäng här. Man kan inte ändra lagar bara sådär för att man sitter i en bred uppslutning inom ett nationellt program och dialogar tillsammans. Processen som föregår en lagändring innefattar att regeringen måste lämna ett förslag till riksdagen som sedan ska behandlas av utskotten, debatteras och röstas om. Innan regeringen lämnar ett förslag så behöver detta dock med allra största sannolikhet utredas i en statlig offentlig utredning. Säg nu att vi mot all förmodan skulle kunna få till stånd en sådan utredning för någon liten lagparagraf som vi är ense om att den inte fungerar. I min värld känns det som en ganska stor apparat för en lagparagraf. Förr eller senare så kommer skogspolitiken faktiskt att utredas igen. Varför inte ta chansen nu och tillsätta en skogspolitisk utredning där det nationella skogsprogrammet blir en naturlig del av utredningen genom att leverera input. Detta skulle vara ett innovativt sätt att inom en utredning få in förslag och input från såväl näringslivet som civilsamhället i stort och inte minst vetenskapssamhället.

Och på tal om otydligheter inom det nationella skogsprogrammet. Jag fick en kommentar till mitt förra blogginlägg om detta ämne att jag framstår som ett grinigt litet barn för att vi vill få klarhet i ett antal viktiga punkter. Det handlar om att lägga korten på bordet och ge deltagarna tydliga ramar. Jag var på ett mycket intressant skogsseminarium igår där konflikthantering togs upp i relation till det nationella skogsprogrammet. Forskaren Vilhelm Agrell visade på, i sammanhanget, mycket träffsäkra (svenska) föreställningar om konflikter:

- De finns inte

- De bottnar i missförstånd

- Mer information hjälper

- Bara vi sitter ner och pratar med varandra så löser det sig

- Vi är alla i grund och botten överens

Samtliga ovanstående punkter har jag hört från alla delar av skogsbruket otaliga gånger. Senast häromdagen då jag satt ner med Sveaskog i ett helt anspråkslöst samtal. Då fick jag höra punkt 1, 2, 3, 4 och 5 i ungefär den ordningen som de är uppställda här ovan. Givet detta blev det extra intressant när forskaren Johanna Johansson ställde konfliktfrågan i relation till ett nationellt skogsprogram. Hon menade att följande punkter måste tydliggöras för att ett nationellt skogsprogram inte ska haverera likt FSC:

- Vilka deltar och på vilka villkor?

- Resurser och ledarskap

- Vikten av tydliga ramar och mandat

- En gemensam begreppsapparat?

- Vad innebär samsyn? Hur hanteras brist på samsyn?

- Transparens och ansvarsutkrävande.

De punkter som vi begärt att få klargjort från landsbygdsministern innan vi tar ställning till deltagande har bäring på ovanstående punkter. Att utkräva tydlighet innan man känner att man kan ta ställning till om en process är meningsfull eller inte tycker åtminstone jag är rimligt.

Med detta så lämnar jag nu ämnet om ett nationellt skogsprogram tills vi har fått klarhet i vad vi vill ha klarhet i.

I eftermiddag lämnar jag Visby för i år och går sedan på semester. Vill därför passa på att önska alla er läsare en underbar sommar! Själv tänker jag snickra på mitt hus, njuta av skog och fjäll, mina nära och kära. Ett eller annat blogginlägg lär det nog också bli eftersom jag, semestern till trots, har lyckats planera in ett par roliga och intressanta skogsevenemang under sommarmånaderna.

Fridens,

Malin

Hej,

Befinner mig just nu mitt i den bubblande grytan av politiker, lobbyister och semesterfirare i Visby. Almedalsveckan alltså. I år anordnar Naturskyddsföreningen inga egna skogsseminarier, vilket vi har gjort tidigare år. Något som innebär att jag har frigjort en del extra tid till intressanta möten samt besöka fler skogsseminarium som andra aktörer anordnar.

I går var det ett intressant seminarium om ett svenskt nationellt skogsprogram. Regeringen har redan startat en dialogprocess för ett nationellt skogsprogram. Regeringens tanke och formulering är att alla intressenter som berörs av skogen och dess värdekedja ska delta i denna dialog och att dialogen ska omfatta ekonomiska, sociala och miljömässiga värden samt syfta till att skogen och dess värdekedja ytterligare bidrar till utvecklingen mot ett hållbart samhälle och en växande biobaserad samhällsekonomi.

Jag får väldigt ofta frågan om vad ett nationellt skogsprogram egentligen innebär. Och hur ett nationellt skogsprogram ska kunna bidra till att Sverige kommer kunna uppnå de politiskt beslutade miljömålen som rör skog. Jag önskar att jag kunde svara klart och tydligt på dessa frågor, men det kan jag dessvärre inte. Jag tror inte många blir klokare av att läsa regeringens formulering om ett nationellt skogsprogram.  Och inte blev jag heller klokare av gårdagens seminarium om ett nationellt skogsprogram heller, vilket snarare ökade antalet frågetecken än att räta ut de redan befintliga.

Några nedslag från gårdagens seminarium som bidrog till mer förvirring än klarheter:

  1. Inte en enda gång nämndes miljömålen som en utgångspunkt för det nationella skogsprogrammet. Faktiskt så nämndes inte miljömålen överhuvudtaget innan jag ställde frågan om huruvida målen och de preciseringar som hör till dem skulle utgöra en utgångspunkt eller inte.

Vad jag fick för svar? Något luddigt i stil med att miljömålen och biologisk mångfald (det var förövrigt även i samband med detta ”icke-svar” som biologisk mångfald nämndes för första gången under seminariet) givetvis är viktiga. Dock knappast något löfte om att målen på något sätt skulle vara styrande för arbetet inom ett nationellt skogsprogram. Det kändes istället snarare som att miljömålen lite sopades under mattan. Trots att det är mindre än 6 år kvar tills de ska vara uppnådda.

  1. Tomas Thuresson från Pöyry (vilka arrangerade seminariet) höll en presentation där han på en bild hade markerat en mening som jag tycker var ganska talande gällande tydlighet (eller snarare otydlighet) beträffande mål och syfte i ett nationellt skogsprogram för Sverige i dagsläget: det blir vad vi gör det till.

Just det här med att ”det blir vad vi gör det till” är något oroväckande. Till att börja med så har exempelvis skogsnäringen och miljörörelsen oerhört skilda uppfattningar om verklighetsbeskrivningen vilket bådar för en snigelfartsstart av processen. Jag menar, vi bör ju rimligen börja med att utgå från samma verklighet om vi ska kunna komma någonstans? Vidare känns det som vi står väldigt långt ifrån varandra vad gällande uppfattningar om hur hänsyn ska tas till skogens ALLA värden. Här kommer det nog bli än mer komplicerat när ännu fler intressenter än ”de vanliga” ska delta i processen.

Missförstå mig rätt nu. Naturskyddsföreningen är inte mot ett nationellt skogsprogram, snarare välkomnar vi en process där hela civilsamhället, vetenskapssamhället och skogsbruket involveras. Vi anser dock att denna process uttalat och tidssatt måste leda och koppla till en statlig utredning om en ny skogspolitik. Det finns ett stort behov av politiska förändringar av både politiken i sig, frågan om de otillräckliga styrmedlen samt behovet av en förändring i lagstiftningen. Dessa förändringar måste ske inom en nära framtid och arbetet med förändringarna måste börja nu. Inte inom en outtalad framtid någongång såsmåningom. Och om vi ska börja processen med att först försöka komma överens om vad ett skogsprogram ska leda till så innebär det med alla största sannolikhet att frågan om riktiga förändringar i politik och lag begravs för en lång tid framöver. Den tiden har vi inte att utveckla skogsbruket till att bli såväl hållbart som uthålligt.

Vetenskapssamhället måste dessutom kopplas in och vara delaktig från första början. Detta gäller inte minst naturvårdsforskningen som oftast hamnar i skymundan så fort det ska dialogas mellan skogens olika intressen.

Eftersom det framstår som så hopplöst otydligt vad ett nationellt skogsprogram i realitet ska leda till så har Naturskyddsföreningen i en skrivelse till regeringen ställt upp ett antal punkter på vad som faktiskt måste klargöras inom riktlinjerna för ett nationellt skogsprogram. Dessa punkter innefattar kortfattat följande:

-          Klargörande att processen med ett nationellt skogsprogram blir en del av en skogspolitisk utredning.

-          Fastställande av en tidsplan, åtminstone i den delen som rör den skogspolitiska utredningen.

-          Ett balanserat deltagande på lika villkor, inte minst vad gällande finansiering av resurssvagare aktörers deltagande i processen.

-          Arbetet måste grundas på relevant vetenskapligt underlag, gemensamt språkbruk och vedertagna begrepp och definitioner.

-          Processen måste ha ett uttalat syfte och mål om att bidra till att uppnå måluppfyllelse av miljömålen.

Vi har inte fått något officiellt svar på dessa frågeställningar varför vi inte heller ännu har tagit ställning till vårt deltagande i processen. En sak är vi dock på det klara med, vilket vi uttalat till regeringen: en process med ett nationellt skogsprogram utan en tydlig koppling till konkreta skogspolitiska förändringar och en skogspolitisk utredning finner vi inte vara meningsfull.

Eftersom vi inte har fått några svar på ovanstående så ställde vi frågan om kopplingen till en ny skogspolitik under gårdagens seminarium. Vi fick ett mycket konstigt svar från regeringens representant; nämligen att ramarna för det nationella skogsprogrammet var Skogsvårdslagstiftningen (!). Mycket konstiga ramar kan jag tycka… oavsett så var det inte ett svar på frågan som därför ställdes en gång till. Regeringens representants svar var då ett tydligt nej.

Åter till mina nedslag från gårdagens seminarium:

  1. Södra skogsägarnas koncernchef startade sitt anförande om ett nationellt skogsprogram med följande rader: ”Sverige är ett industriland. Detta måste vara utgångspunkten för ett nationellt skogsprogram”. Vidare klargjorde Södra att man ser att basen för produkterna ur skogen är och ska förbli massa, papper och sågade produkter. Alla produkter utöver detta är blott ett tillägg.

Jag kan bara tolka Södras inlägg som att man vill fortsätta med business as usual. Plus lite till. Typ extra allt. Även Södra glömde att nämna såväl miljömål som biologisk mångfald och skogens många andra värden än bara produktionsintressena. Och bara en liten tanke; hur i hela friden ska vi på allvar kunna ta tillvara skogens roll i en biobaserad ekonomi om vi ska basera användningen av skogen med ett fortsatt fokus på produktion av mer papper, massa och kartong än vad vi idag producerar exempelvis sågade produkter och biobränsle förstår jag inte riktigt. Och därutöver lägga på allt extra som skogen ska räcka till. Södra verkar inte ha några ambitioner att förändra denna tågordning. Och skogen kan inte räcka till allt. Åtminstone inte om vi ska hålla skogsbruket inom ekosystemets ramar.

Vi måste helt enkelt använda skogen klokt och hållbart. För att vi ska använda den är ju självklart.

Slutligen kan jag bara konstatera att i detta seminarium om ett nationellt skogsprogram så utgjordes debattpanelen av två representanter från den svenska skogsnäringen, en representant från näringsdepartementet och en från de finska skogsindustrierna. Ingen från naturvården, ingen från samerna, ingen från friluftslivet, ingen från turismindustrierna.

Inte särskilt imponerande laguppställning i ett program som omfatta såväl ekonomiska som sociala och miljömässiga värden.

I morgon ska jag lyssna på ytterligare ett seminarium om det nationella skogsprogrammet som Skogsindustrierna har arrangerat. Tack och lov är det några fler intressen än näringen som deltar. Ska bli intressant att lyssna till.

Återkommer med en uppföljande rapport i morgon!

Fridens,

Malin

Hej,

Sitter och funderar lite.

Att bryta mot lagen är per definition olagligt och förenat med straff. Kan man åtminstone tycka.

Låt oss ta ett exempel; om jag kör 90 km/tim på en väg som bara tillåter 70 km/tim så får jag direkt en bot på ungefär 2400 kronor. Har jag dessutom struntat i att spänna fast säkerhetsbältet så kan jag förvänta mig ytterligare 1500 spänn i böter. Lite dyrt kan någon fartglad person kanske tycka, men knappast helt orimligt eftersom det handlar säkerhet för såväl förare som medmänniskor.

Låt oss nu jämföra en lagöverträdelse för samhället i stort med en lagöverträdelse i skogsbruket.

I Skogsvårdslagen står det tydligt att skador på mark och vatten ska förhindras, liksom att skadlig slamtransport ska förhindras. Dessutom står, med allra största tydlighet, att allvarliga körskador SKA förhindras. Inte att de ska begränsas eller undvikas, utan rätt och slätt förhindras. Allvarliga körskador är till exempel sådana som leder till skadlig utförsel av slam.

Det finns alltså tre hela föreskrifter under 30 § skogsvårdslagen som gör gällande att man inte får köra sönder skogsmarken sådär lite hur som helst. Vilket inte sällan är fallet i dagsläget. Tre föreskrifter som faktiskt borde innebära att man omedelbart stoppar sina skogsmaskiner där marken inte bär och tänker om. I synnerhet eftersom att man ju per definition faktiskt bryter mot det som står skrivet i lagen om man kör fram och tillbaka där marken inte är stark nog att bära tyngden av en skogsmaskin.

Det är här det hela blir lite intressant. För så som regleringen av skogsbruket fungerar så har markägaren inte brutit mot lagen genom att orsaka allvarliga körskador som leder till utförsel av skadligt slam. Även om det i lagen står att just detta SKA förhindras. För att det ska anses som ett lagbrott att bryta mot lagen så måste nämligen Skogsstyrelsen först ha skrivit någon form av förbud om att markägaren, i detta fall, inte får köra fram och tillbaka på känslig mark om det är så att resultatet kan bli allvarliga körskador. Ha här i minne också att Skogsstyrelsen endast besöker max 10 % av avverkningsanmälningarna. I många distrikt ännu färre. Och körskador är bara en av de många föreskrifter som står skrivet i lagen.

Snurrigt?

Låt oss ta ett konkret exempel ur verkliga livet för att göra det hela lite tydligare:

För ungefär en vecka sedan skickade vi in en begäran till Skogsstyrelsen om att de skulle lämna in ett fall till polis och åklagare för undersökning om åtal för brott mot skogsvårdslagen. Ärendet gäller att Norra Skogsägarna i Västerbotten har lyckat med bedriften att totalkvadda en värdefull öringförande bäck genom att köra fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka i denna med tunga timmerlass. Detta resulterade givetvis i något som snarare ser ut som ett inferno av stora körskador, slam, lera, gegga – you name it – än en liten skogsbäck. Det anmärkningsvärda i historien är att Norra Skogsägarna i sin anmälan om avverkning dessutom redovisade att man ämnade ta följande hänsyn:

”avser förhindra skador på vatten vid transport över bäckar” genom att ”vara på plats rätt tidpunkt/stockmattor”. (Stockmattor innebär att Norra Skogsägarna lovat att bygga någon form av bro/överfart över vattendraget i syfte att inte skada det).

Stockmattor byggdes, men höll inte. Här kan man tycka att någon lite röd varningsflagga ska ha börjat vifta som fick Norra Skogsägarna att stanna maskinerna, bygga en bro som höll och säkerställa att inga allvarliga körskador orsakades.

Men icke då.

079

087

124

Ärendet är bedömt av Skogsstyrelsen som att allvarliga körskador har orsakats samt att uttransport av skadligt slam är pågående. Alltså brott mot det som står i lagen. För detta har Skogsstyrelsen skrivit ett föreläggande om att körskadan måste återställas (hur i hela friden man nu återställer detta inferno). Skogsstyrelsen har dock inte lagfört själva brottet mot lagen.

Det ska bli intressant att se hur vår hemställan tas emot. Om man tänker pröva ärendet eller inte. Om vi får rätt? Jag tippar på att så inte kommer att ske eftersom det inte är olagligt att bryta mot skogsvårdslagen såvida inte Skogsstyrelsen på förhand sagt till markägaren att denne inte får bryta mot lagen.

Detta snurriga system innebär i klartext att Skogsstyrelsen måste utfärda någon form av förbud i varje enskilt avverkningsärende där det finns en bäck…eller någon som helst möjlighet att markägaren skulle bryta mot någon annan del av skogsvårdslagen vid avverkning.

I hela landet.

Vid varje given avverkning.

Kommer så att ske?

Knappast inte. Istället förlitar man sig på att markägaren inte bara ska följa lagen, utan dessutom ta ett ansvar UTÖVER vad lagen kräver.

Det är det som kallas för sektorsansvaret. Det är det som hela skogspolitiken bygger på. Frihet under ansvar. Det är därför också ganska bedrövande att läsa slutsatserna av en analys som Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket nyligen gjort:

”Sammantaget visar resultatet av analysen att en betydande areal kända värdekärnor med avgörande betydelse för bevarandet av biologisk mångfald inte undantas vid skogsbrukets urval av områden som avses avverkas. Statliga insatser genom rådgivning, tillsyn och formellt skydd av akut hotade värdekärnor är fortsatt nödvändigt för att säkerställa inga omistliga naturvärden går om intet. Likaså kan det konstateras att i det uttalade sektorsansvar som skogs- och miljöpolitiken innebär återstår väsentliga förbättringsåtgärder för skogsbruket att vidta vad gäller att undanta de mest skyddsvärda och kända områdena från skogsbruksåtgärder.”

Fridens,

Malin

Vi befinner oss just nu i slutfasen av en total landskapsomdaning av skogsekosystemet.

Från tusenåriga sammanhängande naturliga skogsekosystem till små beståndsindelningar med omloppstider på 60-100 år innan avverkning ska ske igen.

Från mångfald till enfald.

27

 

Bild 6

DSC_0357

DSC_0392

DSC_0374

 

DSC_0371

 

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Jämför nu den första och den sista bilden.

Fridens,

Malin

 

 

Hej,

Förra veckan var jag på ArtDatabankens årliga naturvårdskonferens, flora- och faunavårdskonferensen. Ett av de mer intressanta ämnena var presentationerna av Sveriges rapportering till EU (Artikel 17-rapporteringen) om bevarandestatus för de arter och naturtyper som omfattas av EU:s habitatdirektiv. Sverige har, i och med sitt inträde i EU, förbundit sig att upprätthålla de naturtyper vi har. En skyldighet och ett ansvar som dessvärre inte alla verkar ta på allt för stort allvar. Detta gäller såväl våra politiker och myndigheter som stora delar av skogsbruket.

Om vi tar de skogliga naturtyperna så är det bara en av dessa som idag har en gynnsam bevarandestatus, nämligen fjällbjörkskog. För övriga 14 skogstyper är det idel röda flaggor, och i princip ingenting har förändrats sedan den senaste rapporteringen för 6 år sedan. Statusen för våra skogstyper är alltså ganska risig och om ingenting förändras på riktigt, och väldigt snart, så kommer naturvården inom några årtionden få anse sig besegrad. Då kommer den totala landskapsomvandling, som pågått länge men framförallt tagit raketfart på 1950-talet, som skogsbruket påbörjat att vara avslutad. Den absoluta huvuddelen av våra skogar kommer då att bestå av unga, kalhuggna och återplanterade, skogar. De små resterna av äldre naturskog som då finns kvar kommer troligen endast att finnas i några få procent skyddade områden.  Detta faktum är något som vi alla vet om. Därför blir det nästan tragikomiskt när företrädare för skogsbruket slår knut på sig själva för att ingen mer skog ska skyddas och för att få fortsätta på den inslagna vägen med kalavverkning som den i princip allenarådande metoden. Tragiskt och inte ett dugg komiskt är att detta, trots all kunskap vi har om det förtvivlade läget för skogens mångfald, även fortgår idag i den lilla del av skogen som har höga naturvärden och som aldrig tidigare kalhuggits.

I Artikel 17-rapporteringen till EU framgår det tydligt att merparten av dagens brukade skogar saknar de kvaliteter som gäller för habitatdirektivets naturtyper. Framförallt saknas det gamla skogar. Det framgår också med allra största tydlighet att de oskyddade skogarna med naturtypskvaliteter som finns kvar behöver bevaras omgående. Det är bra att detta rapporteras till EU. Men det är oerhört bekymmersamt att skogsbruket fortfarande, med såväl politiker som myndigheternas goda minne, avverkar dessa viktigaste skogar under diverse olika täckmantlar.

Under konferensen deltog även miljöminister Lena Ek. Hon sa väldigt många ord utan att egentligen säga någonting. Lite som den proposition för biologisk mångfald som regeringen presenterade för ett tag sedan.

Sen gick hon. Vilket var synd. För hon hade verkligen behövt stanna kvar och lyssna på presentationerna om dagens status för landets naturtyper.

När det gäller skog så är den dystra statusen en avspegling av landets skogsbrukshistoria. Det saknas äldre åldersklasser i brukade skogar, områdena med tillräckligt goda naturtypskvaliteter är för små och alldeles för ofta uppsplittrade i landskapet. Dessutom råder en stor frånvaro av naturliga processer som brand, översvämningar med mera. Vad som behövs för att skogsnaturtyperna ska uppnå en gynnsam bevarandestatus sammanfattade ArtDatabanken i tre punkter:

- Tröskelvärden om minst 20% uppnås

- Kvaliteten upprätthålls

- Arealen är stabil/ökande

Jag har ofta funderat på varför denna rapportering till EU inte får särskilt mycket uppmärksamhet i Sverige. Det är en mycket bra barometer att utgå ifrån när politiska beslut som rör skogen fattas. Och att det behövs politiska förändringar råder ingen tvekan om när man ser hur lite skog som finns kvar i landet som har de naturtypskvaliteter som överhuvudtaget behövs för en gynnsam bevarandestatus:

IMAG2133

I de mest hotade skogarna, där det mest intensiva skogsbruket bedrivs (d.v.s. nedanför den alpina regionen), har vi alltså bara 4–6% skog kvar med de kvaliteter som krävs. Om några år kommer dessa siffror troligen ha sjunkit ytterligare om vi fortsätter på inslagen väg. Det är alltså bråttom, och med så många intressenter som har som fokus att bruka skogen på samma sätt som idag, eller än mer intensivt, så behövs reella och rejäla förändringar i lag och politik.

När Skogsstyrelsen fick frågan om hur de ser på utvecklingen och hur man ska nå gynnsambevarandestatus utifrån ArtDatabankens utvärdering så gav myndigheten en bild utifrån de styrmedel som finns idag. Samtidigt erkände myndigheten att de ser stora behov av att återskapa värden i naturtyperna. Vid frågan om det ens är möjligt att uppnå tröskelvärdet på 20 % svarade man att de har svårt att se enkla lösningar att återskapa naturtypen västlig taiga.

Jag vet inte heller den enkla lösningen, men jag vet en enkel början: Sluta avverka de skyddsvärda skogarna som ännu finns kvar. Att bevara en befintlig skog med tillräckligt goda kvaliteter torde dessutom vara långt mer kostnadseffektivt än restaurering.

Slutligen, när det gäller skogs- och miljöpolitiken så behöver dessa områden utvecklas i linje med dagens kunskap, landets internationella åtaganden och samhällets mål. Denna viktiga Artikel 17-rapportering bör därför ligga till grund för prioriteringar inom genomförandet av politiken. Både vad gällande områdesskydd, arbetet i vardagslandskapet (80% av skogen) och arbetet med att upprätta en grön infrastruktur i och mellan den brukade delen och de skyddade områdena.

Och vad gällande de många olika intressen som rör skogen så bör ett vara prioriterat framför övriga; nämligen att skogen ska brukas inom de ramar som ekosystemet sätter.

4 – 6 % av skogen med tillräckliga kvaliteter för gynnsam bevarandestatus säger något om hur väl vi håller oss inom dessa ramar idag.

Fridens,

Malin

 

 

 

Hej,

I skogsdebatten är ordet hållbart ofta ett litet, men ack så viktigt, nyckelord. En hållbar utveckling ligger till grund för såväl internationell som nationell miljörätt och innebär att:

”Ekonomisk och social utveckling bör ske inom ramen för vidmakthållandet av välmående ekosystem, så att människan kan leva från avkastningen utan att tära på naturens kapital.”

Ibland blir det därför lite fel när representanter från skogsindustrin säger att Sveriges skogsbruk är hållbart. Jag hoppas verkligen inte att alla delar av Skogsindustrin på fullaste allvar menar att ett hållbart skogsbruk endast definieras av att det just nu växer mer kubikmeter i skogen än vad som avverkas? (Särskilt som avverkningen i skogen faktiskt börjar närma sig tillväxten)

Ännu lite tokigare blir det när vår myndighet Skogsstyrelsen i en faktapresentation, uppenbart avsedd för internationell spridning, inleder med rubriken: ”Hållbart skogsbruk i Sverige”, och övergår sedan direkt till att säga att ”Sveriges skogsbruk bedrivs på ett sådant sätt att skogens biodiversitet, produktivitet, återväxtkapacitet och livskraft är bevarad.” Det är stora ord som Skogsstyrelsen använder när det gäller skogsbruket i Sverige, och jag kan inte låta bli att undra lite över vilka faktaunderlag Skogsstyrelsen har använt när de säger biodiversiteten i skogen är bevarad. För hur mycket jag än letar bland naturvetenskapliga artiklar och forskarrapporter så lyckas jag inte hitta en endaste en som säger att skogsbruket i Sverige är hållbart och att biodiversiteten är bevarad. Och detta är ett informationsmaterial från Skogsmyndigheten i Sverige till resten av EU. Snacka om att sända konstiga signaler, i synnerhet när myndigheten inom Sveriges gränser är tydliga med att miljömål inte nås och att skogsbruket påverkar natur, kultur och människa negativt.

Att representanter från Skogsindustrierna hävdar att vi har ett hållbart skogsbruk (hur de nu kommer fram till det genom att bara visa en ren produktionsaspekt) förvånar mig inte. Men eftersom själva myndigheten manifesterar att vi har ett hållbart skogsbruk så blev jag lite nyfiken över hur själva genomförarna, d.v.s. skogsbruket, använder sig av begreppet i sina redovisningar.  Visst tänjer man lite på begreppet här och var och visst lyfter några just sitt skogsbruk som, i princip, hållbart. Men till skillnad från Skogsstyrelsen så är skogsbruket i det stora hela ändå ganska försiktiga med att säga att hela Sveriges skogsbruk är hållbart. I hållbarhetsrapporter och miljöredovisningar är man generellt dessutom ganska restriktiv med att direkt säga ”vi bedriver ett hållbart skogsbruk”. Istället går det att läsa uttryck som:

”Vi vill främja hållbart skogsbruk”

”Vi vill bidra till ett hållbart skogsbruk”

”Vi strävar efter ett hållbart skogsbruk”

”Bidra till utveckling av hållbart nyttjande”

Detta innebär alltså att inte ens skogsbruket själv anser att det i Sverige bedrivs ett hållbart skogsbruk. Detta öppnar givetvis för en ganska grundläggande frågeställning som jag tycker skulle vara lite kul att dryfta med skogsbruket hellre än att sitta i tidsödande dialoger om detaljer; Vad innebär ett hållbart skogsbruk? Vad som i praktiken utgör ett hållbart skogsbruk är givetvis svårt att besvara i detalj. Därför måste man utgå från politiskt beslutade miljömål och preciseringar om miljötillstånd samt internationella åtaganden. Detta tror jag nog också att hela skogsbruket ställer upp på, konstigt vore väl annars eftersom man inom sektorn har lovat att ta sitt ansvar samt till och med ta mer hänsyn än vad lagen kräver för att bidra till att Sverige når sina mål. Och för att föregå mina kritiker: Detta är inte något jag själv suttit på kammaren och hittat på. Detta löfte är liksom hela grejen med ”frihet under ansvar”. Och för att återknyta till mitt förra blogginlägg; skogsbruket har ju dessutom en ambition att leva upp till detta sektorsansvar.

Mycket visioner, strävan och ambitioner alltså.

Så om vi då utgår från det miljötillstånd som ska råda när vi nått miljömålet Levande skogar, kan skogsbruket då anses vara hållbart idag? På den frågan har vi faktiskt redan facit från såväl Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Vi kommer inte nå målet – och jag har därmed också svårt att se hur skogsbruket skulle kunna anses bedrivas på ett hållbart sätt idag (även om Skogsstyrelsen alltså för bara några år sedan uppenbarligen ansåg att så var fallet. Något som är anmärkningsvärt i sig, men inget jag tänker fördjupa mig i här och nu).

Eller om vi tar våra internationella åtaganden så har Sverige förbundit sig att bedriva ett hållbart skogsbruk i syfte att bevara biologisk mångfald. Hur ska vi klara av att nå det åtagandet när utvecklingen i miljön är negativ?

Länsstyrelserna skriker efter mer resurser för att inte ännu fler värdefulla skogsområden ska gå förlorade. Skogsstyrelsens uppföljningar visar på mycket dålig hänsyn till natur, kultur och människa. Vi når inte miljömålen. Och även om det växer kubikmeter så det knakar i skogen så räcker inte det för att vi ska kunna kalla skogsbruket hållbart. Vi har tragglat på med samma politik i 20 år utan att skönja ljuset i tunneln.

Visst, mängden död ved har ökat. En god indikator på en positiv trend. Dock är ökningen blygsam i relation till den mängd död ved som fanns i det förindustriella skogslandskapet. Då bestod över 20 % av skogsvolymen av död ved. Idag är motsvarande mängd 2,9%. Så även om död ved har ökat så måste den öka oerhört mycket mer om vi ska nå ett naturligt tillstånd i skogslandskapet.

Och visst är det så att mer skog har vuxit in i ett äldre åldersspann. Men det är fortfarande ett faktum att mer än 70 % av skogen är 60 år eller yngre, samtidigt som endast ca 7 % är över 140 år – vilket är en ganska blygsam ålder för en skog. Skogsbruket har i princip sågat av den gren dom sitter på, vilket vi ser resultatet av idag. Inte minst eftersom fragmenteringen av värdefulla naturskogslandskap fortsätter, vilket aldrig någonsin kommer bidra till någon som helst måluppfyllelse. Samtidigt behöver restaureringsinsatserna öka i stora delar av landet. Redan idag görs det många insatser, och dessa är oerhört värdefulla och viktiga, men det behövs göras mer. Och det behövs en rejäl samordning av hur, och var, och med vilka metoder skogsbruk kan bedrivas.

Därför har vi nu tagit ett helhetsgrepp över hela skogslandskapet. I mer än hundra år har vi jobbat med skydd av skog. Vår vision är att 20 % av den produktiva skogen undantas skogsbruk på långsiktig, kvalitetssäkrad och transparent basis, vilket vi givetvis kommer fortsätta arbeta för. Men för första gången har vi djupdykt ner i de övriga 80 procenten av skogsekosystemet i Sverige. De 80 % som ska, och bör, brukas. Med hjälp av jurister och ekologer har vi tagit fram ett förslag till hur en skogspolitik bör utformas för att vi ska kunna ändra kursen från enfald till att främja mångfald och en grön infrastruktur i skogslandskapet. Vi har också gjort en översyn av skogsvårdslagstiftningen och föreslagit hur denna bör skärpas och göras mer rättssäker än vad den är idag. På det sättet blir det enklare för skogsägarna att veta vad politiken förväntar sig av dem. Det blir helt enkelt lättare att göra rätt, och troligen kommer hänsynsuppföljningarnas resultat ganska snart bli mindre svarta. Några kortfattade punktnedslag i vad vårt förslag innebär i praktiken:

- En jämnare åldersfördelning i skogen

- Ökad kunskap om och bättre planering av skogens samlade värden

- Mer variation i brukningsmetoder

- Tydligt införlivande av EU-lagstiftningen i skogsbruket, t.ex. Århuskonventionen och artskyddsförordningen

-  Mer utbytesmarker (inklusive flerpartsbyten)

- Ökad öppenhet och insyn i skogsbruket

- En enhetlig och tydlig lagstiftning genom att skogsvårdslagen inarbetas i miljöbalken

- Tydligt myndighetsansvar genom att Skogsstyrelsens regionala verksamheter flyttas till Länsstyrelsen

Och mycket mer, inte minst vad gällande frågan om skog och klimat. Men den frågan tänker jag ta upp i ett helt eget blogginlägg framöver.

Vårt förslag är inte hela lösningen eller svaret på alla frågor. Många av frågorna behöver dessutom utredas mer. Men detta förslag är vad vi, tillsammans med ekologer och jurister, anser vara nödvändiga – och fullt genomförbara – steg på vägen mot ett hållbart skogsbruk.

Fridens,

Malin

Bild1

 

Hej,

I fredags presenterade Naturvårdsverket den årliga utvärderingen av de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen. Inte helt oväntat så kvarstår faktum från tidigare års utvärderingar; vi kommer inte kunna nå 14 av de 16 målen på utsatt tid. För målet Levande skogar är detta inget undantag, och heller ingen nyhet. Däremot studsar jag till ganska högt när jag läste följande rader i utvärderingen:

”Inom skogsbruket finns ökad ambition att leva upp till sektorsansvaret och många framåtsyftande åtgärder har vidtagits.”

Ursäkta, men det finns en ökad ambition? Det faktiskt är ett faktum att dagens skogspolitik under de senaste 20 åren har förutsatt att skogsbruket ska leva upp till sitt sektorsansvar. Från politiskt håll finns det dessutom en förväntan att skogsbruket, genom sektorsansvaret, ska ta större ansvar än vad lagen kräver. Åtminstone om vi ska nå miljömålen. Denna förväntan är ju också vad som ligger inom den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar”. En devis som skogsbruket uttalat vill ha kvar. Om det nu har tagit 20 år för skogsbruket att visa på en ökad ambition, hur lång tid ska det då inte ta innan ambitionen är nådd? Miljömålet Levande skogar ska vara uppnått inom 6 år. Om detta verkligen ska kunna ske inom ramarna för dagens skogspolitik så krävs det nog lite mer än en ambition om att leva upp till det man har förväntats leva upp till de senaste 20 åren.

Utvärderingen lyfter även behovet av ett förtydligat regelverk i syfte att tydliggöra sektorsansvaret. En ganska enkel logik faktiskt. Skarpare och tydligare regler är lättare att leva upp till än otydliga dito.

Miljöminister Lena Ek säger att hon är bekymrad över att det går trögt, men att detta ska lösas genom att man bryter ner miljömålen till konkreta etappmål.

När det gäller skogen så är dessa etappmål redovisade i regeringens proposition för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som nyligen presenterades . Propositionen är alltså regeringens strategi framöver för att bevara den biologiska mångfalden och säkra de tjänster som ekosystemen ger oss. Regeringens strategi innehåller väldigt många ord. Närmare bestämt 70 896. Man kan välja att ge så många ord ett innehåll med substans, eller så kan man välja att använda väldigt många ord för att dölja bristen på substans. Oavsett hur regeringen tänkt kring substansfrågan så kvarstår två faktum:

  1.        Vi kommer inte nå samtliga de miljökvalitetsmål som har direkt koppling till skog.
  2.        Vi kommer inte nå Nagoyaåtagandet om minst 17 procent skyddad landareal av ekologiskt representativa områden av               stor betydelse för biologisk mångfald.

Vän av ordning kan nu tycka att jag är ute och cyklar, eftersom det i propositionen faktiskt står att till 2020 ska minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal vara skyddade eller bevarade på olika sätt med fokus på områden av särskild betydelse för biologisk mångfald, ekosystemtjänster samt vara sammanbundna inom ekologiskt representativa system. Detta låter givetvis bra och betryggande. Har dock lite svårt att se hur detta ska ske när det gäller den produktiva skogen. Där har runt 4 procent idag ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. Ytterligare ca 5 procent är undantagna från skogsbruk på frivillig väg – huruvida dessa överhuvudtaget kan eller bör räknas in utifrån dagens förutsättningar behöver ses över eftersom det i dagsläget är mycket oklart var alla avsättningar finns, hur de bidrar till måluppfyllelse och framförallt hur långsiktiga dom är. Detta problem har, tack och lov, adresserats i propositionen – även om man lite tokigt nog väljer att fortsätta räkna in dem utan att ha kommit till botten med transparensproblematiken.

Hur som helst, regeringen har alltså utlovat minst 20 procents skydd av områden av särskild vikt för biologisk mångfald. Detta innefattar i allra högsta grad den produktiva skogen. Man pressar ur sig ett löfte om formellt skydd av ytterligare knappt 0,7 procent av den mest hotade naturtypen samt ber skogsbruket om ytterligare drygt 0,8 procent frivilliga avsättningar. I den bästa av världar, d.v.s. om avsättningarna kommer garanteras långsiktighet och transparens, ökar alltså skyddet med totalt 1,5 procent. Hur detta sedan adderar upp till 20 procent har jag lite svårt att få ihop.

Fast nu handlar regeringens proposition inte bara om skydd, och det är ju faktiskt så att 80 procent av skogen ska och bör fortsätta brukas. Och om 20 procents skydd kan tyckas helt omöjligt att nå så är kanske ett hållbart brukande på övriga 80 procent om möjligt ännu svårare. Åtminstone utifrån dagens politiska spelregler. Dagens skogspolitik är nämligen ganska ologisk när det kommer till kritan. Dels så förväntas det, som jag tidigare nämnt, att skogsbruket tar större hänsyn än vad lagen kräver om vi ska nå våra mål. Samtidigt får samhället inte kräva mer av skogsbruket än vad lagen kräver – i alla fall inte utan ersättning till markägaren, och här verkar inte regeringen ha någon ambition att skjuta till medel. Vad lagen faktiskt kräver är vidare ganska otydligt eftersom det enda någotsånär tydliga i lagen, vad gällande miljöhänsyn, i princip endast är utformat som allmänna råd istället för skarp lagtext vilket möjligen innebär att lagtexten upplevs som rådgivande snarare än bindande. Detta kan i och för sig vara en av orsakerna till att så många avverkningar i Skogsstyrelsens tidigare uppföljningar bedömts ligga under lagnivån. Och som grädde på moset så är det så när som helt omöjligt att bli bötfälld om man ändå bryter mot lagen.  Att hänsynskraven i Skogsvårdslagen dessutom är för lågt ställda och inte ens lever upp till de minimikrav som ställs i miljöbalken är ju ytterligare en ologisk knut i politiken som måste lösas upp. Delar av miljöbalken gäller nämligen idag även för skogsbruket.

En positiv förändring dock, som är gällande från och med i morgon den 1 april, är förtydligandet av samrådskravet enligt miljöbalken som innebär obligatorisk samrådsplikt för skogsbruksåtgärder som kan komma att ”väsentligt förändra naturmiljön”. Rent krasst sett så kan man ju diskutera om ett 40 hektar stort kalhygge är att väsentligt förändra naturmiljön eller inte (i synnerhet om skogen aldrig tidigare kalhuggits). Så långt går givetvis inte Skogsstyrelsens föreskrifter och även om de behöver skärpas ytterligare så är det åtminstone ett steg i rätt riktning. De nya föreskrifterna innebär bland annat att avverkning av nyckelbiotoper måste anmälas för samråd, liksom dikesrensning, skogsgödsling och askåterföring.

Samrådsplikten gäller givetvis även oregistrerade nyckelbiotoper. Problemet man måste komma tillrätta med här är det stora mörkertalet av nyckelbiotoper som finns. Det verkar dessvärre finnas en motvilja bland många inom skogsbruket att öppet registrera sina nyckelbiotoper. Detta visar sig tydligt inom KOMET-programmet där skogsbruket motsätter sig att registrera nyupptäckta nyckelbiotoper. Till saken hör att det årligen avverkas omkring 2000 hektar nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden. Som man känner till. Mörkertalet nyckelbiotoper är som sagt stort. Detta blir en svår nöt att knäcka för ansvarig myndighet. För om man inte anmäler sina nyckelbiotoper som man tänkt avverka för samråd så bryter man mot lagen… Men om man saknar kunskap att identifiera nyckelbiotopen, bryter man mot lagen då också om man inte anmäler dessa för samråd?

Och för att återknyta till början av det här inlägget, skogsbrukets ökade ambition att leva upp till vad som har förväntats av dem i 20 år kommer inte att hjälpa mycket för att Sveriges skogsbruk ska kunna anses vara hållbart inom ekosystemets ramar. Jag tycker nog att vi på 20 år med frihet under ansvar hade kunnat förvänta oss lite mer. Skogsbruket har haft glass och ballonger väldigt länge till bekostnad av en mängd andra värden som skogen ger. Där virkesproduktion bara är ett av värdena.

Fridens,

Malin

Hej,

Såhär i OS-tider kan jag bara sammanfatta nedanstående blogginlägg på följande sätt:

Skogsstyrelsen – Naturskyddsföreningen, 0-1.

Jag har tidigare gjort ett flertal inlägg angående fjällurskogen vid Änok där Skogsstyrelsen gav tillstånd till avverkning. Detta trots att det finns en paragraf i skogsvårdslagen som faktiskt förbjuder avverkning i sådana områden. Och trots att Länsstyrelsen i Norrbotten ansåg att området har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd ej ska få ges enligt sagda paragraf, det vill säga 18 § skogsvårdslagen. Denna paragraf är mycket tydlig på vad som gäller och inte gäller. Nämligen att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Såväl Länsstyrelsen som Naturskyddsföreningen har hela tiden hävdat att avverkning är fullständigt oförenlig med dessa intressen eftersom området ligger där det ligger, nämligen i ett stort sammanhängande urskogsområde.

Med anledning av detta så överklagade Naturskyddsföreningen Skogsstyrelsens avverkningstillstånd för några år sedan till Förvaltningsdomstolen. Och vi vann, d.v.s. domstolen ansåg att avverkningstillståndet skulle rivas upp och att vi hade talerätt i frågan. Skogsstyrelsen däremot (som förövrigt ALDRIG verkar ha kommit på tanken att det faktiskt finns en 18 § som kan stoppa irreversibla ingrepp i våra fjällskogar) tyckte dock att Naturskyddsföreningen skulle hålla sina fingrar borta från deras verksamhet – en verksamhet som innefattar att aldrig någonsin ha använt 18 § sedan den infördes i lagboken 1991. De överklagade därför Förvaltningsdomstolens beslut till Kammarrätten med motiveringen att föreningen inte kunde anses ha talerätt i frågan.

Ärendet fick nu en annan vändning och handlade således inte alls längre om tillståndet till avverkning eller inte, utan snarare om Naturskyddsföreningen har talerätt enligt Århuskonventionen eller inte. Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut i ärenden som rör rätt till överprövning av beslut som rör miljön. I detta fall var det ett tillståndsbeslut som rörde avverkning av mycket värdefull fjällskog.  Skogsstyrelsen vann sin överklagan och kommenterade den på följande sätt:

Vi är nöjda med domen. Skulle Naturskyddsföreningen vunnit detta skulle det betyda att de har rätt att överklaga alla våra beslut.”

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen;  jag tycker att det är anmärkningsvärt att skogsstyrelsen som så behjärtansvärt eftersträvar dialog, öppenhet och samverkan tydligen endast vill ha detta på premisser där myndigheten själv alltid har det sista ordet.

Nåväl. Vi överklagade givetvis denna dom till högsta instans, nämligen Högsta Förvaltningsdomstolen. Och idag kom beskedet. Klippt och klistrat från domen:

”För att säkerställa tillgång till effektiva rättsmedel för allmänheten i enlighet med Århuskonventionens krav bör mot den angivna bakgrunden besluten anses angå Svenska Naturskyddsföreningen i den mening som avses i 22 § förvaltningslagen. Föreningen har således haft rätt att överklaga besluten. Kammarrätten skulle alltså inte ha avvisat föreningens överklagande. ”

Detta är en stor seger för naturvården. I sak innebär detta nu att ärendet skickas tillbaka till Kammarrätten för prövning. Det vill säga att vi är tillbaka på ruta 1, nämligen om en avverkning i Änok är tillåtet enligt 18 § i skogsvårdslagen. Jag personligen har svårt att se hur den kan vara det då en avverkning i området strider mot i princip varenda skrivning i 18 §.

Fortsättning lär följa…tillsvidare kan ni läsa domen här.

Änok

Jag tar en vilopaus under inventeringarna i Änokskogen.

Fridens,

Malin

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med ca 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 268 andra följare

Mail till skogsbloggen







Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 268 andra följare

%d bloggare gillar detta: