You are currently browsing skogsbloggen’s articles.

Hej,

I skogsdebatten är ordet hållbart ofta ett litet, men ack så viktigt, nyckelord. En hållbar utveckling ligger till grund för såväl internationell som nationell miljörätt och innebär att:

”Ekonomisk och social utveckling bör ske inom ramen för vidmakthållandet av välmående ekosystem, så att människan kan leva från avkastningen utan att tära på naturens kapital.”

Ibland blir det därför lite fel när representanter från skogsindustrin säger att Sveriges skogsbruk är hållbart. Jag hoppas verkligen inte att alla delar av Skogsindustrin på fullaste allvar menar att ett hållbart skogsbruk endast definieras av att det just nu växer mer kubikmeter i skogen än vad som avverkas? (Särskilt som avverkningen i skogen faktiskt börjar närma sig tillväxten)

Ännu lite tokigare blir det när vår myndighet Skogsstyrelsen i en faktapresentation, uppenbart avsedd för internationell spridning, inleder med rubriken: ”Hållbart skogsbruk i Sverige”, och övergår sedan direkt till att säga att ”Sveriges skogsbruk bedrivs på ett sådant sätt att skogens biodiversitet, produktivitet, återväxtkapacitet och livskraft är bevarad.” Det är stora ord som Skogsstyrelsen använder när det gäller skogsbruket i Sverige, och jag kan inte låta bli att undra lite över vilka faktaunderlag Skogsstyrelsen har använt när de säger biodiversiteten i skogen är bevarad. För hur mycket jag än letar bland naturvetenskapliga artiklar och forskarrapporter så lyckas jag inte hitta en endaste en som säger att skogsbruket i Sverige är hållbart och att biodiversiteten är bevarad. Och detta är ett informationsmaterial från Skogsmyndigheten i Sverige till resten av EU. Snacka om att sända konstiga signaler, i synnerhet när myndigheten inom Sveriges gränser är tydliga med att miljömål inte nås och att skogsbruket påverkar natur, kultur och människa negativt.

Att representanter från Skogsindustrierna hävdar att vi har ett hållbart skogsbruk (hur de nu kommer fram till det genom att bara visa en ren produktionsaspekt) förvånar mig inte. Men eftersom själva myndigheten manifesterar att vi har ett hållbart skogsbruk så blev jag lite nyfiken över hur själva genomförarna, d.v.s. skogsbruket, använder sig av begreppet i sina redovisningar.  Visst tänjer man lite på begreppet här och var och visst lyfter några just sitt skogsbruk som, i princip, hållbart. Men till skillnad från Skogsstyrelsen så är skogsbruket i det stora hela ändå ganska försiktiga med att säga att hela Sveriges skogsbruk är hållbart. I hållbarhetsrapporter och miljöredovisningar är man generellt dessutom ganska restriktiv med att direkt säga ”vi bedriver ett hållbart skogsbruk”. Istället går det att läsa uttryck som:

”Vi vill främja hållbart skogsbruk”

”Vi vill bidra till ett hållbart skogsbruk”

”Vi strävar efter ett hållbart skogsbruk”

”Bidra till utveckling av hållbart nyttjande”

Detta innebär alltså att inte ens skogsbruket själv anser att det i Sverige bedrivs ett hållbart skogsbruk. Detta öppnar givetvis för en ganska grundläggande frågeställning som jag tycker skulle vara lite kul att dryfta med skogsbruket hellre än att sitta i tidsödande dialoger om detaljer; Vad innebär ett hållbart skogsbruk? Vad som i praktiken utgör ett hållbart skogsbruk är givetvis svårt att besvara i detalj. Därför måste man utgå från politiskt beslutade miljömål och preciseringar om miljötillstånd samt internationella åtaganden. Detta tror jag nog också att hela skogsbruket ställer upp på, konstigt vore väl annars eftersom man inom sektorn har lovat att ta sitt ansvar samt till och med ta mer hänsyn än vad lagen kräver för att bidra till att Sverige når sina mål. Och för att föregå mina kritiker: Detta är inte något jag själv suttit på kammaren och hittat på. Detta löfte är liksom hela grejen med ”frihet under ansvar”. Och för att återknyta till mitt förra blogginlägg; skogsbruket har ju dessutom en ambition att leva upp till detta sektorsansvar.

Mycket visioner, strävan och ambitioner alltså.

Så om vi då utgår från det miljötillstånd som ska råda när vi nått miljömålet Levande skogar, kan skogsbruket då anses vara hållbart idag? På den frågan har vi faktiskt redan facit från såväl Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen. Vi kommer inte nå målet – och jag har därmed också svårt att se hur skogsbruket skulle kunna anses bedrivas på ett hållbart sätt idag (även om Skogsstyrelsen alltså för bara några år sedan uppenbarligen ansåg att så var fallet. Något som är anmärkningsvärt i sig, men inget jag tänker fördjupa mig i här och nu).

Eller om vi tar våra internationella åtaganden så har Sverige förbundit sig att bedriva ett hållbart skogsbruk i syfte att bevara biologisk mångfald. Hur ska vi klara av att nå det åtagandet när utvecklingen i miljön är negativ?

Länsstyrelserna skriker efter mer resurser för att inte ännu fler värdefulla skogsområden ska gå förlorade. Skogsstyrelsens uppföljningar visar på mycket dålig hänsyn till natur, kultur och människa. Vi når inte miljömålen. Och även om det växer kubikmeter så det knakar i skogen så räcker inte det för att vi ska kunna kalla skogsbruket hållbart. Vi har tragglat på med samma politik i 20 år utan att skönja ljuset i tunneln.

Visst, mängden död ved har ökat. En god indikator på en positiv trend. Dock är ökningen blygsam i relation till den mängd död ved som fanns i det förindustriella skogslandskapet. Då bestod över 20 % av skogsvolymen av död ved. Idag är motsvarande mängd 2,9%. Så även om död ved har ökat så måste den öka oerhört mycket mer om vi ska nå ett naturligt tillstånd i skogslandskapet.

Och visst är det så att mer skog har vuxit in i ett äldre åldersspann. Men det är fortfarande ett faktum att mer än 70 % av skogen är 60 år eller yngre, samtidigt som endast ca 7 % är över 140 år – vilket är en ganska blygsam ålder för en skog. Skogsbruket har i princip sågat av den gren dom sitter på, vilket vi ser resultatet av idag. Inte minst eftersom fragmenteringen av värdefulla naturskogslandskap fortsätter, vilket aldrig någonsin kommer bidra till någon som helst måluppfyllelse. Samtidigt behöver restaureringsinsatserna öka i stora delar av landet. Redan idag görs det många insatser, och dessa är oerhört värdefulla och viktiga, men det behövs göras mer. Och det behövs en rejäl samordning av hur, och var, och med vilka metoder skogsbruk kan bedrivas.

Därför har vi nu tagit ett helhetsgrepp över hela skogslandskapet. I mer än hundra år har vi jobbat med skydd av skog. Vår vision är att 20 % av den produktiva skogen undantas skogsbruk på långsiktig, kvalitetssäkrad och transparent basis, vilket vi givetvis kommer fortsätta arbeta för. Men för första gången har vi djupdykt ner i de övriga 80 procenten av skogsekosystemet i Sverige. De 80 % som ska, och bör, brukas. Med hjälp av jurister och ekologer har vi tagit fram ett förslag till hur en skogspolitik bör utformas för att vi ska kunna ändra kursen från enfald till att främja mångfald och en grön infrastruktur i skogslandskapet. Vi har också gjort en översyn av skogsvårdslagstiftningen och föreslagit hur denna bör skärpas och göras mer rättssäker än vad den är idag. På det sättet blir det enklare för skogsägarna att veta vad politiken förväntar sig av dem. Det blir helt enkelt lättare att göra rätt, och troligen kommer hänsynsuppföljningarnas resultat ganska snart bli mindre svarta. Några kortfattade punktnedslag i vad vårt förslag innebär i praktiken:

- En jämnare åldersfördelning i skogen

- Ökad kunskap om och bättre planering av skogens samlade värden

- Mer variation i brukningsmetoder

- Tydligt införlivande av EU-lagstiftningen i skogsbruket, t.ex. Århuskonventionen och artskyddsförordningen

-  Mer utbytesmarker (inklusive flerpartsbyten)

- Ökad öppenhet och insyn i skogsbruket

- En enhetlig och tydlig lagstiftning genom att skogsvårdslagen inarbetas i miljöbalken

- Tydligt myndighetsansvar genom att Skogsstyrelsens regionala verksamheter flyttas till Länsstyrelsen

Och mycket mer, inte minst vad gällande frågan om skog och klimat. Men den frågan tänker jag ta upp i ett helt eget blogginlägg framöver.

Vårt förslag är inte hela lösningen eller svaret på alla frågor. Många av frågorna behöver dessutom utredas mer. Men detta förslag är vad vi, tillsammans med ekologer och jurister, anser vara nödvändiga – och fullt genomförbara – steg på vägen mot ett hållbart skogsbruk.

Fridens,

Malin

Bild1

 

Hej,

I fredags presenterade Naturvårdsverket den årliga utvärderingen av de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen. Inte helt oväntat så kvarstår faktum från tidigare års utvärderingar; vi kommer inte kunna nå 14 av de 16 målen på utsatt tid. För målet Levande skogar är detta inget undantag, och heller ingen nyhet. Däremot studsar jag till ganska högt när jag läste följande rader i utvärderingen:

”Inom skogsbruket finns ökad ambition att leva upp till sektorsansvaret och många framåtsyftande åtgärder har vidtagits.”

Ursäkta, men det finns en ökad ambition? Det faktiskt är ett faktum att dagens skogspolitik under de senaste 20 åren har förutsatt att skogsbruket ska leva upp till sitt sektorsansvar. Från politiskt håll finns det dessutom en förväntan att skogsbruket, genom sektorsansvaret, ska ta större ansvar än vad lagen kräver. Åtminstone om vi ska nå miljömålen. Denna förväntan är ju också vad som ligger inom den skogspolitiska devisen ”frihet under ansvar”. En devis som skogsbruket uttalat vill ha kvar. Om det nu har tagit 20 år för skogsbruket att visa på en ökad ambition, hur lång tid ska det då inte ta innan ambitionen är nådd? Miljömålet Levande skogar ska vara uppnått inom 6 år. Om detta verkligen ska kunna ske inom ramarna för dagens skogspolitik så krävs det nog lite mer än en ambition om att leva upp till det man har förväntats leva upp till de senaste 20 åren.

Utvärderingen lyfter även behovet av ett förtydligat regelverk i syfte att tydliggöra sektorsansvaret. En ganska enkel logik faktiskt. Skarpare och tydligare regler är lättare att leva upp till än otydliga dito.

Miljöminister Lena Ek säger att hon är bekymrad över att det går trögt, men att detta ska lösas genom att man bryter ner miljömålen till konkreta etappmål.

När det gäller skogen så är dessa etappmål redovisade i regeringens proposition för biologisk mångfald och ekosystemtjänster som nyligen presenterades . Propositionen är alltså regeringens strategi framöver för att bevara den biologiska mångfalden och säkra de tjänster som ekosystemen ger oss. Regeringens strategi innehåller väldigt många ord. Närmare bestämt 70 896. Man kan välja att ge så många ord ett innehåll med substans, eller så kan man välja att använda väldigt många ord för att dölja bristen på substans. Oavsett hur regeringen tänkt kring substansfrågan så kvarstår två faktum:

  1.        Vi kommer inte nå samtliga de miljökvalitetsmål som har direkt koppling till skog.
  2.        Vi kommer inte nå Nagoyaåtagandet om minst 17 procent skyddad landareal av ekologiskt representativa områden av               stor betydelse för biologisk mångfald.

Vän av ordning kan nu tycka att jag är ute och cyklar, eftersom det i propositionen faktiskt står att till 2020 ska minst 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal vara skyddade eller bevarade på olika sätt med fokus på områden av särskild betydelse för biologisk mångfald, ekosystemtjänster samt vara sammanbundna inom ekologiskt representativa system. Detta låter givetvis bra och betryggande. Har dock lite svårt att se hur detta ska ske när det gäller den produktiva skogen. Där har runt 4 procent idag ett långsiktigt, transparent och kvalitetssäkrat skydd. Ytterligare ca 5 procent är undantagna från skogsbruk på frivillig väg – huruvida dessa överhuvudtaget kan eller bör räknas in utifrån dagens förutsättningar behöver ses över eftersom det i dagsläget är mycket oklart var alla avsättningar finns, hur de bidrar till måluppfyllelse och framförallt hur långsiktiga dom är. Detta problem har, tack och lov, adresserats i propositionen – även om man lite tokigt nog väljer att fortsätta räkna in dem utan att ha kommit till botten med transparensproblematiken.

Hur som helst, regeringen har alltså utlovat minst 20 procents skydd av områden av särskild vikt för biologisk mångfald. Detta innefattar i allra högsta grad den produktiva skogen. Man pressar ur sig ett löfte om formellt skydd av ytterligare knappt 0,7 procent av den mest hotade naturtypen samt ber skogsbruket om ytterligare drygt 0,8 procent frivilliga avsättningar. I den bästa av världar, d.v.s. om avsättningarna kommer garanteras långsiktighet och transparens, ökar alltså skyddet med totalt 1,5 procent. Hur detta sedan adderar upp till 20 procent har jag lite svårt att få ihop.

Fast nu handlar regeringens proposition inte bara om skydd, och det är ju faktiskt så att 80 procent av skogen ska och bör fortsätta brukas. Och om 20 procents skydd kan tyckas helt omöjligt att nå så är kanske ett hållbart brukande på övriga 80 procent om möjligt ännu svårare. Åtminstone utifrån dagens politiska spelregler. Dagens skogspolitik är nämligen ganska ologisk när det kommer till kritan. Dels så förväntas det, som jag tidigare nämnt, att skogsbruket tar större hänsyn än vad lagen kräver om vi ska nå våra mål. Samtidigt får samhället inte kräva mer av skogsbruket än vad lagen kräver – i alla fall inte utan ersättning till markägaren, och här verkar inte regeringen ha någon ambition att skjuta till medel. Vad lagen faktiskt kräver är vidare ganska otydligt eftersom det enda någotsånär tydliga i lagen, vad gällande miljöhänsyn, i princip endast är utformat som allmänna råd istället för skarp lagtext vilket möjligen innebär att lagtexten upplevs som rådgivande snarare än bindande. Detta kan i och för sig vara en av orsakerna till att så många avverkningar i Skogsstyrelsens tidigare uppföljningar bedömts ligga under lagnivån. Och som grädde på moset så är det så när som helt omöjligt att bli bötfälld om man ändå bryter mot lagen.  Att hänsynskraven i Skogsvårdslagen dessutom är för lågt ställda och inte ens lever upp till de minimikrav som ställs i miljöbalken är ju ytterligare en ologisk knut i politiken som måste lösas upp. Delar av miljöbalken gäller nämligen idag även för skogsbruket.

En positiv förändring dock, som är gällande från och med i morgon den 1 april, är förtydligandet av samrådskravet enligt miljöbalken som innebär obligatorisk samrådsplikt för skogsbruksåtgärder som kan komma att ”väsentligt förändra naturmiljön”. Rent krasst sett så kan man ju diskutera om ett 40 hektar stort kalhygge är att väsentligt förändra naturmiljön eller inte (i synnerhet om skogen aldrig tidigare kalhuggits). Så långt går givetvis inte Skogsstyrelsens föreskrifter och även om de behöver skärpas ytterligare så är det åtminstone ett steg i rätt riktning. De nya föreskrifterna innebär bland annat att avverkning av nyckelbiotoper måste anmälas för samråd, liksom dikesrensning, skogsgödsling och askåterföring.

Samrådsplikten gäller givetvis även oregistrerade nyckelbiotoper. Problemet man måste komma tillrätta med här är det stora mörkertalet av nyckelbiotoper som finns. Det verkar dessvärre finnas en motvilja bland många inom skogsbruket att öppet registrera sina nyckelbiotoper. Detta visar sig tydligt inom KOMET-programmet där skogsbruket motsätter sig att registrera nyupptäckta nyckelbiotoper. Till saken hör att det årligen avverkas omkring 2000 hektar nyckelbiotoper och områden med höga naturvärden. Som man känner till. Mörkertalet nyckelbiotoper är som sagt stort. Detta blir en svår nöt att knäcka för ansvarig myndighet. För om man inte anmäler sina nyckelbiotoper som man tänkt avverka för samråd så bryter man mot lagen… Men om man saknar kunskap att identifiera nyckelbiotopen, bryter man mot lagen då också om man inte anmäler dessa för samråd?

Och för att återknyta till början av det här inlägget, skogsbrukets ökade ambition att leva upp till vad som har förväntats av dem i 20 år kommer inte att hjälpa mycket för att Sveriges skogsbruk ska kunna anses vara hållbart inom ekosystemets ramar. Jag tycker nog att vi på 20 år med frihet under ansvar hade kunnat förvänta oss lite mer. Skogsbruket har haft glass och ballonger väldigt länge till bekostnad av en mängd andra värden som skogen ger. Där virkesproduktion bara är ett av värdena.

Fridens,

Malin

Hej,

Såhär i OS-tider kan jag bara sammanfatta nedanstående blogginlägg på följande sätt:

Skogsstyrelsen – Naturskyddsföreningen, 0-1.

Jag har tidigare gjort ett flertal inlägg angående fjällurskogen vid Änok där Skogsstyrelsen gav tillstånd till avverkning. Detta trots att det finns en paragraf i skogsvårdslagen som faktiskt förbjuder avverkning i sådana områden. Och trots att Länsstyrelsen i Norrbotten ansåg att området har alla de kvaliteter som krävs för att tillstånd ej ska få ges enligt sagda paragraf, det vill säga 18 § skogsvårdslagen. Denna paragraf är mycket tydlig på vad som gäller och inte gäller. Nämligen att tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Såväl Länsstyrelsen som Naturskyddsföreningen har hela tiden hävdat att avverkning är fullständigt oförenlig med dessa intressen eftersom området ligger där det ligger, nämligen i ett stort sammanhängande urskogsområde.

Med anledning av detta så överklagade Naturskyddsföreningen Skogsstyrelsens avverkningstillstånd för några år sedan till Förvaltningsdomstolen. Och vi vann, d.v.s. domstolen ansåg att avverkningstillståndet skulle rivas upp och att vi hade talerätt i frågan. Skogsstyrelsen däremot (som förövrigt ALDRIG verkar ha kommit på tanken att det faktiskt finns en 18 § som kan stoppa irreversibla ingrepp i våra fjällskogar) tyckte dock att Naturskyddsföreningen skulle hålla sina fingrar borta från deras verksamhet – en verksamhet som innefattar att aldrig någonsin ha använt 18 § sedan den infördes i lagboken 1991. De överklagade därför Förvaltningsdomstolens beslut till Kammarrätten med motiveringen att föreningen inte kunde anses ha talerätt i frågan.

Ärendet fick nu en annan vändning och handlade således inte alls längre om tillståndet till avverkning eller inte, utan snarare om Naturskyddsföreningen har talerätt enligt Århuskonventionen eller inte. Århuskonventionen ger just miljöorganisationer rätt till domstolsprövning av bland annat tillståndsbeslut i ärenden som rör rätt till överprövning av beslut som rör miljön. I detta fall var det ett tillståndsbeslut som rörde avverkning av mycket värdefull fjällskog.  Skogsstyrelsen vann sin överklagan och kommenterade den på följande sätt:

Vi är nöjda med domen. Skulle Naturskyddsföreningen vunnit detta skulle det betyda att de har rätt att överklaga alla våra beslut.”

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen;  jag tycker att det är anmärkningsvärt att skogsstyrelsen som så behjärtansvärt eftersträvar dialog, öppenhet och samverkan tydligen endast vill ha detta på premisser där myndigheten själv alltid har det sista ordet.

Nåväl. Vi överklagade givetvis denna dom till högsta instans, nämligen Högsta Förvaltningsdomstolen. Och idag kom beskedet. Klippt och klistrat från domen:

”För att säkerställa tillgång till effektiva rättsmedel för allmänheten i enlighet med Århuskonventionens krav bör mot den angivna bakgrunden besluten anses angå Svenska Naturskyddsföreningen i den mening som avses i 22 § förvaltningslagen. Föreningen har således haft rätt att överklaga besluten. Kammarrätten skulle alltså inte ha avvisat föreningens överklagande. ”

Detta är en stor seger för naturvården. I sak innebär detta nu att ärendet skickas tillbaka till Kammarrätten för prövning. Det vill säga att vi är tillbaka på ruta 1, nämligen om en avverkning i Änok är tillåtet enligt 18 § i skogsvårdslagen. Jag personligen har svårt att se hur den kan vara det då en avverkning i området strider mot i princip varenda skrivning i 18 §.

Fortsättning lär följa…tillsvidare kan ni läsa domen här.

Änok

Jag tar en vilopaus under inventeringarna i Änokskogen.

Fridens,

Malin

Hej,

Igår fick jag ett telefonsamtal från en äldre herre som äger en ganska stor skogsfastighet i Mellansverige. Han var inledningsvis ganska irriterad och frågande till hur vi egentligen tänker när vi hittar skyddsvärda skogar, t.ex nyckelbiotoper, och anser att dessa inte får avverkas. Det är ju inte olagligt att avverka vare sig nyckelbiotoper, livsmiljöer för hotade arter eller stora värdekärnor heller för den delen. Vi resonerade lite fram och tillbaka kring detta med nyckelbiotoper och vad det egentligen är med nyckelbiotoper som är så speciellt. Då kröp det fram att denna herre själv ägde stora områden av mycket skyddsvärd skog.

”Jag har nog runt hundra hektar tallskog som är minst 300 år”. Jag kunde här inte låta bli att undslippa ett litet ”Jisses!”. Jag menar, hur många % av landets skogar är över 300 år?! Inte särskilt många. ”Jag tolkar det som att jag har fin skog då alltså” skrattade herren som först inte alls ville berätta var han hade sin skog, men som nu varmt beskrev sin hänglavsrika gammelskog och dess läge. Han sa att han ju självklart också ville vara med och bidra till att bevara den biologiska mångfalden, även om han inte kunde så mycket om vare sig arter eller ekologiska samband. Han gillade helt enkelt bara fenomenet biologisk mångfald och framförallt sin egen gammelskog. Dessutom var han till åren kommen också, så han ville även säkerställa att skogen skulle få stå kvar även när han var borta.

Det var ungefär här i vårt samtal som vi kom till den springande punkten. Herren utbrast irriterat att ”Det finns ju inga pengar att skydda skog för”, då blir det ju väldigt frustrerande när tillexempel ni hittar skyddsvärda skogar och hävdar att dessa inte bör avverkas. I denna fråga ger jag honom helt rätt. Det är klart att det är frustrerande att naturvården å ena sidan dokumenterar skyddsvärda skogar och rapporterar dessa till myndigheterna, och myndigheterna sen inte kan svara upp mot markägarens behov av ersättning. Jag menar, bara för att man äger skog så är man ju per definition inte en rik knös som har råd att helt avsätta hela sin skog för att den är skyddsvärd. Det är här dock en milsvids skillnad mellan mindre markägare och stora bolag. Jag tycker nog att vi ska kunna kräva av de stora bolagen att ta ett långt större ansvar än vad de gör idag – åtminstone så länge våra politiker räknar med att nå landets politiska mål om att hejda förlusten av biologisk mångfald med stor hjälp av frivilliga insatser. De stora bolagen har råd att avsätta mer till naturvård än vad de gör idag. Ta tillexempel SCA:s senaste kvartalvinst på dryga 2 miljarder kronor. Sätt det i relation till denna herres några hundra hektar skog som han vill bevara, men inte har råd att genomföra helt gratis. Även om han skulle avsätta 10 % av sitt markinnehav frivilligt så innebär det att han ändå skulle vara tvungen att avverka åtskilliga hektar av sin 300-åriga skog för att få det att gå ihop. Och detta ville han verkligen inte göra, men det är hans verklighet. Och om nu länsstyrelsen eller skogsstyrelsen skulle prioritera att skydda hans skog så finns det en mycket överhängande risk att han inte får ut någon ersättning för detta på många år. De mindre markägarna blir också lidande när storbolagen med sina många tusentals hektar skog vägrar avsätta en endaste hektar mer än de redan gör utan att få ersättning eller ersättningsmark. De knappa resurserna som regeringen skjuter till för skydd av skog räcker helt enkelt inte till för alla skyddsvärda skogar som inte får avverkas om vi ska kunna bevara den skogliga mångfalden.

Detta leder mig snabbt till något jag hört och läst att vår miljöminister har proklamerat med största tydlighet vid flera tillfällen. Miljöminister Lena Ek sa redan 2011 att inga skyddsvärda skogar ska huggas. Detta uttalande har hon sedan upprepat i flera tal, nu senast 2013 under konferensen Folk och Natur  samt vid ArtDatabankens Flora och Faunakonferens förra året. Med eftertryck har hon sagt att regeringens mycket tydliga ambitioner är att skyddsvärda skogar inte ska avverkas. De ska skyddas genom formellt skydd (kostar pengar) eller frivilliga avsättningar. Punkt.

Exakt detta står, anmärkningsvärt nog, också att läsa i den senaste budgetpropositionen för allmän miljö och naturvård. Där skriver sittande regering även att ”Växt- och djurarter ska kunna sprida sig i landskapet … på ett naturligt sätt”.

Ursäkta, men hur i hela friden ska växt och djurarter kunna sprida sig på ett naturligt sätt i landskapet om landskapet ser ut såhär?:

100_0001

IMG_0090

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag vet inte vilken verklighetsbild regeringen har av skogen. Men vi står inför fullbordat faktum i stora delar av skogslandskapet – i synnerhet i norra Sverige – där enorma arealer har, i princip, dammsugits på virke under många år och ingenting finns kvar utom små isolerade, enskilda platser av värdekärnor samt små, isolerade, enskilda platser av (för maskinerna) svårtillgänglig terräng. Vilket gör nästföljande mening ur Regeringens proposition fullkomligt förbryllande: ”Sker inte detta riskerar arter eller artpopulationer att bli isolerade på enskilda platser…”

Jag tror nog att Lena Ek och övriga regeringen behöver åka en liten sväng till exempelvis Västerbotten, Jämtland/Härjedalen eller Norrbotten för att ta en titt på vad, framför allt, storskogsbruket – inte minst de själv genom statliga skogsbolag – har gjort med skogslandskapet. Sen bör det göras en konsekvensanalys över vad detta innebär när man lite nonchalant spottar ur sig att skyddsvärda skogar inte ska huggas och att växt- och djurarter ska kunna sprida sig i landskapet på ett naturligt sätt.

Ord är billiga, handling kostar. Regeringen måste inse detta. Och de måste inse det nu, medan det fortfarande finns oskyddade skyddsvärda skogar kvar.

Regeringen säger även i sin budgetproposition att ”ytterligare värdefulla områden, såsom gammelskog, ska ges ett långsiktigt skydd och förvaltas väl.” Intressant detta, eftersom jag på rak arm kan nämna minst 50 skyddsvärda, gamla, skogar och skogsområden som är hotade av avverkning just i detta nu.

Det är ett faktum att vi inte når våra miljömål som rör skogen, detta är något som varje länsstyrelsetjänsteman lever med varje dag när de inser att det inte finns tillräckligt med pengar för att skydda alla skyddsvärda skogar och där markägaren inte vill avsätta frivilligt. ”Pengar eller jag hugger” är dessa tjänstemäns verklighet. Pengar saknas, och många av länsstyrelserna i landet har redan gjort av med årets budget (!) innan februari ens är här. Hur kommer det sig då att vi aldrig någonsin hör någon landshövding yttra sig om detta tragiska? Landshövdingarna, om någon, kan ju faktiskt belysa detta gigantiska problem och se till att informationen når de rätta kanalerna. Framförallt Miljödepartementet. För departementet själv verkar knappast ha koll på hur verkligheten i skogen faktiskt ser ut.

Inte heller Naturvårdsverket verkar ha mod att riktigt ta bladet från munnen. Istället för att kraftfullt klargöra för våra beslutsfattare att pengarna inte räcker till för att möta regeringens ambitioner om att skydda skyddsvärd skog så skickar verket en förfrågan till en länsstyrelse om det inte går att ”se över reservatsavgränsningen utan att förlora allt för mycket av värdekärnor”.  Ursäkta – ska länsstyrelserna nu börja köpslå om avgränsningarna på reservaten också på grund av bristande resurser istället för att verket vänder sig direkt till beslutsfattarna och kräver en lösning på problemet? Nu vet jag ju i och för sig inte hur ofta Naturvårdsverket föreslår länsstyrelsens tjänstemän att minska avgränsningarna, men att det har skett ens en gång tycker jag är en oerhört oroväckande signal om att våra myndigheter och själva Naturvårdsverket kanske faktiskt lite grann mörkar den pressade situation som faktiskt råder gentemot regeringen; att skyddsvärd skog inte kan skyddas med de medel som finns.

Alltså sådana skogar som regeringen säger inte ska huggas.

Länsstyrelsen i Jämtland beskriver dock läget ganska bra på sin hemsida i några korta ord: ”Utvecklingen vad gäller Ett rikt växt- och djurliv är också negativ, inte minst på grund av förlusten av skogshabitater. Med dagens avverkningstakt kommer cirka 75 procent av den äldre skogen nedom fjällen i Jämtlands län att vara avverkad år 2020.” Denna nyhet är dock inbäddad på deras hemsida bland massa annan information, och går nog de flesta förbi.

Det är så oerhört frustrerande att jobba med naturvårdsfrågor när det verkar som att miljörörelsen är de enda som faktiskt upprepat lyfter frågan om avsaknad av resurser. Istället borde det väl rimligen vara de som arbetar med att skydda skogarna som skriker högst efter ökade resurser? Dilemmat är dock att de frustrerade tjänstemännen inte vågar säga något själva av rädsla att åka på tillsägelser från sin arbetsgivare. De frustrerade tjänstemännens ledningar vidarebefordrar, av någon helt outgrundlig anledning, knappast problemet till beslutsfattarna. Inte heller syns de i debatten, där de borde vara synliga om de verkligen har en vilja att genomföra politiken och leva upp till regeringens ambitioner. Skogsbruket säger ingenting – även om de är de som skulle gynnas mest av ökade resurser – men det är klart, skogsbruket lyder ju lite indirekt under Skogsindustriernas virkeshunger, och Skogsindustriernas affärsidé är ju knappast att undanta skog från skogsbruk. Tvärtom.

Om jag fick önska bara en sak i debatten om skydd av skogsmark så är det att Skogsstyrelsens generaldirektör tillsammans med landets Landshövdingar och Naturvårdsverkets generaldirektör tog bladet från mun och sa som det verkligen är. Vill regeringen bevara skyddsvärda skogar så behövs det mer pengar och mer ersättningsmark från statliga skogar. Istället så hör vi nästan inget om detta. De enda nyheter som sipprar ut från länsstyrelserna är i princip när det har bildats ett nytt reservat. Och vad ger det för signal till beslutsfattarna? Från Skogsstyrelsehåll hör vi nästan bara ”dialog, dialog, miljöhänsyn, dialog”. Visst är det viktigt med både dialog och miljöhänsyn, men det hade varit klädsamt om ledningen för myndigheten även påtalade det plågsamma faktum att deras tjänstemän inte kan skydda all skyddsvärd skog.  Även om enskilda tjänstemän från Skogsstyrelsen har lyft bristen på resurser vid flertalet tillfällen så verkar ledningen inte tycka att detta är något större bekymmer som kräver särskild uppmärksamhet. När det gäller Naturvårdsverket så har de förvisso lyft frågan i ett nyhetsprogram för något år sedan. Men sen dess har det varit ganska tyst måste jag säga.

Och den stora tystnaden står ledningarna för Skogsstyrelse, Länsstyrelse och Naturvårdsverk för. De som verkligen skulle kunna få fart på både debatten och besluten.

Eller så har jag helt missat något.

Ett annat alternativ för att få regeringen att fatta situationen är att länsstyrelserna helt sonika börjar fatta reservatsbeslut av skyddsvärda skogar rakt av. Avgränsa och besluta. Även om det inte finns pengar att ersätta markägarna. I det fallet kan ju markägarna alltid stämma staten för att de inte får ut sin ersättning.

Då kanske våra beslutsfattare äntligen fattar att vi har ett problem. Jag menar, de skyddsvärda skogarna som aldrig ska huggas, kommer att huggas om de inte blir skyddade på ett eller annat sätt. Och skydd kostar pengar. För allt kan och kommer inte att skyddas frivilligt. Hur mycket regeringen än vill.

Fridens,

Malin

Hej,

Läser idag i tidningen Skogen att två domar har fallit för brott mot Skogsvårdslagen. Om de vunnit laga kraft eller inte är oklart, men i dagsläget har två domar fallit.

Vad jag läst så har Skogsstyrelsen det senaste året skärpt tonen och anmält ett flertal ärenden till polis och åklagare där man anser att lagen inte efterlevts. Nu är det i och för sig ytterst oklart om alla dessa ärenden är färdigbehandlade eller inte, så jag lämnar just antalet dömda ärenden vid detta.

Men en sak slår mig. Minst 20 ärenden som Skogsstyrelsen har hanterat handlar om avverkningar som har skett utan en avverkningsanmälan. Eller kanske jag ska säga snart minst 21 ärenden, för idag lämnade vi in en hemställan till Skogsstyrelsen om att överlämna ett ärende till polis och åklagare. Ärendet handlar om att statliga Sveaskog har avverkat skog i Norrbotten utan att anmäla detta. Man kan tycka att åtminstone ett statligt bolag har tillräckligt bra koll på regelverket för att begripa att skogen måste anmälas innan den avverkas, oavsett omständigheterna. Hur det går med just det ärendet får jag återkomma om.

Hur som helst, avverkningar av skogar över 0,5 hektar som har skett utan avverkningsanmälan är per definition olagliga. Man anmäler vad man ska avverka innan man avverkar. Det som då slår mig är timmerförordningen, en förordning som varit gällande i Sverige sedan mars förra året. Timmerförordningen förbjuder handel på EU:s marknad med virke och trävaror som kommer från olaglig avverkning. Svenska skogsägare måste följa bestämmelserna i förordningen oavsett om det är statliga Sveaskog, någon skogsägarförening eller en enskild markägare med några hektar skog.

Vi har alltså 2 domar. Skogsstyrelsen hanterar ett 20-tal ärenden kring avverkning utan avverkningsanmälan.  (Sedan lär det ju finnas ett ansenligt mörkertal av olagliga avverkningar för jag tror knappast Skogsstyrelsen har tid och möjlighet att gå igenom varenda kvadratmeter av Sverige i jakt på fall att driva). Den naturliga frågan kring detta är då vart timret från dessa avverkningar har tagit vägen? För de får ju inte hamna inom EU:s inre marknad. Då har man brutit mot timmerförordningen.

Detta leder mina tankar vidare till frågan om vad som omfattas av pågående markanvändning. I skogsvårdslagens hänsynsregler (för naturvård, kulturmiljön och rennäringen) för skogsbruk så får myndigheten inte meddela föreskrifter om dessa innebär att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.

Frågan är bara vad som egentligen rimligen ryms inom begreppet pågående markanvändning? I förarbetena till lagstiftningsreformen 1972 så framhöll man att ”…bedömning måste ske från fall till fall med utgångspunkt i vad som vid varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen”.

Om nu bedömningarna ska göras utifrån dessa förutsättningar så måste jag säga att Skogsstyrelsen har varit mycket generös i sina bedömningar.  För att ställa frågan på sin spets:  Är kalavverkning av urskogar pågående markanvändning? Okej, nu har vi inte så jättemånga urskogar kvar i Sverige, och där landar vi också i en definitionsfråga. Är en urskog en skog utan en enda stubbe? Eller är det en skog som aldrig kalavverkats – där det aldrig bedrivits skogsbruk, men väl en mindre påverkansgrad från människor som hämtat enstaka träd till husbehov i svunna tider?  Eller är det något annat? Det beror nog på vem du frågar. Men frågan intressant tycker jag. Går det exempelvis verkligen att räkna stubbrytning som pågående markanvändning? Och det här med främmande trädarter – är det verkligen ”en naturlig fortsättning av den pågående markanvändningen”?

Grejen är den att ingen – vare sig lagstiftare eller domstol – har, mig veterligen, tagit ställning till eller gjort en ordentlig översyn av vad som ryms inom pågående markanvändning, vilket i sig är lite besynnerligt givet att det är begränsningar av pågående markanvändning som triggar ersättningsreglerna. Men ersättningsrätten kan dock rimligen bara gälla vid laglig pågående markanvändning – jag menar, man kan ju knappast få ersättning för att man inte får bedriva skogsbruk som strider mot lagen.  Här behöver lagstiftningen verkligen ses över så att det en gång för alla blir tydligt för markägaren vad som omfattas av laglig pågående markanvändning.

Dessutom, säg till exempel att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras för att en skogsbrukare förbjuds att genomföra en avverkning som skulle orsaka en miljöskada. Ska denne markägare då ersättas? Detta skulle i så fall dessutom strida mot principen om att förorenaren betalar (även kallat Polluter Pays Principle), en princip som innebär att den som orsakar miljöskadan ska täcka kostnaderna som skadan innebär. För skogsbrukets del kan det handla om föroreningar i form av t.ex försurning, utflöde av tungmetaller etc. Något som vi redan vet sker i skogslandskapet som följd av det hårdhänta skogsbruket.

Åter till timmerförordningen och olagliga avverkningar. Om nu Skogsstyrelsen menar allvar med att fortsätta granska och öka antalet åtal så misstänker jag att vi kommer få ett antal intressanta rättsfall, och även domar framöver. Hur i hela friden ska vi då kunna säkerställa att virket från möjliga olagliga avverkningar inte finns ute på marknaden? Detta blir en tuff nöt att knäcka. Och arbetet för Skogsstyrelsen förenklas ju knappast av den veka skogsvårdslagen där tydliga begränsningar inte finns. Ta tillexempel ett av de riktigt stora problemen:

Körskador kopplat till skador på vatten och vattendrag.

Körskador är ett väldokumenterat och välkänt problem inom skogsbruket. Körskador kan även leda till ett ökat utsläpp av tungmetaller från skogsmarken (=miljöskada). I dagens lagstiftning så är körskadorna mycket styvmoderligt behandlade. Givet att körskador ÄR ett utbrett problem, och givet att de kan orsaka en miljöskada så är det inte mer än rimligt att regelverket är tydligt gällande vilken naturhänsyn som måste tas inom ramen för laglig pågående markanvändning.

Skogsvårdslagen är dock löjligt snäll mot de skogsägare som endast är ute efter en snabb profit. Den absoluta majoriteten av avverkningsanmälningarna slipper igenom utan vare sig förelägganden eller förbud. Vilket har resulterat i katastrofala följder där hänsynskrävande biotoper avverkas, körskador uppstått, kulturmiljöer skadats, livsmiljöer för hotade arter utplånats osv. Detta visar inte minst Skogsstyrelsens mångåriga uppföljningar tydligt. Utan förelägganden och förbud kan man dessutom slippa lätt undan med att tänja på gränserna vilket vi ser ske inom såväl den statliga förvaltningen av svenska folkets skog, de stora skogsbolagen och bland skogsägarföreningar.

Och de markägare som ändå gör rätt och bedriver ett hållbart skogsbruk blir de som per definition missgynnas av den oerhört otydliga lagstiftningen vi har.

Fridens,

Malin

Hej,

Hållbar utveckling är ett globalt mål som finns inskrivet i EU sedan sent 90-tal. Hållbar utveckling är även ett övergripande mål för Sveriges regerings politik, inte minst inom dagens skogspolitik som fastställdes innan dess att Sverige ens gått med i EU. I den stund vi blev medlemmar i EU förband vi oss också att genomföra bindande regler om miljön, vilket inte minst gäller skogen. Det finns idag ingen entydig definition av begreppet hållbar utveckling, eller rättare sagt, det finns ett antal olika definitioner av begreppet som alla har samma koppling. Värt att nämnas är dock grunden till hållbarhet som härstammar från Brundtlandkommissionen 1987:

”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för kommande generationer att tillfredsställa sina behov.”

Sedan dess har begreppet utvecklats och i handlingsplanen från FN:s miljökonferens i Rio 1992 nämns tre dimensioner av hållbar utveckling som alla ska väga lika: miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling. För att nå hållbar utveckling så måste naturresurserna givetvis nyttjas hållbart också. I konventionen om biologisk mångfald (CBD) som antogs samma år och som ratificerades av Sverige 1993 definieras hållbart nyttjande på följande sätt:

”nyttjande av komponenter av biologisk mångfald på ett sätt och i en utsträckning som inte leder till långsiktig minskning av biologisk mångfald, varigenom dess potential att tillgodose nuvarande och kommande generationers behov och förväntningar bibehålls”

Detta innebär att Sverige har ett ansvar för att bevara Sveriges mångfald på såväl gennivå, artnivå och ekosystemnivå. Detta ansvar berör i allra högsta grad skogsbruket. I skogsvårdslagens portalparagraf återspeglas hållbar utveckling genom att produktion och miljö ska väga lika samtidigt som hänsyn ska tas till andra allmänna intressen.

Hållbar utveckling bygger alltså på tre principer. Varav en av dessa principer är en helt och hållet grundläggande förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna uppnå hållbarhet inom de andra två principerna. Eller ens existera. För utan ett fungerande ekosystem så kommer vi knappast kunna dra vare sig ekonomisk eller social nytta av de varor och tjänster som ekosystemen tillhandahåller oss.

Om vi tänker oss en triangel där de tre begreppen inom hållbar utveckling finns utmarkerade vid varsin spets. Låt oss sedan applicera denna triangel på hur skogsbruket bedrivs i Sverige. Om man då lyssnar på förespråkare för dagens skogsbruksmetoder så ligger vi nog ändå helt okej till i denna triangel. Även om skogsbruket själva  säger att det finns lite mer att göra för att tillgodose de sociala och miljömässiga aspekterna så anser man ändå generellt att svenskt skogsbruk är hållbart så som det bedrivs idag. Man vill absolut inte se några förändringar i vare sig politik eller regelverk eftersom man anser dessa komponenter är helt tillräckliga som de är. Alltså förmodar jag att man tycker att man ligger hyfsat nära mitten på denna triangel, möjligen med en liten dragning åt produktionshållet, men inte så mycket att det behövs göras några särskilt omfattande förändringar.  Detta trots de ansvariga myndigheternas krassa konstaterande att vi inte kommer kunna uppfylla de miljömål som rör skogen med dagens styrmedel. Och trots att vi idag ännu har en pågående förlust av biologisk mångfald.

Reflekterar lite över att förlusten av biologisk mångfald ska ha hejdats och miljömålen vara uppnådda om lite drygt 6(!) år. Under de 20 år som dagens skogspolitik har varit gällande så har mycket hänt där politiken inte hängt med, som exempelvis upprättande av miljömål samt bindande internationella åtaganden och regler om (skogs)miljön. Den 20 år gamla politiken tar helt enkelt inte tillräcklig hänsyn till vare sig ökade kunskaper eller nya samhällsmål. Även om hänsynen vid avverkningar har förbättrats de senaste 20 åren så kan denna hänsyn aldrig någonsin ersätta förlusten av livsmiljöer och naturskog som aldrig tidigare avverkats, hur mycket företrädare för dagens skogsbruksmodell än vill detta. Varje kalhuggen gammal naturskog, varje totala omdaning av skog med avverkning, markberedning och återplantering av trädslag, oftast utan genetisk variation, är ett fortsatt spadtag i gropen förlust av biologisk mångfald. Och i kölvattnet av denna förlust följer även de sociala och ekonomiska värdena.

Nåväl, åter till den där triangeln. Om man applicerar denna triangel på skogspolitikens avvägningar mellan bevarande, produktion och mångbruk av skogen så borde vi även här ligga helt okej till. I alla fall om man lyssnar på de som ivrigt hävdar att dagens skogspolitik och regelverk är tillräckligt balanserad för att tillvarata alla skogens intressen. Utifrån denna synvinkel blir det då ganska intressant att se hur Sverige står sig i jämförelse med andra länder i denna triangel. I en rapportering från FAO (Food and Agriculture Organization) om utvecklingen mot ett hållbart skogsbruk, så faller sig de jämställda målen för skogsbruket ganska platt. Med en rejäl duns måste jag nästan tillägga. Grafen här nedan har tagits fram av Future Forest utifrån data som de olika ländernas myndigheter har tillhandahållit:

 

malin

 

Jämställda mål? Men det är åtminstone skönt med klarspråk – även om det blott är en graf. Denna graf återspeglar tydligt även den jämförande studie som Lena Gustafsson presenterade för ett par år sedan och som visar att Sverige är näst sämst på naturhänsyn vid avverkning.

Det är som sagt ca 20 år sedan dagens skogspolitik såg ljuset. Det är en skogspolitik med en mycket stor kostym att fylla upp. Innehållet i politik och regelverk ska se till att mål uppnås, att förlust av arter och livsmiljöer upphör, att fragmentering stoppas, med mycket mera.

Vi kan bara konstatera att det saknas rejält med muskler för att fylla upp denna kostym inom lite drygt 6 år. Just nu hänger den ganska fladdrigt på en tunn lekamen som fortsätter tillåta avverkning av nyckelbiotoper, fragmentering av biologiskt viktiga skogsområden, avverkning av livsmiljöer för hotade arter och viktiga närmiljöer för människor. Ersättningen utgår i form av några hänsynsträd och små trädgrupper på hygget – som sedan återplanteras med träd av samma art och ålder.

Och det ekonomiska värdet av virket i dessa, ofta snabbväxande och i synnerhet ensartade, planteringarna kan man ju också diskutera.

Fridens

Malin

Hej,

Jag har de senaste åren gång efter gång läst i nyheter, hört på radion och sett i TV-inslag hur Skogsstyrelsen framhåller bristen på resurser som det enskilt största hindret för att myndigheten ska kunna skydda skog. Jag har även läst otaliga debattartiklar och insändare från markägare som har fått vänta orimligt länge på ersättning för sin skyddsvärda skog som Skogsstyrelsen vill skydda. Markägaren får inte avverka, hur mycket hen än behöver pengarna, utan får snällt sitta och vänta på pengar som aldrig verkar komma.

I ett debattinlägg i Skogsaktuellt från maj i år klargör Skogsstyrelsen att ”vi måste förhålla oss till att resurserna för att skydda skog är begränsade och behöver därför prioritera det som anses vara mest skyddsvärt”. Vill tillägga att detta är klippt ur ett debattinlägg som handlar om något av det mest skyddsvärda vi har, nämligen nyckelbiotoperna. I min värld är det katastrofalt att myndigheten måste prioritera bland det jättejättefina och det jättejättefinare. Allt med anledning av bristande resurser.

2011 är Skogsstyrelsen frustrerad över det drastiskt krympande anslaget för att lösa in nyckelbiotoper.  Myndigheten poängterar här att det inte råder brist på skyddsvärda skogsområden, men att det helt enkelt saknas resurser.

2012 påtalar Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Skaraborg att de statliga anslagen inte räcker till för att skydda vad som behöver skyddas.  Vilket i sin tur leder till att värdefulla skogar går förlorade.

Även Naturvårdsverket uttrycker, tillsammans med Skogsstyrelsen i Östergötland, sin oro över att pengarna inte räcker till. Skogsstyrelse uttrycker dessutom ytterligare ett bekymmer: myndigheten är tvingade till skrivbordsarbete hellre än att vara där de rimligen borde vara – i skogen.

Skogsstyrelsen har vidare konstaterat att det otillräckliga anslaget för skydd av skog innebär att myndigheten tvingas se att en del skogar avverkas istället för att skyddas. Något som givetvis innebär att flera arter kommer få svårt att klara sig.

Jag kan fortsätta länka till ett ganska gediget gäng inslag som handlar om att Skogsstyrelsen skriker efter mer resurser för skydd av skog.  Nöjer mig dock med att konstatera att i princip alla Skogsstyrelsedistrikt jag har pratat med säger samma sak.

Naturskyddsföreningen har sedan länge noterat detta faktum. Därför startar vi nu en insamling. En insamling som syftar till att bidra till att täppa igen åtminstone något av hålen som dessa bristande resurser skapar. För att bidra med vad vi kan i syfte att nå såväl miljökvalitetsmål som markägares behov av ersättning. Vi har helt enkelt startat en insamling där vi vänder oss till våra medlemmar för att få ihop pengar till skydd av skog.

Vi hade en tanke att denna kampanj främst skulle vara ett välkomnat bidrag till Skogsstyrelsens skyddsarbete. Vi vet ju att många markägare har väntat orimligt länge på ersättning för skog som Skogsstyrelsen vill skydda. Och vi vet ju att Skogsstyrelsen saknar pengar för detta. Denna tanke var inte bara något vi chansade på när vi startade insamlingen. Tvärtom hade Roslags- och Vallentunakretsarna för ett tag sedan, med gemensamma krafter, fått ihop pengar till att bidra med till Skogsstyrelsen för skydd av en hotad skog. Skogsstyrelsen hade då tackat ja till detta bidrag. Vi tyckte detta var så fantastiskt att vi bestämde oss för att prova detta på nationell nivå och startade insamlingen.

Då gör Skogsstyrelsen en kovändning. Säger tvärt nej till våra kretsars pengar och till föreningens nationella initiativ säger myndigheten:

Tack Naturskyddsföreningen, men nej tack. 

Skogsstyrelsen vill inte ha föreningens bidrag till skydd av skog. Skogsstyrelsen har av någon outgrundlig anledning slagit fast att vårt bidrag principiellt innebär att Skogsstyrelsen skulle kunna anses som partisk. Det partiska har jag dock lite svårt att förstå. Vi vill ju blott hjälpa till med vad vi kan i form av pengar, något som så många tjänstemän ger uttryck för behov av. Jag har också svårt att se att någon markägare skulle tycka att detta är kontroversiellt. Tvärtom tror jag nog att det många gånger betraktas som positivt av markägare om ideella krafter samlar ihop medel till skyddet.

Vill här tillägga att Skogsstyrelsen har tagit detta beslut helt utan att överhuvudtaget konsultera oss om hur våra pengar på bästa sätt skulle kunna bidra till deras skyddsarbete. I stället hänvisar myndigheten till kapitalförsörjningsförordningen. En bestämmelse som faktiskt tillåter att myndigheter får ta emot medel utifrån. Så länge deras opartiskhet inte rubbas. Och hur våra pengar skulle innebära att myndigheten inte är opartisk? Ja, då har Skogsstyrelsen resonerat som så att det kan föreligga en risk att Naturskyddsföreningen påverkar myndigheten i dess verksamhet:

”Om Skogsstyrelsen skulle ta emot icke-statliga medel för bildandet av områdesskydd kan det föreligga en risk att givaren påverkar myndigheten i dess verksamhet, till skada för myndighetens oberoende, objektivitet och anseende.” …  ”Skogsstyrelsen försöker komma överens med fastighetsägaren om bildandet av biotopskyddsområden. Myndigheten kan dock utan samtycke från fastighetsägaren besluta om bildandet av sådana områden. Det är vid sådan myndighetsutövning särskilt viktigt att förtroendet för myndigheten inte rubbas”.

Så, myndigheten tar här och nu ett principiellt beslut om hur de får eller inte får ta emot bidrag. Helt utan att ens slå oss en signal och höra med oss hur vi tänkt oss detta. Allt vi hade tänkt är att skyddsvärd skog blir skyddad. Och att markägaren får ersättning för detta.

Jag ser också en helt annan dimension i detta som myndigheten inte verkar ha reflekterat kring i sitt principiella beslut att tacka nej till bidrag från ideell naturvård. Rent krasst – ideell
naturvård utför ju inte sällan myndighetens tillsynsjobb gratis. Exempelvis: vi hittar oregistrerade nyckelbiotoper som hotas av avverkning och ger Skogsstyrelsen denna info helt gratis.

Jag menar, detta arbete som vi gör – och som myndigheten sedan använder i sitt arbete utan att det kostar dem ett öre – kan det också innebära att myndigheten är partisk – eftersom de får en gratis tjänst av ideell naturvård. Ungefär som att de skulle få gratis pengar av oss för att skydda nyckelbiotopen som vi hittat.

Detta är givetvis bara en tankelek, eftersom inventeringar och ideell naturvårds tid inte är reda pengar.

Eller?

Nåväl, insamlingen fortsätter, med eller utan Skogsstyrelsen som mottagare av pengarna. Tack och lov så har Skogsstyrelsen inte patent på skydd av skog.

Fridens,

Malin

Hej,

Så var det dags igen då. Nyligen har redovisningen av kometprogrammets resultat för 2013 lanserats. För drygt ett år sedan rapporterade jag om komet. Och jag har väl egentligen föga nytt att säga mer än att jag har mycket svårt att förstå varför i hela världen myndigheterna klamrar sig fast vid denna ineffektiva metod så hårt? Att LRF och flera av skogsägarorganisationerna pratar sig blåa om kometprogrammets suveränitet kan jag kanske ha förståelse för, men de myndigheterna som är ansvariga för att vi ska nå miljökvalitetsmålen rörande skog?

Låt oss kika lite på hur det har gått de åren som komet har genomförts i de olika provområdena:

2010 rapporterades följande till miljödepartementet: ”Markägarorganisationer och skogsägarföreningar, WWF liksom de flesta större skogsbolagen har visat engagemang för programmets genomförande. Detta gäller särskilt utformningen av anvisningarna där mark- och skogsägarföreningarna framförde sypunkten att icke-registrerade nyckelbiotoper som eventuellt framkommer vid intresseanmälan, inte ska registreras. Synpunkten tillgodosågs…”

Redan där lades ribban riktigt riktigt lågt. Och att WWF ska ha visat särskilt engagemang för att hemlighålla nyckelbiotoper har jag mycket svårt att tro givet att en av de frågor som WWF uttalat i debattartiklar handlar om just stopp för avverkning i skyddsvärda skogsbiotoper.

2011 redovisades så en första avrapportering till miljödepartementet. Här konstaterades att:

  • Genomsnittsarealen på de skyddade områdena inom kometområdena är lägre än utanför,
  • Skyddsvärdet är lägre på de skyddade områdena inom Kometprogrammet än utanför,
  • total areal som skyddats är mindre i jämförelse med resten av landet,
  • allt detta till en högre kostnad än resten av landet.

Påträffade nyckelbiotoper hemlighålles.

2012 redovisades så den andra avrapporteringen till departementet. I denna konstaterades att:

  • Genomsnittsarealen och totalarealen på de skyddade områdena inom kometområdena är lägre än utanför,
  • skyddsvärdet är lägre på de skyddade områdena inom Kometprogrammet än utanför,
  • endast ca 1 % av markägarna i Kometområdena har lämnat in en intresseanmälan,
  • kostnaderna är högre för skydd av områden inom Kometprogrammet jämfört med resten av landet.

Påträffade nyckelbiotoper hemlighålles.

Och slutligen kom då rapporten för 2013, med resultatet:

  • Genomsnittsarealen och totalarealen på de skyddade områdena inom kometområdena är lägre än utanför,
  • skyddsvärdet är lägre på de skyddade områdena inom Kometprogrammet än utanför,
  • endast ca 1 % av markägarna i Kometområdena har lämnat in en intresseanmälan,
  • kostnaderna är högre för skydd av områden inom Kometprogrammet jämfört med resten av landet.

Påträffade nyckelbiotoper hemlighålles.

Sen konstaterar man också en massa konstiga saker. Som till exempel: Kometprogrammet utvecklas positivt i alla väsentliga delar – samtidigt konstaterar man att kometprogrammets bidrag till måluppfyllelse beträffande skyddad skog är låg. Vänta lite nu, menar myndigheterna alltså att själva måluppfyllelsen inte utgör en av de väsentliga delarna? Eller hur tänker man?

Man konstaterar vidare att enskilda markägares intresse för naturvård har stimulerats – Jajamensan, en hel procent av markägarna har ju visat intresse för programmet! Och kunskapen om att programmet ens finns är generellt låg. Missförstå mig inte fel nu. Hela tanken med komet och den samverkan den innebär är givetvis ett gott initiativ. Men detta är inte heller något nytt fenomen – vilket jag även rapporterat om tidigare – man har som markägare alltid haft möjlighet att kontakta Skogsstyrelsen om man önskar skydda sin skog. Det som är unikt med komet är snarare att all annan skyddsverksamhet i princip helt avstannat – vilket helt enkelt resulterat i mindre skyddad areal av sämre kvalitet till ett högre pris. Dessutom så registrerar inte Skogsstyrelsen nyckelbiotoperna som hittas inom kometprogrammet.

Trots att man 3 år senare inte nått någon vidare framgång i miljöarbetet inom kometprogrammet – utan istället tärt på de alltför eländigt låga resurserna som idag finns för skogsskydd klamrar sig myndigheterna av någon anledning fast vid detta program. Ivrigt påhejade av LRF och diverse skogsägarorganisationer som i alla möjliga och omöjliga sammanhang förordar kometprogrammets utvidgning till att bli det primära skyddsarbetet i hela landet. Fast å andra sidan kan jag förstå dem, med den motviljan till att registrera nyckelbiotoper som jag upplevt hos många företrädare från skogsägarorganisationerna så kan jag förstå att de vill utöka detta hopplösa program till hela landet. För det kan ju knappast handla om att man vill uppnå någon måluppfyllelse inom den närmaste framtiden vad gällande skogen, för det är ju redan konstaterat att det går trögt på just den biten inom kometområdena.

Och på något sätt så tänker jag  att alla skyddsverktygs primära mål och syfte ändå rimligen borde vara just måluppfyllelse av miljökvalitetsmålen. Och eftersom det börjar brinna i knutarna att uppnå dessa, vilka ska ha nåtts om mindre än 6,5 år, så ser jag hela kometfarsen som ett enda stort misslyckande i just detta syfte.

En annan skum rapportering är regeringens budgetproposition som presenterades relativt nyligen. I denna beskriver sittande regering för riksdagen det kommande årets finansplan, budgetpolitiska mål, förslag till anslag med mera. Man ger även en nulägesbeskrivning, och jag höll både på att ramla av stolen och få hicka när jag läste följande i propositionen:

”De åtgärder regeringen vidtagit inklusive Skogsstyrelsens arbete har haft stor betydelse för att uppnå målen i skogspolitiken under 2012. … Sammanfattningsvis bedömer regeringen, baserat på årets resultat och valda indikatorer, att den befintliga modellen för skogsförvaltningen samt gällande regelverk är i väsentliga delar väl anpassade för att uppnå politikens syften och de två jämställda målen om produktion och miljö.”

I politikens syften ingår, såvitt jag vet, att uppnå såväl miljökvalitetsmålen som våra internationella åtaganden. Att vi inte kommer nå miljömålen med dagens politik har såväl Naturvårdsverket som Skogsstyrelsen redan slagit fast. Och de fantastiska åtgärder som man hänvisar till då? Jo, det involverar bland annat (vilket särskilt betonas i propositionen)       Skogsrikets vision som lyder:

”Skogsriket – med värden för världen: hållbart brukande, förädling och innovation, upplevelser och rekreation samt Sverige i världen.”

Från Skogsriket har jag ännu inte sett något matnyttigt lanseras om ett hållbart skogsbruk för att vi ska nå våra miljökvalitetsmål. Eller de jämställda miljö- och produktionsmålen heller för den delen. Ingenting om hur vi ska kunna hejda den pågående förlusten av biologisk mångfald. Ingenting om hur Skogsriket ska bidra till måluppfyllelse av våra internationella åtaganden, med mera med mera.

Jag läser vidare i propositionen:

”Det behövs förbättrad samsyn inom skogssektorn om målbilder och prioriteringar av miljöhänsyn. Dialogen mellan sektorns intressenter om miljöhänsyn som samordnas av Skogsstyrelsen har väsentligt bidragit till att utveckla sådan samsyn.”

Bevare mig väl. Har vi samsyn? Och i så fall; vad är det vi har samsyn om?? Sveriges största miljöorganisation lämnade i ett tidigt skede dialogen då vi ansåg att den var oacceptabelt insnävad till detaljfrågor istället för att följa regeringens ursprungliga uppdrag. Även WWF klev i ett tidigt skede av dialogen på liknande grunder. Så vi har knappast någon form av samsyn inom dialogprojektet..

Eller Reinfeldt och Borg kanske inte tycker att miljörörelsen ingår bland skogssektorns intressenter.

Eller menar de att vi har samsyn inom den dialoggrupp som vi ändå inte lämnade? I sådana fall har Reinfeldt och Borg någon egen definition av samsyn som jag inte riktigt förstår. För i den gruppen är det knappast någon lysande samsyn som råder givet att såväl skogsbruket som Naturskyddsföreningen har lämnat in avvikande meningar till gruppens utarbetade målbilder.

Man kan bara konstatera att  ovanstående rapporteringar är väl modifierade för att låta så bra som möjligt. Mottagarna kommer säkerligen helt missa problembilden, vilket är mycket bekymmersamt eftersom vi har ett stort problem i skogslandskapet – inte minst sett i skenet av att vi fortfarande förlorar livsmiljöer för hotade arter till förmån för ensartade skogsplanteringar. Avrapporteringen av kometprogrammet är särskilt snurrig, man verkar vilja prisa ett ineffektivt program som kostar dyra pengar samtidigt som man konstaterar att det har en låg måluppfyllelse. Budgetpropositionen är inte lika snurrig men väl en skönmålning som svajigt balanserar på gränsen till vad som faktiskt är sant.

Fridens,

Malin

Hej,

Detta kommer bli ett långt och relativt invecklat inlägg om FSC-systemet. Jag ska göra mitt bästa för att förenkla och förklara. Om jag misslyckas så får ni gärna fråga så ska jag försöka förtydliga.

För första gången är en markägare på god väg att förlora sitt FSC-certifikat i Sverige efter att ha blivit tilldelad två allvarliga anmärkningar (major CAR) från sin certifierare. Markägaren Bergvik Skog har återigen misslyckats att identifiera nyckelbiotoper och därmed avverkningsanmält dessa. Bolaget har även misslyckats med en radda andra saker väl sammankopplat med nyckelbiotoper och identifiering av dessa. Till sin hjälp i dessa misslyckanden har Bergvik haft Stora Enso och Korsnäs.

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om detta förrän vi hade fått reda på det verkliga utfallet, och ska jag vara helt ärlig tror jag nog inte att Bergvik alls kommer att bli av med sitt certifikat i slutändan – även om jag givetvis inte kan veta. Det finns dock ett antal faktorer talar för att certifikatet ska dras in. Exempelvis:

-          Bergvik har en lång historia bakom sig med misslyckanden att identifiera nyckelbiotoper och har mellan 2008-2010 fått ett antal anmärkningar för detta av sin certifierare. Problemet kvarstår uppenbarligen då föreningen fortsatt påtala och dokumentera detta mellan 2011-2013.

-          Bergviks certifikat löper ut inom mindre än en månad. Ett nytt certifikat får inte upprättas om det finns ett major CAR som inte har åtgärdats. I ärlighetens namn; Bergvik har fått både minor och major CARs sedan 2008 för att inte klara av att identifiera nyckelbiotoper. Hur ska bolaget kunna åtgärda detta på en månad när man inte klarat av att åtgärda det på 5 år?

Hur som helst, jag hade, som sagt, egentligen inte tänkt att grotta ner mig, eller spekulera särskilt mycket i allt detta förrän den 15 oktober då Bergviks certifikat löper ut och vi får fakta på bordet.

Men, så läser jag ett pressmeddelande från FSC Sverige som verkligen inte visar en korrekt bild av hur själva klagomålsprocesserna, som leder till minor och major CAR, fungerar i verkligheten. I sitt uttalande får FSC det att framstå som att processerna både fungerar OCH leder till åtgärder. Detta uttalande känns helt främmande för mig, för exakt på samma sätt som vi i åratal har dokumenterat hur FSC inte fungerar väl i det praktiska skogsbruket trots att flera certifierade markägare vid flera tillfällen ska ha vidtagit en rad åtgärder, så har vi även de senaste 3-4 åren dokumenterat hur de, för FSC, helt fundamentala klagomålsprocesserna i princip inte fungerar överhuvudtaget i Sverige.

Givet den löjligt orimliga arbetsinsats som jag har plöjt ner i klagomålsprocesserna de senaste 4 åren så blir jag provocerad av att läsa FSCs pressmeddelande. Jag lagt oerhört mycket tid på varje klagomål, endast av anledningen att processerna INTE fungerar. Hade processerna fungerat som de ska så hade jag nog mer än halverat min arbetsinsats vad gällande upprättande och uppföljning av klagomål. Och jag vågar nog sticka ut hakan och säga att jag har mer erfarenhet av att driva klagomålsprocesser än de flesta. Av denna anledning så vill jag kommentera FSCs pressmeddelande utifrån min horisont och erfarenhet:

”FSC:s klagomålsprocess fungerar och leder till åtgärder” – Jag vet i och för sig inte vad FSC grundar detta påstående på, men eftersom man i sitt pressmeddelande särskilt har hänvisat till två av föreningens aktuella klagomål så antar jag att det är dessa man åsyftar.  Det ena av klagomålet upprättades 2011. Det besvarades inte av certifieraren på nästan 1 år. Och om inte jag hade spenderat åtskillig tid att påminna certifieraren (vanligtvis utan att ens få svar på mina påminnelser) så hade nog ärendet kort och gott fallit i glömska hos certifieraren. Exempel på en av de många tröstlösa påminnelser jag var tvungen att göra lyder som följer:

Hej,

Naturskyddsföreningen önskar nu återigen återkoppling på klagomålet för Kolåsen. Klagomålet upprättades den 25 juli 2011. I oktober 2011 fick föreningen svaret att Kolåsen utgjorde en del av den interna revisionen som skulle avslutas i oktober 2011. Efter det skickade Naturskyddsföreningen 2 påminnelser till DNV om att få svar. Den 8 februari 2012 svarade DNV att ärendet skall hanteras i Mars enl. nedan.

Nu är det april.

Korsnäs har hanterat ärendet sedan länge och lämnat sitt svar till oss muntligt. Bergvik valde att inte skicka ett formellt svar på klagomålet. Jag kan förstå om DNV ville ta del av information från Skogsstyrelsen, detta borde ju rimligen vara en enkel procedur givet att de har klassat området som nyckelbiotop. Vilka intressenterna är som ni vill samla information från förstår jag dock inte. Klagomålet handlar om att Bergvik, genom Korsnäs, har undlåtit att naturvärdesbedöma ett område innan man planerade väggatan samt huggit en väggata rätt in i en nyckelbiotop.

Vidare ligger det ytterligare ärenden öppna där DNV har lovat återkoppling under mars månad.

Vänliga hälsningar

Malin

Detta mail skickades i april 2012. Det tog sedan ytterligare ett gäng månader innan något svar kom igen. Hur FSC kan tycka att detta är en fungerande klagomålsprocess har jag svårt att förstå. Och då är detta bara ETT av alla exempel jag har. Å andra sidan så hänvisar FSC till att vi tog detta fallet vidare till internationell nivå:

”Naturskyddsföreningen … förde då sitt klagomål vidare till internationella FSC och ASI.” – Här skulle jag kort vilja lyfta fram följande: När jag i maj 2012 skickade in ett klagomål till ASI över hur Bergviks certifierare hanterar (eller inte hanterar kanske jag ska säga) klagomål från intressenter (i detta fall Naturskyddsföreningen) så fick jag ett mycket märkligt svar från ASI där man antydde att jag kanske inte riktigt visste vad det innebar att upprätta ett klagomål gällande en certifierare (vill här även tillägga att detta inte var det första klagomålet föreningen upprättat till ASI) det stod dock ingenting om hur ASI alls tänkte hantera klagomålet. Sen var det dödstyst från ASI, trots att jag vid flera tillfällen bad om återkoppling på klagomålet. Ungefär här rann bägaren över efter åratal av undermåligt hanterade klagomål, varför vi publicerade rapporten om hur FSC fungerar i Sverige. Rapporten publicerades även på engelska och skickades till FSC i hela Europa. Bara dagar efter att rapporten publicerats får jag som ett brev på posten svar från ASI, där man plötsligt har omprövat ett tidigare beslut och nu tänkte hantera våra klagomål (det hade under denna tid hunnit bli ett till klagomål) på det sättet som vår intention var med klagomålen från första början.

Hur FSC kan tycka att även detta utgör en väl fungerande klagomålsprocess har jag alltså också svårt att förstå. Det krävdes tydligen en skandalrapport för att ASI skulle möta upp våra klagomål. FSC Sverige lyfter hela tiden fram FSC:s ”öppenhet” och ”möjlighet för intressenter att engagera sig”. Men jag undrar i mitt stilla sinne vilken intressent som orkar dra i så långdragna processer, där intressenten dessutom själv kontinuerligt måste bevaka att ärendena hanteras av mottagarna. Vilken intressent orkar sitta och skriva rapport efter rapport för att få systemet att möjligen röra sig framåt i små små myrsteg. Vi har haft FSC i Sverige sedan 1999, ändå är processerna fortfarande inte fungerande. Jag har betalt för att göra detta. Jag är mycket väl insatt i hur systemet (inte) fungerar. Men min tjurskallighet till trots så har till och med jag flera gånger funderat på att bara strunta i att fortsätta följa upp ärenden. Det är oklart om det är värt det då det kräver så oerhört mycket tid och energi när vi i slutändan ändå inte ser någon skillnad i skogen.

”Det är bra att intressenter påpekar när det uppstår fel så att man kan komma till rätta med dessa. Det utvecklar systemet.” – FSC har hela tiden haft full insyn i våra klagomålsärenden, i de många påminnelser som gått till certifierarna, i certifierarnas oförmåga att svara föreningen. Kopior på klagomål, påminnelsemail etc har alltid även skickats till FSC. 2011 gjorde FSC själva en analys av- och skrev en rapport om problematiken och fick då än större och djupare insyn i den. Trots detta har jag aldrig någonsin upplevt att FSC har hanterat problemet, jag har i alla fall inte märkt det i praktiken eftersom klagomålen som föreningen har upprättat från 2011 och framåt knappast har hanterats bättre än tidigare, ibland även sämre och vid ett tillfälle överhuvudtaget inte alls. Vad som i slutändan hände med FSC:s rapport är oklart. Jag har då i vart fall inte sett den publicerad eller offentliggjord.

”Den andra avvikelsen gäller att de missat att identifiera två nyckelbiotoper. Ingen avverkning har dock skett inom nyckelbiotoperna.” – Ursäkta, det känns som att det fallit bort en mening här. Dessa skogar, liksom många många andra avverkningsanmälda nyckelbiotoper som Naturskyddsföreningen har hittat genom åren, står kvar ENDAST eftersom Naturskyddsföreningen har uppmärksammat, i detta fall, Bergvik på det uppenbara. Varför lyfts alltid från såväl bolag som certifierare och nu även från FSC: ”ingen avverkning har skett inom nyckelbiotoperna”? Det är ju inte det det handlar om. Grundproblemet är snarare att de avverkningsanmäls i första hand. Jag vet inte hur många klagomål jag skickat in där vi upptäckt anmälda nyckelbiotoper, där markägaren slunkit igenom certifierarens glesa nät eftersom de i slutändan inte avverkade nyckelbiotopen (efter att ideell naturvård hittat den och påtalat den för markägare och myndighet). Det är ett faktum som certifierare, och tydligen även FSC, verkar vilja glömma bort: skogarna hade avverkats om inte föreningen hade varit där och dokumenterat. Skogarna var planerade och snitslade.

”Avvikelserna är ett resultat av att Naturskyddsföreningen skickade in klagomål om Bergvik Skog till certifieraren.” – Detta är helt sant. Men det hade varit klädsamt om FSC även hade bekänt den tunga process som föregick avvikelserna. Man hade kunnat formulera detta på ett lite mer sanningsenligt sätt som inte vilseleder läsaren att tro att det bara är att skicka in klagomål för att vara med och påverka. Att delta i klagomålsprocesser i Sverige är nämligen lite som att kasta sig ut på en motorväg med en ögonbindel. Man vet liksom aldrig riktigt vad som kommer att hända – eller, framförallt, hur. För tro inte att de olika certifierarna hanterar klagomål på samma sätt. För det gör de inte. Och tro inte heller att samma certifierare alltid hanterar klagomålen konsekvent.

Kan slutligen tillägga att Bergvik, förutom sina två major CAR i år även fick ett minor CAR för att ha avverkat ***trumvirvel*** en nyckelbiotop. Vi får väl se om detta spelar in i certifierarens bedömning om huruvida Bergvik ska få behålla sitt certifikat eller inte den 15 oktober. Det borde rimligen göra det då Bergvik sedan 2008 dragits med samma grundläggande problematik kring nyckelbiotoper, naturvärdesbedömningar och identifiering av värdefulla skogsområden.

Bergvik själva verkar dock tycka att de sitter säkert i båten och uttalar på sin hemsida:

”Sammanfattningsvis så ser vi inte vårt certifikat som hotat, de avvikelser som vi fått kommer att hanteras.”

Bild 8

Väggatan som höggs genom och rätt in i en nyckelbiotop som Bergvik, genom Korsnäs, hade misslyckats att identifiera.

Och jag ställer mig återigen frågan – Hur i hela friden ska man lyckas åtgärda något på en månad som man misslyckats med att åtgärda under 5 år?

Jag återkommer i ärendet efter den 15 oktober.

Fridens,

Malin

Hej,

Förra veckan deltog jag i föreningen Skogens höstexkursion. Ämnet var skogspolitik och diskussionspunkterna var många. Det handlade om skydd, hyggesfritt, sociala värden, samverkan, uppföljning med mera med mera. Det som genomsyrade  hela exkursionen var det lite tjatiga ämnet om den allsmäktiga dialogen som verkar vara Skogsstyrelsens patentlösning på alla problem och utmaningar som vi står inför. Det var mycket tydligt att såväl myndigheten som skogsbruket vill att miljörörelsen återigen sätter sig runt dialogbordet. För det ska föras en himla massa dialoger framöver. Det ska föras dialog om skydd, det ska föras dialog om hyggesfritt, det ska föras dialog om sociala värden osv.. Vi ska alltså prata bort ännu mer tid än vad vi redan gjort. Och ju längre vi håller på att dialoga oss igenom detaljer istället för att hantera helhetsbilden (givetvis baserad på vetenskapliga fakta) i skogslandskapet, desto fler sår rivs under tiden upp i värdefulla skogsområden. Missförstå mig inte nu, givetvis är dialog och samsyn viktigt och bra, men dialogerna kan inte fortsätta baseras på att skogsbruket, myndigheter och miljörörelsen ska sitta och komma överens om hur skogen ska brukas, under tiden som den paradoxalt nog kalhuggs på ett ohållbart sätt. Naturvårdsforskningen måste istället vara inkopplad från dag ett och förklara för skogsbruk, myndigheter, miljörörelsen och övriga intressenter VAD som krävs.

  • Skogsstyrelsens uppföljningar visar att skogsbruket skadar naturvärden, upplevelsevärden och inte minst kulturmiljövärden.
  • ArtDatabanken har i en rapport visat på att många skogslevande arter bedöms ha ganska risiga framtidsutsikter på landskapsnivå. Dessutom krävs det att miljöhänsynen i skogsbruket måste uppfylla de enskilda arternas krav OCH att hänsynen lämnas där arterna finns före avverkning för att miljöhänsynen ska ha någorlunda effekt. Sen måste givetvis dessa små livbåtar av miljöhänsyn bindas ihop med andra livsmiljöer. Miljöhänsynen måste alltså planeras ur ett landskapsperspektiv.
  • Vi har en lång lista av hotade och nära hotade arter, som knappast kommer att minska så länge som deras livsmiljöer fortsätter att försvinna.
  • Naturvårdsforskning pekar på att i storleksordningen 10-30 % av en arts livsmiljö behövs på landskapsnivå för att arterna ska kunna fortleva.
  • Tröskelvärdet 20 % av bevarade livsmiljöer är väl känt.

Allt detta vet vi redan. Ändå är det inte där vare sig skogsbruket eller ansvarig myndighet verkar vilja börja i dialogandet. Utan det ska istället dialogas fram någon form av samsyn istället, en samsyn utan vetenskaplig förankring eller med utgångspunkterna i naturvårdsforskningens kunskap om tillståndet i skogen – och vad som krävs för att förbättra detta dystra tillstånd.

Det skogsbruk vi har är inte hållbart. Även om tillväxten är (marginellt) högre än avverkningstakten så anser jag det vara en skymf för hela naturvården och naturvårdsforskningen att hävda motsatsen.

Skogsbruket anser att de inte behöver lära sig arter, utan bara strukturer (ArtDatabankens budskap: ”Hänsyn måste lämnas där arterna finns före avverkning om den ska ha önskvärd effekt”). Hade jag fått en krona för varje gång jag hört ”Det är orimligt att begära att vi ska kunna identifiera rödlistade och hotade arter” så hade jag varit en rik kvinna idag. Jag vet inte heller hur många gånger jag har stått på ett kalhygge tillsammans med skogsbruket där ideell naturvård tidigare dokumenterat mängder av rödlistade och hotade arter och hört att ”Vi bedömer att arterna kommer klara sig fint i detta område eftersom vi har tagit lite mer hänsyn än normalt”. Vilken vetenskaplig grund skogsbruket har för dessa bedömningar har jag aldrig riktigt fattat.

Jag tar ett (av väldigt väldigt många) exempel:

Naturskyddsföreningen upprättade ett klagomål vad gällande en värdefull naturskog som slutavverkades och markbereddes. Föreningen hade i området dokumenterat förekomster av flera hotade arter innan avverkning – arter vars största hot utgörs av just slutavverkning och markberedning enligt artexperterna. Svaret från markägaren var att man ”bedömer att den hänsyn som lämnats vid avverkningen och i omgivande landskap ger goda förutsättningar för att gynna rödlistade arter.”

Detta svar är ett ganska schablonartat (och oerhört nonchalant) svar som vi får av de flesta markägare.

En naturlig, och självklar följdfråga på ett sådant svar är: ”De hotade arterna som fanns i denna skogen – finns de dokumenterade i övriga landskapet? Eller ens i de små hänsynsytorna som ni bedömer vara goda förutsättningar för arten?” Personligen tycker jag att det är en ganska relevant fråga givet att det hos markägarna bevisligen görs en aktiv bedömning att övriga landskap och små hänsynsytor ger goda förutsättningar för arten. (Upprepar återigen ArtDatabankens budskap ”Hänsyn måste lämnas där arterna finns”)

Markägarna tycker inte detta är en relevant fråga, och det brukar vid en sådan följdfråga uppstå en viss besvärande tystnad eftersom bedömningar likt ovanstående oftast inte ens grundar sig på några dokumenterade artförekomster. Och jag undrar stilla om någon forskare eller expert vågar sig på att stödja dessa bedömningar i relation till tillståndet för de skogslevande arterna.

Ett annat intressant faktum kring skogsbrukets negativa påverkan på miljön är den senaste rapporteringen från Skogsstyrelsen gällande vårt kulturmiljöarv, närmare bestämt fornlämningarna. Myndighetens uppföljningar visar att på 68 % av hyggena har skogsbruket skadat fornlämningar, och ännu mer anmärkningsvärt: andelen skadade och negativt påverkade fornlämningar som har ett Länsstyrelsebeslut kopplat till sig (t ex råd, förbud etc) uppgår till inte mindre än 70 %! Det här är så bedrövliga siffror att jag faktiskt blev helt mållös när detta presenterades under höstexkursionen förra veckan. Noteras ska dessutom att alla de fornlämningarna som myndigheten har undersökt har varit mycket väl kända och registrerade i diverse offentliga databaser. Skogsbruket har således haft full kunskap om var dessa fornlämningar finns, men ändå skadat eller påverkat dem negativt. Nonchalans? Brist på respekt? Bristande kommunikationsvägar mellan utförare och planerare? Jag vet inte, men okunskap är det då i alla fall inte eftersom fornlämningarna varit väl dokumenterade. Det kändes därför ganska fånigt när en skogsägarorganisation ställde sig upp och sa: ”vi känner inte igen oss i denna bild”.

Trots de hårda fakta vi har om tillståndet i skogen och tillståndet för de skogslevande arterna, trots den enorma kunskapsluckan kring skogens sociala värden – och inte minst trots att vi vet att skogsbruket skadar en mycket stor del av våra fornlämningar så fortsätter skogsnäringen ändå att bestämt hävda att de bedriver ett hållbart skogsbruk. Till och med ett så hållbart skogsbruk att vi borde exportera modellen till hela världen.

Detta gör mig uppriktigt bekymrad. Ett hållbart nyttjande av skogen (rörande biologisk mångfaldsaspekten) måste till att börja med ändå ta avstamp i den enda definitionen som finns fastlagd i ett juridiskt bindande dokument, dvs. i CBD:s artikel 2: ”Nyttjandet av komponenter av biologisk mångfald ska ske på ett sätt och i en utsträckning som inte leder till långsiktig minskning av biologisk mångfald, varigenom dess potential att tillgodose nuvarande och kommande generationers behov och förväntningar bibehålles”.

Biologisk mångfald definieras förövrigt också i samma juridiskt bindande dokument: ”Variationsrikedomen bland levande organismer i alla miljöer samt de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem”. Kort sagt; biologisk mångfald omfattar mångfald på genetisk-, art- och ekosystemnivå.

Sett till dessa definitioner – som Sverige faktiskt skrivit under på – så är vi oerhört långt ifrån ett hållbart nyttjande av skogen.

Skogsstyrelsens storsatsning på dialogprojekt har inte heller tagit avstamp i dessa begrepp och diskuterat hur de ska operationaliseras i skogsbruket. Givet den pågående förlusten av biologisk mångfald och de fakta som finns om det dystra tillståndet i skogen så måste begrepp som dessa, samt de politiskt beslutade miljökvalitetsmålen och dess preciseringar vara helt centrala i diskussionerna – liksom de vetenskapliga underlag som finns, såsom bristanalyser etc. Att börja i änden med att försöka skapa någon samsyn mellan ett ekonomiskt särintresse, som helt uppenbart bär den stora skulden för det risiga läget i skogen, och miljörörelsen är helt fel ände att starta i. I synnerhet då parternas verklighetsbeskrivning skiljer sig så oerhört både före under och efter dialogerna. Och myndigheten själv har ju inte direkt gjort sig känd för att förmedla läget i skogen på ett tydligt sätt till samhället (vilket förövrigt är deras skyldighet att göra).

Jag menar att dialog måste utgå från tydliga mål, som exempelvis ”Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus och tillräcklig genetisk variation” (=precisering inom miljökvalitetsmålet). Att dialog måste baseras på vetenskapliga fakta och de definitioner som finns kopplade till ett hållbart nyttjande. Att EU-direktiv, miljökvalitetsmål och internationella åtaganden ska och bör vara ledande inom en dialog.

Att diskutera detaljer kan vi göra sen.

Fridens,

Malin

Naturskyddsföreningen - med kraft att förändra
Malin Sahlin

Malin Sahlin, skogshandläggare

Med mindre än 4 % formellt skyddad produktiv skog i landet och en ständigt ökande virkesefterfrågan letar vi efter spillrorna av de sista skyddsvärda naturskogarna.

Skriv in din epostadress för att få nya inlägg av Skogsbloggen till din mail.

Gör sällskap med 242 andra följare

Mail till skogsbloggen







Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 242 andra följare

%d bloggers like this: