Hej,
Tänker att det här med bärbara datorer och smarta telefoner ändå inte är så dumt. Sitter just nu i Östergötland, med en makalös utsikt över en liten sjö omgärdad av grov gammal tallskog. Våra inventeringsveckor har startat för sommaren, och det känns fantastiskt skönt att komma ut i skogen igen. Det känns också extremt roligt att intresset för inventeringarna i år är större än någonsin. Vi är rekordmånga som ger oss ut dessa veckor. Några stannar hela tiden, andra kommer och går. Vi har, som alltid, med oss vår koordinator Olli Manninen. Olli har nyligen, mycket välförtjänt, vunnit nordiska rådets miljöpris. Ett mycket prestigefyllt pris – och det känns ju extra kul när detta går till någon som jobbar ”hands-on” med naturvård och nätverkande. Istället för att sitta vid ett skrivbord och göra modeller eller skriva rapporter så sitter just nu Olli och hackar vitkål till dagens fältlunch samtidigt som han diskuterar skogsekologiska samband för ett par av våra deltagare. För det är just sådan som Olli är, praktisk (hackar vitkål kl 07.15 för att frigöra mer tid i skogen), och ödmjukt kunnig om skog och skogsekologi. En mycket välförtjänt vinnare av det prestigefyllda priset. Ingen är gladare att just Olli fick priset än alla vi som arbetar nära honom. För vi vet vilket hästarbete han gör för skogen, inte minst den svenska skogen.
Vi har hunnit med att besöka en del områden de dagar vi varit ute. Igår inventerade vi en helt fantastiskt fin skog. Som de flesta skogar här nere så var denna skog tydligt starkt påverkad av tidigare skogsbruk, men skogen har fått utvecklas på naturligt sätt efter tidigare huggningar och annan påverkan, och upp har en helt fantastisk blandskog växt upp. Ädellövträd, riktigt gamla tallar som fått stå kvar efter tidigare skogsbruk och frodiga granar delar på utrymmet. Genom området går det en vältrampad stig, och runtomkring skogen ligger det fritidshus lite här och var. När jag hade gått runt ett tag så kom jag plötsligt fram till en gammal grov gran i en glänta. På granen hängde en naturvårdssnitsel – vilket innebär att de vid avverkning ska spara granen. Fint tänkte jag, granen blir kvar, men varför just bara denna granen när det fanns så många andra likadana gamla grova granar runtomkring utan naturvårdsstnitslar? Jag gick runt granen och såg en mysig liten koja. Och plötsligt såg jag framför mig hur denna skog kommer att se ut efter avverkning. Jag såg inte (som jag brukar när jag är ute och inventerar) framför mig de sönderkörda döda träden, eller de avverkade gamla naturvårdsträden. Jag såg framför mig hur den vältrampade stigen kommer att leda genom ett kalhygge. Hur barnens koja kommer stå som en liten egen ö ute på detta hygge där endast små ytor har avgränsats för naturvård. Och vad kan jag göra för att rädda detta? Jag vet i ärlighetens namn inte. Vi hittade inte så jättemånga naturvårdsintressanta arter. I Zarembas skogsserie i DN så skriver han hur människan glöms bort i jakten på arter. Jag förstår hans infallsvinkel i detta. Men när jag stod i denna skog – med så uppenbara värden för människan – så var allt jag kunde tänka på att försöka hitta arterna som kan rädda området så att barnen kan fortsätta leka i sin koja i skogen, och strövare fortsätta vandra på den vältrampade stigen i skogen.
Skogsvårdslagens portalparagraf säger att miljö och produktion ska väga lika. Detta lyfter vi ofta eftersom miljö alltid får stryka på foten för produktion. Men det står ju faktiskt även att ”hänsyn skall tas till andra allmänna intressen”. Om miljön sopas under mattan av skogsbruket så sopas hänsynen till andra allmänna intressen helt under golvet. Jag hör ofta argumentet att ”vi har ju nu sparat dessa ytor som är värdefulla för naturvård, och då har vi sparat större ytor än vad vi behöver (enligt regler i certifiering o lag)” Detta argument lyfts ofta när vi har hittat avverkade känsliga biotoper. Alltså, om man sparar exempelvis 10 naturvårdsintressanta träd så tolkar jag detta argument att det skulle legitimera avverkning av en massa andra naturvårdsintressanta träd – bara för att man uppfyllt ”kvoten” av vad man ”måste” spara. Jag undrar då lite snabbt hur ”andra allmänna intressen” värderas i denna argumentering? I gårdagens skog så värderades de till en ensam gran med en koja och en markering av stigen så den inte körs sönder när man tar ner all skog runt den.
Jag undrar också om det är i allmänhetens intresse att ta sin skogspromenad över ett hygge? Jag menar, stigen finns ju kvar.
Att skogsvårdslagen är svag, det vet vi. Hotade arter och känsliga biotoper får varje dag styrka på foten när de ekonomiska intressena styr hur vårt skogslandskap ska se ut i framtiden – trots att det finns föreskrifter i lagen om vad som är känsliga biotoper och hotade arter samt att hänsyn ska tas till dessa. När det kommer till människans och allmänhetens intressen…. Om vi vill att framtidens generationer ska ha ett naturintresse så måste det rimligen få finnas variationsrika skogar och naturlig natur kvar till våra barn att leka i. En tät granplantering är knappast det ideala kurragömma- och kojbyggarstället. Och jag har då i alla fall inte sett någon föreskrift om våra barns kojor i skogsvårdslagen.
Fridens
Malin




6 kommentarer
Comments feed for this article
7 juni, 2012 den 14:54
Lill Eilertsen
Du skriver så j.vla bra att man blir tårögd!!
Hälsa så mycket till alla flitiga inventerare. Ni är fantastiska!
Själv har jag äntligen fått igenom ett projekt för sommaren så jag får möjlighet att inventera skog här hemma. Ska bli riktigt trevligt och lärorikt!
Ha en fortsatt trevlig inventeringssommar!
Lill
8 juni, 2012 den 08:17
Ylva
”Skogens kulturmiljövärden samt dess estetiska och sociala värden ska värnas.”
Hur kan (påstådda) intentioner med en lagstiftning så totalt negligeras utan att några får skaka galler? Skogspolitiken gör ju lagen till en hånfull parodi.
Din vision av stigen över ett kalhygge är bara allt för lätt att dela.
Jag tror att det är viktigt att jobba vidare med det ”mänskliga” perspektivet som Zaremba lyft, parallellt med ert värdefulla arbete. Hoppas ni får fina veckor.
9 juni, 2012 den 10:22
Tomas Johansson
Skogen betraktas inte som en miljöfråga, går man en lång svensk fin miljöutbildning så saknas den som en del av landets miljöfrågor…!
Jag fick själv lägga till hela ämnet efter att jag avslutat en av de finaste miljöingenjörsutbildningarna på universitetsnivå.
Den nuvarande miljörörelselösningen med ”Karströmstofsar” har mycket lite med lösningen på problemet att göra, vad hjälper med stora fjällimpedimentreservat för lövskogen i södra sverige? Vad hjälper tofsar med perfekt orörd natur i den norrländska totalmassakern?
Reservaten är bra för förståelsen av skogsekosystemet, särskilt när hela den saken saknas i miljöutbildningarna, mycket mer än så är det inte.
Skyttegravarna gäller, på ena sidan ”yrkeskåren” i skogen alla som kör på med kalavverkning och monokulturplantager, de är övertygade om att de har rätt och att miljörörelsen är galen och drivs av kommunister som vill driva landet i konkurs. På andra sidan dom som letar mossor, tror på att statens reservat ska rädda skogsekosystemet. Ingen har rätt, bägge har rätt, de som jobbar i skogsmaskineriet vet att tofsarna inte räddar ekosystemet, miljösidan vet att kalavverkarna bedriver världens sämsta skogsbruk.
Alla är lika engagerade och övertygade.
Sen står det still.
Vilket ju var målet för dom som verkligen inte vill bli av med det system vi har, har haft sen eviga evigheter.
9 juni, 2012 den 12:38
A
Man kanske inte ska läsa miljöingenjörsutbildning om man vill rädda skogen. Biologiutbildningen ger många bra kurser om skog. Arbetar inte miljöingengörer snarare med att utarbeta miljöpolicys och så kallad greenwashing för företag?
8 juni, 2012 den 10:26
Tomas Johansson
En viktig poäng som Zaremba gjort är påpeka att just svenskarna som annars är ett naturälskande folk har Europas sämsta skogsmiljövård.
10 juni, 2012 den 20:05
eva
Kanske vore det bra om Naturskyddsföreningen kunde köpa lagom gammal bruksskog för att visa att skogsbruk även kan ske på ett ansvarsfullt sätt, d.v.s. med bibehåll av naturvärden. Jag tror att många medlemmar skulle vara beredda att lägga ner pengar för det ändamålet (jag i alla fall). Att ”kämpa emot” det som är uppenbart fel, kostar oftast mer energi än att göra det som är rätt. Dessutom visar Malins blogg allt för ofta, att resultatet av ”att kämpa emot” förintelsen av värdefulla skogar sällan är tillfredsställande, men ofta mycket frustrerande…
Lycka till med inventeringen. Ni är hjältar!